En liten del av Team Lajt, som ännu inte haft möjligheten att i äventyrets tecken åka till Ryssland, fick äntligen visumet i handen. Elbrus har under åratal lockat med sina 5642 möh och det faktum att det är Europas och Rysslands högsta berg. Elbrus är en slumrande vulkan och ligger belägen i Kaukausus nära gänsen till Georgien.
När vänner i Lajt valde att åka till Kilimanjaro, då de redan varit på Elbrus så fick jag börja leta efter andra reskamrater. Jag packade därför min Arcteryxryggsäck och åkte tillsammans med Mei och en kille med namnet Carl. Mei hade jag tidigare under året stått tillsammans med på toppen av Aconcagua och Calle, en ung hurtig friluftskille från Stockholm hade vi hittat via utsidan.se.
Övriga Lajtgänget valde år 2007 att gå mot toppen via den lite längre och ovanligare östra leden. Östra leden går upp mot toppen via en glaciär och kräver en del vana med glaciärvandring (se reseberättelse på utsidan.se och lajt.com). I år reste vi till Elbrus, för att via normalleden ta oss upp till toppen. Den lilla “touch” vi ville sätta på vår Elbrusexpedition var att ta oss till toppen genom att vara de första skandinavier som deltagit i tävlingen International Elbrus Race. 
Efter att ha mellanlandat och turistat lite i den vackra men unga staden St Petersburg flög vi via Moskva till Mineralnyie Vody i södra Ryssland. Där blev vi hämtade av en kille i en minibuss som körde oss genom det enorma jordbrukslandsskapet upp mot bergen. Vi stannade en snabbis för att proviantera gas till köket.
Vi hade valt att köpa ett resepaket genom det ryska företaget Top Sport Travel, som även var arrangör av ovan nämnda tävling. Företaget fixade med de papper och stämplar som behövdes för visum och den tre timmar långa transfern från flygplatsen till foten av Elbrus. Det ingick även flera nätter med full logi på hotell samt nätter i “Barrels” på berget. Även på berget ingick maten vilken visade sig vara supergod och “hemlagad”. Allt till ett mycket bra pris!
För att verkligen hinna acklimatisera oss ordentligt valde vi att skippa de första dagarna i “resepaketet” där acklimatiseringsvandringar ingår och istället på egen hand bo in oss på berget. Nu kunde vi vänja oss vid höjden i den takt vi behövde och inte behöva känna någon stress.
International Elbrus Race arrangeras varje höst i slutet av klättersäsongen, när fullmånen skiner över Kaukasus. Detta är en tid då vädret brukar vara stabilare med mer sol, mindre vind och då de största horderna med turister lämnat berget. Tävlingen följer normalrutten från dalen vid Azau – “refuge Barrels” – Pastukhova Rocks – Sadeln – Elbrus västra topp. De tre olika klasser gör att det finns något för alla; tourist, classic och extreme. I extremklassen startar man en timme tidigare på 2350möh medan man i de två andra klasserna startar på 3710möh. I turistklassen gör man en alpin uppstigning och ger sig iväg i fullmånens sken medan man i classic startar kl 7:00 när solen håller på att stiga upp över den majestätiska omgivningen. Säkerheten var det viktigaste för arrangörerna och med den expertis som fanns hos dem så kände man sig alltid riktigt trygg.
25/8
2350 –> 3400 –> 2900
Igår fick vi skjuts från flygplatsen i Mineralnyie Vody och inatt sov tre förväntansfulla svenskar på hotell Elba, inte många kilometer från Azau där vi idag skulle börja vår vandring. Vi packade våra ryggsäckar på hotellet och lämnade de grejer/kläder som vi inte skulle behöva på berget. Efter en god hotellfrukost, satte vi oss i samma minibuss som igår och åkte under en klarblå himmel upp till Azau på 2350möh.
Vid liftstationen i Azau delade vi lite på oss. När vi ändå hade flera dagar till godo och då vi var här för att bestiga berg, så tyckte jag att vi allt bör bära vår packning upp på berget(?). Men min reskamrat tyckte det var en bra idé att ta liften upp och hon betalade de 700 rublerna för ett liftkort. Jag lyfte upp min Arcteryxsäck på ryggen efter det att Calle och jag smörjt in våra bleka ansikten. I riktigt fint väder började vi stigningen sedan uppåt mot nya höjder.
