Ibland så kämpar man så länge med en sak att man inte vågar tro att det är sant när det väl händer. Förberedelserna inför resan visade sig vara så tidsödande och omständliga att jag i tanken redan lagt tillbaka passet på hyllan. Det var många turer med flygbokningar innan biljetterna var klara, två dagar innan avfärd var visumen ännu inte kompletta och vi hade flera returer på vår beställda utrustning än vi någonsin trott möjligt. Men så stod vi där plötsligt på Arlanda med ryggsäckarna, som kvala in till bagageinlämningen både till storlek och vikt som handbagage. Turligt nog såg de försvinnande små ut jämfört med det mindre flyttlasset som utgjorde våra vandringsryggsäckar bredvid. Det var en lätt övermäktig känsla som slog oss alla tror jag när vi faktiskt insåg att vi inte bara avklarat första flyget, tagit oss till Arlanda utan även tagit oss igenom utrikesterminalen.
På väg mot ett äventyr
Vi var på väg till Mount Elbrus, 5642m, det berg som officiellt är det högsta i Europa. Beläget på gränsen till Georgien, i södra Ryssland är det onekligen ett aningen svåråtkomligt berg med dagens byråkratiska regler. Vi var fyra kompisar, tre killar och en tjej, som kallar oss Lajt som skulle ut på denna expedition. Jag kom till Arlanda klädd i mina storskor som enligt specifikation ska gå ner till -60 grader, i dubbla jackor och i var och en av jackfickorna hade jag tryckt ner en påse med frukostgröt. Inte för att det skulle se ut som jag gick omkring med två bomber i varje ficka utan för dom fick inte plats i handbagaget. I mina skor som hade ett stort överdrag placerades ungefär 20 stycken energibars som jag inte heller av viktmässiga kärl kunde lägga i väskan. Nertrycka i skornas överdrag syntes de inte alls. Jag gick igenom gaten och rynkar på ögonbrynen när det piper om mig. En kvinna iförd säkerhetsdräkt log och bad mig ta av mig skorna. “Great” tänkte jag, och drar ner dragkedjorna till överdragen och alla energibarsen ramlar ut kring fötterna på mig.
Vi avverkade resten av flygningen utan problem. Vi fick en natt på Moskvas ökänt beryktade flygplats, vilket visade sig vara en väldigt lugn och något nersliten tvåvåningskomplex med diverse små butiker. Nästa dag fortsatte turen till nästa flygterminal. Vi fick skanna bagaget för att gå igenom ingången på flygplatsen sedan innan vi checka in bagaget och sedan fick vi utan att någon kontrollerade oss ta vårt bagage till incheckningen och gå vidare på planet utan kontroll. Kort sagt, det är inget problem att ta vad du vill på ryska inrikesflyget. Denna del hade varit något vi sett fram med spänning emot. Först var vi nära att missa boardingtiden, i Ryssland har man inte en boardingtime och sedan går man på allteftersom. I Ryssland går man på klockslaget ut genom gaten och sedan är alla på. Springande hann vi fram och kom på planet. Det var rätt litet och vårt handbagage täckte upp motsvarade fem andra personers packning. Att flyga ryska inrikesflyg är som på att gå på Liseberg nya skräckåk för året, fast man vet att det inte finns några säkringslinjer. Det började med att kaptenen på planet tokvarvade motorn i 20 minuter, troligen för att höja passagerarnas förväntningar. Luftkonditioneringen klarade inte trycket av detta utan började spruta ut rök längst bak i planet, men flygvärdinnorna nickade bara artigt på huvudet när vi pekade på den och sedan bar det av. Dessa plan är inte heller isolerade för fem öre utan efter en timmes flygning satt man fullt påpälsad i dubbla jackor och mössa och önskade att man tillhörde dem i första klass som hade en filt liggande vid sin stol.
Kyla var något sekundärt i tankarna när vi landande i Mineralny Vody. En värmevåg i masugns temperatur slog mot oss när vi lämnade planet. Vi lotsades in i en liten nedsliten betongbyggnad som målats någon gång de senaste tjuguåren i en ljusblå nyans. Rummet hade ett enkelt rullband av träplattor där våra ryggsäckar så småningom kom åkande. Snabbt bytte vi skor till sådana mer anpassade, för temperaturen. Det var två passkontroller innan vi kom ut byggnaden och mötte där en guide från Pilgrim Tours som presenterade oss för vår chaufför Josef. Han log och hälsade på ryska och slängde in våra grejer i sin minibuss. Det var ytterligare passkontroller innan vi tog oss utanför området och där fick vi plocka fram kameran igen för Josef.
