Kaskasepakte

kaska
Utsikt från Kaskasapaktes sydvästkam.

Kaskasapakte ligger i norra delen av Kebnekaise massivet och anses vara ett av dom svårare bergen i Sverige att bestiga. Detta beror på att det inte finns någon “lätt” väg upp, utan alla vägar kräver en viss mån av klättring. Det finns två vägar att välja på om man inte vill ha riktigt utmanande ren klättring, och dessa två är sydvästkammen, eller vägen via Kaskasatjåkka. Vi hade valt att ta andra alternativet upp och första ner vilket skulle visa sig vara en dålig ide.

Första dagen bestod av vandring från Nikkaluokta bort till Tarfala för att där slå läger en bit bort från stugorna där. Resten av kvällen ägnades åt att se till att vi skulle få med oss alla grejer och att utrusningen var i form. Nästa dag var det upp så fort solen hade börjat gå upp, och efter en sedvanlig grötfrukost bar det iväg mot Kaskasatjåkka. Vi valde denna gång att gå via syd-öst kammen, vilket i efterhand kanske inte var så smart då det var en tidskrävande väg, även om det var en rolig sådan.

Väl uppe på toppen gick det snabbt att nå basen till Kaskasapakte, och det kändes som vi hade bra flyt. Det var här någonstans mellan toppen på Kaskasatjåkka och basen på Kaskasapakte som vi insåg: Ingen kastrull till maten! Men skam den som ger sig, vi bestämde att matbrist inte var en tillräcklig anledning att vända om, vi hade ju gott om vatten fortfarande. Vägen upp till toppen gick så smidigt det kan gå med tanke på att det var lite mer tekniskt denna bit och vi var tre personer på ett rep, men inga problem. Det började dock bli lite småkallt. Väl uppe på toppen hade det börjat mulna på och vi befann oss helt plötsligt inne i ett stort moln, men det var ett senare problem, nu skulle det firas genom att dela på en flaska lättöl som Stefan hade envisats med att släpa upp, och det var inte en så dålig ide helt plötsligt.

Blev ingen lång paus på toppen, det började bli sent och sikten var inte särskilt uppmuntrande ändå, så vi begav oss ner mot sydvästkammen. Första biten här var lätt och krävde ingen riktig klättring, vilket var tur då det började bli mörkt. Dock så tog det inte så lång tid innan vi kom till första stupet. Som tur var hittade vi ett befintligt ankare vi kunde använda. När alla kommit ner och vi skulle dra igenom repet så fastnade det såklart! Victor tog på sig uppdraget att klättra upp igen utan säkring för att försöka få loss det, det som hade hänt var att att åttan var kvar i änden. Lätt att göra misstag när man varit på berget hela dagen utan mat och alla började vara rejält utmattade och frusna.

När vi kom till nästa stup var det helt mörkt och klättringen startade i skenet av pannlampor. Att säkra nu var det ingen som rusade fram för att göra. Det innebar att sitta still och skaka av köld samtidigt som man försökte vara 100% fokuserad på personen som klättrade och framförallt på att man inte skulle somna, vilket låg extremt nära tillhands efter alla timmar på berget plus mat och vätskebrist. Som tur var så började det ljusna när vi skulle starta den svåraste delen av klättringen. Ljuset och värmen gav oss ny energi att fortsätta. När vi var nere från det stupet såg vi en fantastisk syn! Vi var ovanför molnen och soluppgång. Otroligt vackert. Som extra bonus var det en av oss som kom på att vi faktiskt hade varsin Wasa-sandwich längst ner i ryggsäcken. Detta lilla energitillskott plus att vi fick tag på mer vatten gjorde att vi utmattade men vid betydligt bättre humör kunde ta oss ner den sista biten för berget och bort till tältet. Efter ca 26 timmar på berget tog vi oss i kragen och gjorde mat trotts all trötthet och somnade sedan väldigt snabbt. Kvar var nu bara att packa ihop allt och vandra tillbaka till Nikkaluokta där vi sov innan vi körde hem till Umeå igen.

kaska
Kaskasapakte is located in the northern part of the Kebnekaise massif and is considered one of the more difficultmountains to climb in Sweden. This is because there is no “easy” way up, but all routes require some level of climbing. There are two paths to choose from if you do not want really challenging clean climbing, and these two are the southwest ridge, or the route via Kaskasatjåkka. We had chosen to take the second option and the first down, which would prove to be a bad idea.

The first day consisted of walking from Nikkaluokta to Tarfala where we camped a bit away from the cottages there. The rest of the evening was devoted to ensure that we would get everything with us and that all the equipment was in shape. The next day it was up as soon as the sun had started to rise, and after a customary porridge breakfast we headed towards Kaskasatjåkka. This time we choose to go through the south-east ridge, which subsequently was perhaps not so smart because it was a time consuming way, even if it was a fun one.

Once on the summit, it was quick reaching the base to Kaskasapakte, and it felt like we had good flow. It was here somewhere between the summit of Kaskasatjåkka and the base of Kaskasapakte as we saw: No pot for the food! But shame on him who gives up, we decided that food shortages were not a sufficient reason to turn back, we still had plenty of water. The road to the summit went as smoothly as it can go, given that it was a bit more technical this bit and we  were three people on a rope, but no major problems. It started to get a little chilly. Once up on the summit, the  clouds had started coming in and we were suddenly inside a large cloud, but that was a problem for later, now it  was time to celebrate by sharing a bottle of light beer as Stefan had persisted in dragging up, and that didn’t  seem like such a bad idea all of a sudden.

It was not a long pause at the summit, it was getting late and the visibility was not very encouraging, so we went down the southwest ridge. The first piece here was easy and required no real climbing, which was lucky as it was getting dark. However, it didn’t take very long before we got to the first cliff. Luckily we found an existing anchor we could use. When all come down and we started to pull through the rope it got stuck of course! Victor took on the task of climbing back up again to try to dislodge it, what had happened was that the knot was still at
the end of the rope. Easy to make mistakes when we were on the mountain all day without food, and everyone began to be really exhausted and frozen.

When we got to the next precipice, it was completely dark and started climbing in the light of headlamps. No one rushed forward to secure now. It meant sitting still and shaking from cold while trying to be 100% focused on the person who climbed and, above all try to not fall asleep, which was extremely hard after all the hours spent on the mountain, plus food and water shortages. Luckily the sun started to rise when we started the most difficult part of the climbing. The light and warmth gave us new energy to continue. When we were down from the precipice, we saw an amazing sight! We were above the clouds and the sunrise was amazing. Unbelievably beautiful! As an added bonus, it was one of us who figured out that we actually had some Wasa sandwiches at the bottom of our backpack. This small energy boost, plus we got a hold of more water made us at much better mood though still very exhausted, but we could take us down the last stretch of the mountain and back to the tent. After about 26 hours on the mountain we made some food and all fell asleep very quickly. Only thing remaining was to pack up everything and walk back to Nikkaluokta where we slept before we drove back home to Umeå again.

Leave a Reply

Your email address will not be published.