- Liftstationen vid Azau
Efter en första stigning på 500 höjdmeter så stannade vi och jag fick äta resans första frystorkade mat. Efter lunchen tog Calle och jag en acklimatiseringstur upp till 3400möh med lätt packning. Mei åkte med liften upp och ner för att tillslut övernatta själv i lägret ovanför oss. Dagen har varit fantastiskt fin med blå himmel och en temperatur på närmare 30 gr C!
26/8
2900–>4200–>3800
I en lång slang från berget kunde vi hämta färskt dricksvatten som vi kunde dricka direkt utan att behöva använda vattenreningstabletterna. Inser att jag inte gillar innehållet i de frystorkade påsarna något vidare. Kyckling i Örtsås är i alla fall ingen favorit.
- Calle mot nya höjder!
Vindstilla och utan ett enda (inte ett enda!) moln på himmelen kunde vi sedan börja vandringen uppåt. Mei berättade via sms, att en guide sagt att det skulle bli pissväder följande vecka, But so far so good! Började gå 8.45 och steg in i lägret vid Barrels hut klockan 12. Lägret har namn efter de mer än 10 jättetunnorna som finns där uppradade, som hotell och skydd. För att bo där krävs vanligen förbokning. Efter lunchen tog jag och Calle en acklimatiseringstur upp till lägret vid 4200m. Där låg vi i solen någon timme, tills vi vände ner och mötte Mei.
Då det inom ett par dagar skulle bli dåligt väder funderade vi på hur högt vi skulle orka gå nästa dag. Skulle vi ta en rejäl acklimatiseringstur eller skulle vi rent av orka hela vägen upp till toppen redan på tredje dagen? Vi bestämde att Mei skulle ställa klockan på 3.00 och att vi då skulle se hur vi mådde och kände. Ikväll mådde jag dock inget vidare. Mådde illa och hade ingen som helst matlust utan såg mest fram emot att få krypa ner i min syntetiska sovsäck med en komforttemperatur på mellan +15gr C & -15gr C.
Ett välspänt Hillebergstält och ”Barrels” i bakgrunden
27/8
3800–>5642–>3800
När Mei frågat kl 3.00 om vi tyckte vi skulle gå iväg så fick hon inget svar och drog då slutsatsen att vi inte ville. En något irriterad Mattias vaknade sen ett par timmar senare och morrade om varför ingen väckt honom.
Calle startade sedan gasköket och några minuter efter sex var vi på väg uppför berget. Efter någon timme åkte stegjärnen på och fick sitta där resten av dagen. Solen gick upp strax efter sju, men värmde inte mer än att man fick ha underställ och mössa på.
Vid ungefär 5000 meter tackade Calle för sig och vände om neråt när huvudvärken blev för intensiv. Mei och jag fortsatte mot toppen, även om vi förstod att vi inte skulle nå den förrän framåt 16 på eftermiddagen. 
Efter att ha haft strålande väder hela dagen så kom molnen när vi sakta närmade oss toppen. När vi väl klev upp på toppen av Europas högsta berg så var det helt vitt. Mei var tröttare än vad hon någonsin tidigare varit i hela sitt liv. Då ska nämnas att hon tidigare bestigit berg som Kilimanjaro och Aconcagua och som ett par veckor innan resan till Ryssland genomförde en Ironmantävling. Känslan och tankarna av att stå där på toppen handlade mer om det dåliga vädret och nedstigningen än om något glädjerus. Jag kände inget av höjden och kroppen kändes väldigt stark, så träningen innan måste ha gett resultat. Det blåste allt kallare och efter de obligatoriska bilderna i det vita landskapet var det dags att gå ner. Då det inte fanns mycket till nysnö på berget blåste spåren inte igen. Spåren gick därför hyfsat lätt att följa med hjälp av de många röda käpparna som fanns utmed vägen. Kändes tryggt att ha dem där, då många av de olyckor som sker på berget sker p.g.a. folk som går vilse. På sina håll är det rätt brant och det skulle bli svårt att få stopp på ett eventuellt fall, speciellt när isyxan med sina 505g låg kvar i en väska på hotellet. Nedstigningen gick dock bra, även om den var väldigt jobbig och seg. Efter att ha varit ute i 14 timmar så kom vi ner till Calle i lägret klockan åtta. Då mobilen visade fullt på täckningen så passade jag på att skicka ett sms till grabbarna i Team Lajt som snabbt uppdaterade Lajts facebooksida. Imorgon väntar en välbehövlig vilodag.
Team Lajts flagga på toppen av Elbrus!
Mattias & Mei on the summit of Elbrus!