Från flygplatsen är det en fyra timmars bilfärd till Baksandalen. Vi lämnade snabbt den nedslitna Mineralnyie Vody bakom oss och var snart ut på landsbygden. Berg började ta form på sidorna om dalen vi körde igenom och vi satt alla som hundar med huvudet halvt hängande ur fönstret i samstämmiga ooohh och aaahhh. Ryssland är verkligen ett land av kontraster, där den splitternya Mercedes åker förbi den slitna traktorn. Men oavsett var man åkte vandrade boskapen fritt. Det gick kor bredvid vägen, de låg i diket eller stod demonstrativt mitt på vägsträcket. Vår chaufför Josef svängde vant minibussen mellan kossorna som de utgjorde de mest naturliga betonggrisarna på vägen. I Ryssland behöver man inga väghinder, de finns i naturlig formation.
Vi anlände till hotellet i Azau, en liten turistby vid foten av berget, ganska sent och fick en genomgång av området på en karta av en guide från vårt resebolag Pilgrim Tours. Vi diskuterade en stund med dem om vårt vägval. I motsats till de flesta turister var inte vårt mål att ta berget via linbanan som går upp till 3800 meter, det var faktiskt inte ens vårt mål att följa den upptrampade leden som gick under linbanan. Nej, vårt mål var att bestiga Europas största stenhög från en helt annan led än den traditionella leden. Den östra leden är inte bara längre, mindre använd, den går dessutom över en stor glaciär som vi varnades såg ut som en stor issjö, enligt guiden. En liten misskalkylering i våra planer kom vi fram till och tacka för hjälpen, gick tillbaka till hotellet och packade om våra väskor och beställde en taxi till nästa morgon.
Spänning, är att gå där ingen annan går.
Varför göra något lätt för sig, vari ligger äventyret att göra som alla andra? Det var inte vår refräng även om det slog mig att det hade varit skönt att inte alltid sätta ribban i höjd med stjärnorna när vi nästa morgon lämnades vid början av den östra ledens start. Den var i byn Elbrus, två byar bort från den vi sovit i. Den var dessutom i utkanten av slumområdet av den lilla byn där människor och boskap tryckes ihop i små skjul. Ryggsäckarna justerades en sista gång, vattensystem sattes på plats i den 25 gradiga värmen och de nya solglasögonen åkte på. Vi hivade upp ryggsäckarna på 30-35 kg på ryggarna och vände blicken uppåt. För uppåt gick det. Så vi gick, och gick och gick. Stigen ringade sig fram och tillbaka efter berget och tog oss meter för meter högre upp i dalen.
Vi kom gående uppåt mot början av den långa Irikdalen utefter en flod som efter många år grävt sig djupt ner i dalbotten. I den forsade glaciärvattnet fram. Där någonstans i det gigantiska spindelnätet av stigar tog vi en felsväng och kom av den riktiga stigen. För plötsligt gick stigen in i skogen och kom ut löpande efter flodens branta kanter. Mödosamt tog vi oss fram utefter de branta sandbankarna och hoppades lite halvt att vi inte skulle rasa med stenarna som rasade nerför. Det var tidsödande och vi började frukta att detta verkligen var den enda led som fanns. Vi tittade gång på gång på kartan och kände lite frustrationen komma, vad hade vi gett oss in på?
Vi gjorde en liten genomsökning av området och kom fram till att det måsta finnas en stig högre upp ovanför oss där det flackade ut. Mödosamt tog vi oss uppåt, för det var rejält brant. Det är nästan bara att be om att ramla när man hugger tag i gräs och rötter för att lättare komma uppåt, och det var med mjölksyran som plågsamt pumpade genom benen som vi tog oss upp på en plattare kant och insåg att där gick den led som vi flera timmar tidigare hade vikt av ifrån. Lättade och glada fortsatte vi vandra.