28/8
Förutom att ansiktet är sönderbränt eftersom jag slarvat med solskyddsmedlet igår så kändes kroppen riktigt fräsch. Pissvädret som skulle ha kommit bestod på förmiddagen mest av ett gäng moln som cirkulerade på himlavalvet. Mei som träffat en kille från Brasilien tog liften ner för att sen spendera de närmaste nätterna på hotell. Personligen så tyckte jag att vi hade det riktigt bra i Calles fina Hillebergstält med kerlon 1800-väv och med extra stor absid av modell Nammatj GT. Där kunde man ligga och halvsova, lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren, äta Ahlgrens bilar och annat godis man köpt i Sverige.
Calle i Barrelssängen
När det sedan började hagla och blåsa rejält i tältduken så kom Nikolay helt lägligt. Nick från Top Sport travel, vilka arrangerar Elbrus Race är de som fixat att vi fått de papper o stämplar som behövdes för visumet. Nu hade de kommit upp till lägret och vi var välkomna att bo med dem i Barrels. Då vi ändå betalat för detta och då vädret ville ha bort oss från tältlivet så tackade vi snabbt “JA” och packade ihop våra och Meis grejer.
Vid Barrels väntade mellanmål med kaffe, bröd och färska grönsaker på oss. Kommer att trivas här! Efter att ha druckit tre stora koppar kaffe och ätit mig riktigt mätt på bröd med gott pålägg, så inser jag att det inte är något fel på aptiten, utan endast på min aptit på frystorkat. Tiden fram till middagen spenderas liggandes i sängen i Barrels nr 4, samtidigt som jag lyssnar på ett nedladdat reportage om djuphavsdykningens pionjärer och pillar bort torkade hudflagor från min torra och variga panna. Middagen består kycklingfilé, potatis och färsk sallad som varieras med gubbarnas anekdoter om Lenin, sovjettiden och olika bergsbestigningar. Med sken från en måne som inom några dagar skulle bli full gick jag till lägrets dass och gjorde det jag skulle. Om man bara ser till att andas genom munnen så är det inte ett så farligt ställe. Gick sen och la mig mig i en hyfsat skön säng. Calle hade nog hellre sett att det var tempurmadrasser, vilka han till vardags säljer hemma i Stockholm, men han klagade inte utan somnade inom några minuter.
Dagboksskrivande
29/8
Efter en väldigt stormig och blöt natt är jag glad att vakna i en trygg säng med dukat frukostbord bara20 meter bort. Det dåliga vädret gjorde att Nick och de andra arrangörerna beslutade att ställa in dagens kvalifikationsrace. Detta var inget vi hade något emot. Även om det finns minimalt med saker att göra här uppe så är jag glad att vara här och inte nere i civilisationen med all dess trafik och stress. Känns mäktigt att vara här uppe bland bergen som fostrat sovjetiska legender inom alpinismen. Vid middagsbordet skvallrar arrangörernas emblem på jackor och kläder om expeditioner till berg runtom hela världen. En herre fyller snart 77 år och sitter med en urtvättad dunjacka från en Everestexpedition 2004. Denne gamle man gick för några dagar sedan sakta men säkert om oss upp mot toppen och han är någon som förtjänar all respekt. Om jag är så pigg som han är om 47 år så kommer livet att vara underbart! Efter middagen avslutades kvällen med lite film på Nicks dator från tidigare Elbrus Race´s och från Sovjets första expedition till Mount Everest. En av de 24 killarna som deltog i den lyckade expeditionen var Vladimir som satt där i samma Barrel, som oss och tittade på dokumentären. Ibland kunde jag stanna upp och undra hur jag nu hamnat här bland dessa legendarer inom sovjetisk/rysk alpinism.
30/8
3700–>4200–>3700
Efter en som alltid lika god frukost så bestämde Calle och jag att vi skulle utnyttja dagen till liten promenad upp till lägret på 4200m. Det börja sen blåsa mer och mer. Samtidigt kändes det som det regnade småspik från himlen. Gick där och började frysa om fingertopparna och undrade hur mycket mina dyra Hestrahandskar skulle skydda mig. Samtidigt som jag gick där och funderade mötte vi 77åringen på väg uppåt… med händer helt oskyddade mot vinden och kylan! Senare i veckan fick vi veta att denne herre i Korea blivit av med alla sina tår. Suttit fängslad i Kina då “han verkar skum då han går omkring med två vänsterskor”. Han hade gått upp på fel topp på Anapurna. Deltagit i sovjetiska experiment inför rymdfärder där han fått sitta helt naken i ett rum med över 60 grader minus i temperatur. Detta för att se vad den mänskliga kroppen klarar.
Vi mötte Mei senare nere i lägret, efter att hon kommit upp med liften efter några nätter på hotell.
När jag betalat de 2000rublerna för startavgiften och fått min orangea t-shirt samt min nummerlapp med siffran 08 så började jag bli lite nervös. Skulle jag hinna upp till “the sadle” innan klockan 12:00 när vi startar så sent som klockan 7? Jämför vi med min och Meis tid i måndags så kändes detta helt omöjligt! Calle som ännu inte varit på toppen tog beslutet att göra en solobestigning genom att gå upp tidigare på morgonen för att hinna upp. Då det skulle vara många funktionärer och andra expeditioner på berget mot toppen så kändes det ändå hyfsat säkert. Kvällen spenderades med Aggey, vår nye vän från Kazakstan, som pratar bra engelska och som klättrat en hel del, bland annat över 8000m på K2. Jag gav bort en svensk flagga av konstiga proportioner till en överförtjust Nick som snabbt hängde upp den bland de andra flaggorna vilket gjorde tävlingen ännu mer internationell.
Calle, Mattias, 77årige Boris, Aggey & Mei
31/8
3700–>5400
Klockan 7:00 stod 12 deltagare uppställda på startlinjen nedanför hangaren på 3710m. Nummerlapp och stegjärn satt på och alla höll ett stadigt grepp om sina stavar. Vladimir, den sovjetiska klätterlegenden som bland annat deltog i den lyckade första Sovjetiska expeditionen till Mount Everest räknade ner på ryska tills ordet “marsch” ljöd och vi gav oss iväg. Stigningen mot toppen gick via Pastukova Rocks, vilket skulle passeras inom 2h 15min (vanligtvis 2h, men som pga av inställt kvalrace getts 15 extra i tid).
Strax innan jag nådde Pastukova Rocks så kom ledaren i extremklassen förbi mig. Extremklassen startade klockan 6:00 nere på 2350möh vid Azau och med en vänlig hälsning gick Roman med nr 01 på bröstet lugnt förbi mig under en sol som höll på att gå upp. Det verkade bli en toppendag! Under Elbrus Race är det ingen som springer utan alla går, men i olika takt och fart. Kände att jag började gå ganska ryckigt och behövde stanna ofta för att hämta andan. Ledarna i min klass var långt framför och de långsammaste var en bra bit nedanför. Däremot kom 77årige Boris ifatt mig. Där såg jag min chans och jag lade mig i hans spår. Började gå i exakt samma takt som denne ryske legend. Det funkade riktigt bra och jag kunde hålla en jämn och stadig takt uppåt! Vid Pastukova Rocks fick man en liten kopp te innan det var dags att gå för att inte tappa farten efter Boris. Fingrarna blev hela tiden allt kallare och solen värmde inte lika mycket som jag hoppats. Till slut var det hela olidligt och jag blev tvungen att stanna för att ur ryggsäcken ta fram tunna innerhandskar och OR-skalhandskar. Detta för att slippa få svarta prinskorvar till fingrar som sedan skulle ramla bort. Kändes som detta var i sista sekund för nu var fingrarna riktigt stela. Snickersen som legat i min bröstficka och som nu skulle ha gett mig ny energi var som en stenhård isbit som fick läggas tillbaka i fickan. Som tur var kom Calle fram till mig medan jag satt där och fipplade med min ryggsäck.
Mot toppen!