över stock och sten var det, vi kom vid middagstid över trädgränsen och upp på kalslätterna. Vi mötte inte mycket folk på vägen och blev därför något förvånande när två hundar kom springande skällande mot oss. En skarp vissling hejade dem och en man klädd i en camodräkt uppenbarade sig över krönet framför oss. Han försökte prata med oss på ryska, vilket med vårt väldigt begränsade ord förråd inte gick så bra tills mannen pekar på Stefan och frågar “Vodka?” och pekar bortåt. Dah, nickar Stefan leende och vi slog följe bortåt. Mannen, som heter Elias, var en boskapsskötare som bodde i ett litet hopsnickrat skjul på 2500 meter. Där drev han boskap med sin kompanjon på sommaren och var räddningsguide på vintern under skidsäsongen. Vi blev bjudna på kefir, hemmagjord från deras boskap och gick igenom hela hans fotoalbum. Vi fick höra hela familjehistorien och varnade för acklimatisering och väder på berget. Vem har sagt att man behöver kunna ryska för att kommunicera med folk? Vi tackade Elias och fortsatte bortåt över kullen. Vi slog läger i dalen bortanför strax över 2500 meter när kvällningen kom. Det var en gräsfylld dal där en flock hästar betade lugnt en tiotalmeter från tältet. Lätt tvekade ställde vi gröten utanför på svällning. Antingen skulle hästarna få en kalasmåltid eller så skulle vi få en snabb frukost nästa morgon resonerade vi, och kröp ner i sovsäckarna och somnade direkt.
Halkiga upplevelser på grustäcka isfält
Nästa morgon fortsatte vi uppåt längs den nya gröna dalen. Vi såg tidigt vårt mål, en kam på 3500 meter. Den sista sträckningen tog oss över ett stort stenfält strax nedanför en stor glaciärbrant. Vi insåg snart att fältet i själva verket var en nedsmält glaciär där sanden utgjordes av lös sten som låg över isen. Det var slirigt, halkigt och väldigt löst att gå på. Den sista sträckningen upp till kammen på berget var rejält brant. Det var uppenbarligen ett välbesökt tältläger på dess topp. Det fanns små inringade stenvindskydd i mängder som vittnade om att många tältläger slagits där innan oss. Nu ska det sägas att vi inte bara var de som hade valt den långa vägen, med den tunga otympliga packningen. Man måste naturligtvis även bära med sig ett stort Hillebergstält. Den sorten som tar en massa plats och som inte går att sätta upp i någon av de små tältringarna. Efter en del ombyggnation och vi fick upp hela tältet. Jag kan väl inte påstå att det stod särskilt vackert men det fick duga. Vi var på 3500 meter och kunde se ut över kanten på kammen på glaciären som gick runt hela berget. Det var en glaciär i rörelse, tydliga sprickor vittnade om att det inte var helt utan risk att röra sig över denna. Det var en lång dag som var tillända och vi kröp nöjda till sovsäcken.
Träning i glaciärvandring
Vi sov länge för att låta kroppen vila maximalt. Ska vi dra det krasst så hade ingen av oss varit över några hundra höjdheter över den höjd vi nu befann oss på. Vi kunde tidigt på morgonen se figurer nere i dalen röra sig samma väg som vi gått dagen innan och mödosamt ta sig över isfältet med den lösa sanden. Det var inte mindre än sexton vitryssar som skulle ner på en led som gick åt motsatt håll från vårt. Vi fick i oss gröten, som denna dag var smaksatt med kiwi. Det diskuterades fortfarande vem som skulle laga denna gröt vilket var egentligen den ända måltid som krävde någon form av tillagning, allt annat var frystorkat. Denna diskussion om vem som är skyldig till en bränd gröt första dagen är fortfarande ett infekterat ämne som vi lämnar på berget. Det blev diplomatiskt så att Stefan koka gröt för han var först upp på morgonen. Fram emot lunch packa vi ryssäckarna med allt som vi inte skulle behöva det kommande dygnet och började vandra. Det skulle bli övning i glaciärvandring. Vi tog oss över den lilla stenkullen som skymde sikten för Elbrus, bakom den började glaciären. Vi knöt in oss och fram kom de nya stegjärnen. Klätterselarna spändes på och jag skickades i täten med en sond fast i handen. Det var inte första gången vi gick över en glaciär, men aldrig har jag sett en glaciär med så mycket sprickor. Det var små som man kunde kliva över och långa på flera meter som man fick gå runt medan man nyfiket tittade ner i dem för att beundra de formationer av is som bildades nere i sprickorna. Det tog en timma eller två att ta sig över glaciären innan vi nådde ett stort lavafält som låg på 3800 meter.
Elbrus är ett vulkaniskt berg och har ett långt lavafält som sträckte sig mellan 3800- 5000 meter. En del år ser man det knappt medan i år och som en följdeffekt av den ökade globala värmen så hade stora delar av lavafältet synliggjorts. Vi gick upp en bit över det stora stenfältet och stachade (gömde) våra saker bakom några stenar. Nu hade vi kommit en bra bit upp och kunde tydligt se ut över dalen och till den bergkedja som sträckte ut sig på andra sidan Baksanddalen. Elbrus ligger ungefär en mil från gränsen till Georgien och det är endast den bergkedjan som ligger på andra sidan som utgör gränsen. Vi gick tillbaka ner och tog oss tillbaka över glaciären. Vi hade blivit kvar betydligt längre än vi först planerat på lavafältet och nu kastade solen en lång skugga över glaciären då den påbörjade sitt försvinnande bakom Elbrus topp. Att bli fast på en mörk sprickfylld glaciär var inget som vi uppskattade så med en väldig fart gav vi oss iväg över den. Det gick vägen utan missöden och vi kom tillbaka till tältet. Vi hade nu sällskap av ett tiotal andra små tält och det såg ut som en mindre tältby som klamrade sig fast på bergskammen när vi kom tillbaka. Vi pratade lite med våra grannar i stenhögen bredvid oss och åt en sen middag.
Acklimatisering, ett klurigt fenomen
Det är ett välkänt fenomen att kroppen behöver tid att anpassa sig till de förändrade omständligheterna. Det är mindre mängd syre i luften, det råder ett annat tryck. Det medför att det kostar kroppen att tillgodogöra sig samma syremängd. Kroppen svarar med att som ett första försvar öka på pulsen, andningsfrekvens. Hjärtat arbetar hårdare för att distribuera mera syre ut i kroppen, dess frekvens ökar. Kroppen gör en prioritering av organen i kroppen och fördelar vätska till hjärnan i första hand. För att öka blodtrycket i blodkärlen i lungorna dras dessa ihop för att öka blodflödet. Dessa är de akuta faktorer som regleras, om man stannar kvar på hög höjd och genomför en acklimatisering kommer kroppen att vidta andra förändringar. Som andra steg, vid en längre vistelse börjar kroppen producera mera röda blodkroppar för att transportera runt mera syra på en mindre volym blod. Kroppen utvecklar även nya kapillärer som underlättar transportavståndet mellan de syrekrävande cellerna. Syrevidhäftningen till de röda blodkropparna är enzymreglerad och kroppen ökar enzymkoncentrationen i blodet. Det finns många bieffekter av detta, inte minst hjärnödem och blodproppar av röda kroppar som proppar igen blodkärl som inte är anpassade. Hur en individ reagerar när den utsätta för en altitudförändring är högst individuellt. En vis fårherde vi träffade på berget sa att hälften är genetiskt och resten är de högre makterna som avgör. Det var något vi kunde samliga skriva under på när skåningen i sammanhanget älgar iväg som en bergsget uppåt längs lavafältet och lämnade oss andra i släptåg. Särskilt jag upplevde det frustrerade jobbigt att anpassa mig till dessa nya förutsättningar. Det fanns en tunghet i benen, det var som att trava fram i sirap utan att kunna hitta kraft.
Glaciärvandring och acklimatiseringstur
Vi var tidigt uppe nästa morgon men inte i jämförelse med våra vittryska kollegor som alla var på väg när vi klev ur tältet. Alla saker packades ner och vi starta iväg samma väg som vi gått dagen innan. Denna gång kändes det säkrare att ge sig iväg ut på glaciären. Det var tidigare på dagen och därmed mindre sprickor och annat som kunde gå fel. Utan missöden tog vi oss över till lavafältet och hittade igen de grejer som vi gömt undan dagen innan. Dessvärre hade något gnagaraktigt varit på några energikakor. Vi bara log, för den stackars gnagaren hade förmodligen just fått uppleva sitt livs högsta sockerkick. Vi slog läger på 4300 meters höjd i en ny stenhög. Även denna stensamling krävde en del ombyggnad innan vårt stora schabrak fick plats. Mitt i allt började det hagla för att underlätta ytterligare.