Calle hade i fullmånens sken gått upp kl 3:00 och en timme senare gett sig iväg uppåt för att några timmar senare äntligen få stå på toppen. Jag fick några Ahlgrens bilar som gav mig en liten sockerkick innan jag sa hejdå till Calle och fortsatte uppåt. Boris som varit min ledstjärna var vid det här laget långt före och jag fick klara mig själv. Sista biten ”runt hörnet” och fram till mållinjen på the sadle gick smidigt. Då detta var första dagen med hyfsat väder på flera dagar var det mycket folk på berget, som man fick trängas med på den smala upptrampade stigen i snön. Började frysa så smått om händerna igen, men när jag klev över mållinjen blev jag helt varm i hela kroppen och fingrarna var inte längre något som helst problem. Tävlingsledningen hade beslutat att ”the summit is closed” då det nu hunnit bli riktigt dåligt väder där uppe. Personligen var detta inget som störde mig då jag några dagar tidigare redan stått på toppen. Jag vände glatt neråt efter att ha tagit på dunjackan. Jag hade nu klarat av VII International Elbrus Race och var mer än nöjd över att ha kommit i mål med över 75 minuter tillgodo! Mei som missuppfattat kvaltiden till Pastukhova Rocks blev diskvalificerad och blev tvungen att vända ner till baslägret. Med glädje i hela kroppen gick jag ner till lägret där de andra väntade på mig tillsammans med rysk tv. Blev intervjuad om tävlingen och mina upplevelser. Måste ha sett perfekt ut där jag stod med zinkpasta täckt över näsan och ett ansikte som höll på att lossna. Värre flagning i ansiktet har jag aldrig sett och det var tur att jag inte själv förstod hur illa jag såg ut. Därefter väntade en skön sista lunch på berget medan vi väntade på de sista arrangörerna av tävlingen. De hade fått rycka ut som räddningspersonal till en filippinsk klient av till en annan expedition, som fallit ihop på berget. Vi packade ihop grejerna och tog oss ner till dalen ihop med Aggey och Elena från Russianclimb.com. Mei, valde att stanna tillsammans med en kille från Brasilien för att imorgon försöka gå mot östtoppen. Jag och Calle kände oss mer än nöjda med våra prestationer på berget och såg fram emot dusch och annan lyx på hotell Elba. Kvällen spenderades sedan med att riva lossa torkade hudflagor från ansiktet och med Aggey som lärde oss att det finns mer i Kazakstan än tokstollen Borat.
1/9
Den förste september blev en lugn och skön dag. Jag, Calle och Aggey käkade frukost och gick till några källor där det kom upp järnhaltigt vatten ur marken. Efter att ha ätit olika typiska centralasiatiska rätter och druckit lokalproducerat te, som Aggey försökte lära oss namnet på var det dags för prisutdelningsceremoni i Azau.
Aggey & Calle provsmakar vattnet från källorna
Arrangörerna
På kvällen var det avslutningsmiddag där god mat varvades med historier och Elbrus Racefilmer från olika år. Lokalt fruktigt vin drack vi till maten medan vodkan lös med sin frånvaro!
Tjoooo
2/9
Efter att ha tackat Vladimir och Nick för en härlig vecka satte vi oss återigen i minibussen och körde till Minealniye Vody. Ett något försenat flygplan med skrikande barn landade sedan på en av Moskvas tre flygplatser. Flera hjälpsamma Moskvabor fick sedan hjälpa oss att hitta till hotellet som inte med den minsta ledtråd var utmärkt.
Kreml
3/9
En skön dusch var en var en bra start på dagen som sedan spenderades som en äkta turist i Moskva. Kyrkor, Kreml, teatrar varvades med torg fyllda med babuschkadockor och ryska hattar. Det imponerande jättevaruhuset Gum från 1893 förtjänade också ett besök. Moskva är en jättestad, men som var betydligt trevligare och renare än vad jag trott. I trafiken varvades nya lyxbilar med gamla skrothögar och trafiken var inget som imponerade då de körde som dårar även i de centrala delarna av staden. Parkera verkade man kunna göra precis hur som helst även om detta innebar att detta var mitt i en korsning eller att bilar innanför inte skulle kunna ta sig ut. Asiatiska turister med fotomani varvades med, tjejer i för höga klackar och unga poliser som glatt vandrade runt i stan. I parken vid den okände soldatens grav satte vi oss och tog oss en glass tillsammans med familjer som käkade McDonaldsmat och killar på dejt med alldeles för snygga tjejer. På kvällen blev det Military tattoo på Röda torget där olika länders militärförband visade upp sin militärorkester med pompa och ståt. Det hela var ett mäktigt arrangemang med smällar och fyrverkerier som jag gjorde det bästa med att föreviga med min billiga digitalkamera.
4/9
Så var en mycket lyckad resa slut och vi flög hem via Riga till Arlanda.
Resan i siffror
Flygbiljetter: ~4700kr (Med turistdagar i St Petersburg på ditvägen och i Moskva på hemvägen!)
Tävlingsavgift: ~50Euro
Visum: ~550kr
Top Sport Travel: 3072kr (Papper och stämplar till visumet, transfer Mineralniye Vody –> Elbrus tur och retur, 3hotellnätter med frukost, lunch & middag, 3 nätter på Barrels med toppenmat minst 3ggr/dag, avslutningsmiddag)..
Elbrus Race 2012 TEAM LAJT i PDF