Vi bestämde oss att vi skulle göra en acklimatiseringstur nästa dag. Hela tanken men acklimatisering är “Go high, sleep low”. Detta innebär i praktiken att man under dagen utsätter kroppen för svårare omständighet och förhållanden som det sedan får anpassa sig till, medan man går ner på kvällen för att sova så att kroppen får återhämta sig och samtidigt underlättar uppbygganden för de nya förutsättningarna. Det var tungt, betydligt tyngre för en del av oss. Lavafältet smalnar av på ett ställe på ungefär 4500 meter där det sedan är en liten snötäckt bit innan det bär av uppåt till en rejälbrant där stenen åter sticker fram. Där på denna lilla topp fanns två ringar av sten. Vi satt en stund och åt en energikaka medan vi beundrade utsikten av bergskedjan till Georgien. Det var första gången sedan vi lämnade dalen som vi hade täckning så en del sms åkte iväg för att återknyta till verkligheten. Tillslut trampade vi vidare uppåt och nådde 4800 meter. Målet var att nå det ekvivalenta till Mont Blanc. Vi kom efter en del möda ungefär 50 meter över den hypotetiska topp vi alla satt upp vilket geografiskt låg ett halvt Europa bort. Glada i hågen över att stå på samma altitud som denna topp började vi vår färd neråt.
Det var vilodag nästa dag. Känslan av att ligga kvar i sovsäcken långt fram på dagen och att inte göra något var väldigt skön. Dessvärre var vädret för första gången inte riktigt med på våra planer och det förblev rätt mulet större delen av dagen. Det genomgående mönstret var annars att vi vaknade till strålande sol. Elbrus är ett väldigt högt berg sett till de omringande bergen och följaktligen stiger vinden kraftigt när det slår mot berget. Detta trycker i princip alla moln öppet i en rätt rejäl fart vilket gör att det lagom till eftermiddagen ansamlas en hel del moln som ger upphov till stora åskväder under eftermiddagen. Dessa kunde låta i timmar och mullra och blixtra, denna dag då vädret inte ville med sig kom även en rejäl hagelstorm på köpet. Det haglade ärtstora kulor som kom i stora sjok. Vi fick skaka av tältet och det täckte tillslut marken med några centimeter. Det var plötsligt vinter när vi tittade ut., Jag som tillbringat morgonen med att sola skakade bara på huvudet. Tobias och Victor som hade svårt att ligga still en hel dag roade sig med att bygga en fördämning i bäcken som rann utanför för att leda ner vattnet från bäcken som rann bredvid i den fåran och sedan täppte till den för att bygga ett badkar. Det blev inget dopp den dagen, men det såg rätt komiskt ut när alla hagel fastande i fördämningen och utgjorde nästan som ett skum i bassängen.
Stormiga vindar tvingade till evakuering
Nästa morgon var vädret lite bättre och vi tog oss upp till 4600 meter. Vi valde den största stenringen och ställde tältet åt samma håll som vinden blåste. Det började friskna på samtidigt som vi kom upp. Att vädret på Elbrus vänder fort är något vi snabbt fick erfara då det plötsligt blåste upp och den lilla sysslan att sätta upp tältet förvandlades till en brottningsmatch för att hålla kvar det i blåsten. Vi plockade tillslut isär den andra muren för att förstärka på vår som nu gick i en halvcirkel lika hög som tältet runt den. Vi murade på med snö för att hindra vinden från att slå igenom stenarna och knöt fast linorna i muren. Vinden piskade oss i ansiktet med isflingor när vi vände oss mot den och slog oss i ryggen när vi gick åt andra hållet. Tillslut kunde vi alla krypa in i tältet och få i oss lite mat. Det gick en stund, och skulle ha gått hela vägen om inte plötsligt vinden hade vänt. Hilleberg må vara de mest stabila i tältväg man hittar, men sidvind står den inte pall mot och det visade sig snart. De började med att tältlinan släppte, ett snarare den gick av på mitten och sedan bröt helvetet loss. Tältet böjde isigt i vinden och vi satt desperat i tältet och tryckte emot för att de inte skulle jämna sig med marken. Den första bågen bröts och snart följde de andra efter. Vi kastade snabbt ner våra saker i ryggsäckarna när vi insåg att om vi satt kvar här skulle vi inte ha ett tält kvar över våra huvuden, det var dags att evakuera.
Om det nu var en utmaning att sätta upp tältet i vinden kan jag lova att det var desto mer en utmaning att packa ihop tältet i den vinande stormen. Det blåste så vi fick lägga stenar på ryggsäckarna för att förhindra att de blåste iväg, och detta var inte lätta ryggsäckar. Med goggles och isyxor i händerna begav vi oss ner på lägre höjd. Vi högg oss fast i berget och gled sakta ner för snöbranten för att undankomma den utsatta positionen vi haft för vinden på toppen av lavafältet. Tobias som varit mitt i maten när det började blåsa kastade den åt sidan och följaktligen åkte hans rosa spork med. Hur det kom sig så korsades deras vägar än en gång 300 meter längre ner för berget då Tobias som krälar längs marken plötsligt skymtar något rosa i allt det vita runt honom och glatt plockat på sig sin spork igen. Vi tog oss ner till ungefär 4200 meter och slog läger. Vinden mojnade där när vi kom undan den utsatta positionen och vi satt oss ner med lagningskitet för att börja meka ihop tältbågarna. Det var en sorglig syn som mötte oss. Tältbågar med förvridna metalldelar i nästan 90 gradiga vinklar och de som förvridits till dess att de gått av. Vi hade med oss en extra tältstång som vi nu börja plocka delar ifrån för att meka ihop de befintliga. Snöret inne i bågarna hade gått av och vi fick knyta ihop dem. Dessutom hade en av tältbågarnas vassa kant skurit upp en meter lång remsa i tältbågskanalen. Det finns en del saker i livet som man inte tror sig göra. Att idka finsömnad sittande på 4000 meter för att tråckla ihop ett tält var inget att någonsin trott att jag skulle göra. Nu har jag även denna erfarenhet att lägga på listan. För er som undrar, jo det var kallt att sy! Killarna gick under tiden på vattenjakt, en syssla som tar både kraft och energi. Det rann en del glaciärvatten dagtid men dessa flöden var väldigt grunda och frös på eftermiddagarna när solen börja glida undan. Att hitta vatten på kvällen och morgonen involverade en hel del grävande innan dessa små flöden hittades djupt under isblock.
Efter storm kommer vilodag
Det var en något ofrivillig vilodag, men så blev det. Det tog på krafterna hos alla att ta sig i lä dagen innan och kvällen blev sen. Nästa morgon hade vi sällskap av en grupp ryssar som slagit läger några meter från oss. De hade samma dag bestigit berget och vi pratade en del med dem. När man går i svenska fjällen kan man som svensk le lite åt våra tyska grannar som kommer vandrade med sin splitternya utrustning. I Ryssland är vi svenskar motsvarigheten till tyskarna. För tanken att bära med sig konserver till 4000 meters höjd förfaller så idiotiskt att vi bara kunde skaka på huvudet åt den när vi trampade på gamla konservburkar när vi gick längs leden. Men när våra ryska grannar plockade upp färska grönsaker och en fetaostförpackning var leendet inte långt borta, droppen som fick det att rinna över när en av dem sträcker sig ner och plockar upp en förpackning med färsk juice. Vem bär med sig färskpressad apelsinjuice och potatis till 4600 meters höjd och bor i ett blommigt tält som såg ut att vara från att Rusta? Jo, våra ryska grannar. Helt underbara människor som hjälpte oss med vår fortsatta väg uppför berget.
Så vi hade vår vilodag, vi laddade på energi, drack massa vatten och vårdade utrustning. Vi bestämde att det inte var möjligt att följa vår ursprungsplan. Vi skulle aldrig lyckas att ta oss över toppen med all vår utrustning och ner i sadeln och upp till nästa topp och sedan ner till lägerplatsen på den västra leden på en dag. Det kändes tungt att måste överge vår ursprungsplan men det var något som vi redan misstänkt flera dagar innan.
Topptursdagen
Klockan ringde vid halv tre nästa morgon. Det var mörkt, kallt men stjärnklart utanför. Vi bestämde oss för att satsa. Vatten värmdes till frystorkade påsarna och trycktes ner. Alla saker var färdigpackade och stegjärnen snördes på, isyxorna greppades, pannlamporna justerades rätt på hjälmen och så bar det faktiskt av.
Det var fortfarande mörk, vår enda lyskälla var lampornas bleka sken och några stjärnor på himlen. Nedanför oss såg vi pannlampor vandra i mörkret, och vände vi blicken såg vi vandrade ljuskällor ovanför oss. Vi var faktiskt inte ensamma på Europas högsta berg denna tidiga timma. Det var dags att övervinna detta berg. Vi började den mödosamma sicksackningen upp för berget. Det gick inte fort, men inte långsamt. Det var inte särskilt kallt ute men järnet från stegjärnen hade en rejält kylande effekt på tårna. Klockan var nästan fem innan vi slutligen kunde ana en skiftning borta i horisonten. När det väl börja skifta gick det plötsligt fort och man såg nästan bokstavligen hur det glödande klotet gled upp för horisontens gråa kalla kant och försiktigt kunde man ana värmen från de första försiktiga strålarna. Vi skiftade mellan att vandra på sten och på snö. Efterhand blev det alltför brant att gå på snön och vi övergick att gå på stenmassorna bredvid. Långsamt segade vi höjdmeter för höjdmeter uppåt och stannade emellanåt för att flämta efter andan. Vi insåg till vår panik när vi solens strålar började bränna att en viktig utrustningsdetalj blivit kvar i tältet, solskyddsfaktorn. Tobias, som den bergget han för varje dag alltmer liknade, knatade ikapp ett gäng ukrainare som vi hade framför oss och fick en tub av dem. Vägen upp är trots det kan låta paradoxalt inte den rakaste vägen. Den gick åt vänster och sedan åt höger mellan stenpartier som stack fram i snön. Ibland var det faktiskt rätt oklart åt vilket håll man skulle gå. Elbrus må vara det högsta berget men det är ingalunda ett högt skarpt berg, utan snarare en kulle på dess topp.
Elbrus består av två systertoppar, en på 5621 meter och en på 5641 meter, dessa är belägna på var sin sida om en sadel med en höjdskillnad på ungefär 400 höjdmeter. För att ta sig till den högsta toppen måste man ta sig över den östra toppen om man kommer från den östra leden. Stigningen var kanske inte så brant som man kan föreställa sig men varje steg kände desto mer för varje höjdmeter. Mjölksyran pumpade i benen och lungorna bälgade av ansträngningen att sippra i sig tillräckligt med syre. Klockan tickade friskt på och den var mitt på dagen när vi slutligen nådde östra toppen. Vyn från toppen var minst sagt mäktig. Dock kändes det nästan lite konstigt då vi mötte andra som kom från den västra leden. Det var först när vi blickade ut åt andra hållet som vi insåg hur isolerat det varit på andra sidan berget. Vandrarna från den västa leden bildade bokstavligen en ringlande orm uppför vandringsleden, uppenbarligen hade vi gjort ett något udda vägval. Det var uppenbarligen ett flertimmars projekt att ta sig upp på västra toppen trots den slimmade packning som vi bar med oss. Väl medvetna om hur lätt vädret skiftade på berget samt att det var tydligt att folk på den västra toppen var på väg ner insåg även vi idiotin i att chansa på att ta den västra toppen. Vi tog våra bilder, njöt av utsikten och glade oss åt att vi tagit oss så långt som vi gjort.
Nerfärden påbörjades strax efter ett, och det märktes tydlig skillnad i snön. Den var betydligt mjukade och krävde med energi för att inte glida undan och trampa fast. Trots vi hade anti-snow lock under stegjärnen klumpades farligt mycket snö ihop sig under skorna. Vi hade tagit med oss uteslutande energibars och energikakor till toppturen. Detta höll en igång, men krävde mycket vätska samt energi att smälta. Det var jobbigt i slutändan att hålla igång på konstanta sockerkickar. Vi nådde slutligen tältet vid femtiden och pustade ut, solen lyste faktiskt fortfarande vilket var den enda dagen som vädret hållit i sig så bra.
Nerfärden
Nästa morgon var det dags för nerfärd. Väskorna packades än en gång och förvånansvärt nog var de fortfarande väldigt fulla. Vi tog oss tillbaka över glaciären som genomgått en anmärkningsvärd smältning på de få dagar som vi vistats på lavafältet. Kammen passerades med en hastig fart och vi nickade åt de vi mötte där. Istället för att stanna och laga mat, så knaprade vi i oss smulorna av våra energikakor. Vi kom av stigen lite när vi kom ur dalen och vek ner mot boskapsskötaren Elias stuga. Istället hamnade vi mitt i en flock får som betade en bit upp på berget. Vi stannade på en kort besök hos Elias innan vi fortsatte. Solen började sjunka på himmelen och vår energi var i botten men adrenalinet var på topp. Vi log när vi nådde trädgränsen och la på några kol. Det blev en lång vandring men vi tog oss faktiskt hela vägen ner den dagen och kom tillbaka till utkanten av slumområdet där vår chaufför hade lämnat oss tio dagar tidigare. Känslan av att vara tillbaka var nästan ofattbar när vi tittade tillbaka upp mot berget. Middag intogs den kvällen på en restaurang. Det spelade lite roll i sammanhanget att Stefan fick mua som en ko innan de förstod att Stefan ville ha kött och att vi fick slå armarna om oss och huttra för att få ölen kall. Lite charmigt hur internationellt kroppsspråket är. Det var rikligt härligt att få sätta tänderna i något annat än frystorkad pure och torra energikakor. Vi slog upp tältet i skogen precis i utkanten av byn den kvällen, det var väldigt mörkt när vi slog upp det men vi hittade en platt plätt. Det var nästan lite ironiskt för när vi vaknade nästa morgon insåg vi att vi satt upp tältet på ett promenadstråk. Inte särkilt konstigt att det var platt.
Sightseeing i ryska glesbyggden
Vi tog en taxi tillbaka nästa dag. Jag satt mig på sätet i minibussen, och lutade mig tillbaka, varför jag kom på tanken att stoppa handen bakom sätet. Där fiskade jag upp en bok, “Män som hatar kvinnor” av Stieg Larson, på svenska. Döm min förvåning, men sedan hade jag lektyr resten av resan hem. Vi kom till tillbaka till hotellet och slängde upp alla sakerna i rummen. Jag tog en dusch, det är sällan man har hår som man kan dra bakåt och det står rakt ut av sig självt, men denna eftermiddag kunde jag det. Jag tittade på mitt sönderbrända ansikte i spegeln och de spruckna läpparna. Härjad efter alla dagar på berget, den duschen var nog den bästa i mitt liv. Vi tog en dag till sightseeing den dagen. Vi besökte en marknad i en liten närliggande by där vi utan att förstå det vandrade därifrån med mer kassar än vi kunde bära. Dagen avslutade med en middag på en rysk liten restaurang där vi högg in på de olika specialisterna. Vi vandrade tillbaka ut mot huvudvägen tillbaka till vårt hotell. Vi såg hur andra människor stod och viftade med tummen upp längs vägkanten, ryckte på axlarna och ställde oss längsmed vägen och gjorde tummen upp. Det tog ungefär en minut så stannade en bil. Vi tryckte in oss i den med alla påsar och fyllde bokstavligen hela bilen till brädden. Det kanske är fördomsfullt att säga det men att lifta i södra ryssland var inget jag hade satt på min att göra lista för denna resa. Det är en annan mentalitet som råder där nere. Folk är genuint vänliga och hjälpsamma. Det var en självklarhet för alla att om de hade plats i bilen och var på väg åt samma håll, så skulle de stanna och plocka upp en. Jag mötte människor som levde under förhållanden jag inte kunnat föreställa mig, fattigdomen slog mot en när man såg dem, men alltid hade de ett leende tillbaka om man hälsa vänligt på dem. Många sa innan resan att vi skulle vara försiktiga och se oss för och alltid vara på vakt. Helt ärligt är jag mer på vakt när jag går genom Stockholm än när jag vandrade på gatorna i de små bergsbyarna i skymning.
Hemfärd
Nästa dag var avresedag. Vi hade ordnat med en taxi som körde oss till en närliggande stad på väg till flyget där vi stannade ett par timmar för lite turistande. Det var trevligt och trots jag inte trodde det var möjligt så fick jag mer packning att släppa på. Vi kom till flyget och nog bar det emot att sätta på sig storskorna igen och alla tröjor och jackor för att ta oss genom gaten. Det var tur att vi var sen, vi fick nästan personlig guidning genom hela flygplatsen och övervikten på bagaget struntade de i när vi schasades iväg mot flyget. Snabbt var vi på väg upp i luften och än en gång fick vi inta krutbullen med ostskivan som var tjockare än brödet till middag. Vi landade sent, nära midnatt och tog en buss till nästa flygplats. Det var nästan en välbekant syn när vi återsåg våra bänkar där vi nära två veckor tidigare hade spenderat en natt. Återresan gick bra, och vi landade i Stockholm.
Äventyrare söker ständigt nya adrenalinkickar
Nu flera månader senare känns resan lite som en dröm, var vi verkligen där, frågar man sig när man tittar på fotona och de småklipp som vi tog med digitalkameran. Det känns nästan overkligt. Det var en resa där man hade så mycket förväntningar utan att riktigt kunna precisera vad man väntade sig. Man hade fördomar som krossades grovt och ersattes av respekt för de människor man mötte. Det rådde en anda av hopp, av glädje skulle jag säga. Det är en fattig region men som har börjat kunna livnära sig på den turistattraktion Baksandalen har blivit efter att stridigheterna har lugnat ner sig. Det är ett ställe jag varmt skulle rekommendera för en skidsemester med många fina åk under vintersäsongen eller för en längre vandring där många vackra ställen skulle upptäckas under sommaren. En dag ska vi tillbaka dit, för har ögonen en gång skådat de höga snötäckta bergen i fjärran i kontrast till en grönskade dalen full av äventyr är det svårt att göra annat än att längta tillbaka.
Not in English yet, comming soon.