Svellnosbreen runt – 7 toppar över 2000 meter

Gruppbild på toppen av stora Tverråtinden 2309 m.

– Missar man en enda gång då är det kört, då gör man inte mer sen. Man blir inte ens en invalid som får ligga i rullstol och bli tvångsmatad hela livet, man blir bara en kladdig fläck… i Norge.

– Men bortsett från det har det varit en bra tur?

– Helt underbart! Det har varit jätte jättekul och jätte jätteotäckt.

Samtal mellan Mattias och Øystein på toppen av Galdhøpiggen

Fredagen den 9 september lämnar Team Lajt tillsammans med förstärkning av två norska bergsgetter, Øystein och Geir Oslo för en helg i Jotunheimen. Målet är att gå Svellnosbreen runt, en klassisk ryggtravers med några av Norges (Nordens) högsta toppar. Det är sammanlagt 12 toppar över 2000 meter.

Vår bil med Tobias, Victor och Mattias anländer efter mörkrets inbrott på fredagskvällen till Spiterstulen. Den andra bilen har redan varit framme i en timme, så vi möter både en uppslagen lavvo (kåta) och färdig middag. Vi äter med god aptit och delar upp gemensam utrustning innan det är dags att gå och lägga sig. Vi skall upp tidigt imorgon.

Klockan ringer 05:00 och det är becksvart ute, jag känner sömnbristen i hela kroppen och funderar en sekund på att ligga kvar i min nya varma sovsäck, men kommer snabbt på andra tankar och kryper ut. Vi äter snabbt frukost och fixar det sista med utrustningen. Mindre än en timme senare är vi på väg i mörkret.

Mattias knyter in sig innan klättring upp på Tverråtinden M.

Norrmännen håller ett jobbigt högt tempo i mörkret och jag har nästan lite svårt att hänga på, med min tunga ryggsäck innehållande 60m rep och annan utrustning. Ganska snart kommer vi fram till glaciärkanten och vi har två möjliga vägar upp på Tverråtinden M 2302m. Antingen gå över glaciären, upp för backen och sedan upp på ryggen eller klättra facet. Vi väljer det sistnämnda. Vi märker fort att klättringen inte var tvärenkel och den fuktiga mossan tillsammans med ryggsäck och kängor, gör att vi inte känner oss säkra med att frisolo klättra upp. Vi bestämmer oss för “better safe than sorry” och plockar fram rep och kilar. Klättringen går bra men vi förlorar mycket tid på att säkra. Allt för mycket tid försvinner och väl uppe på toppen inser vi att vi ligger två timmar efter planen. Vi kanske skulle valt den enklare vägen upp.

Vi fortsätter på kammen och avverkar snabbt både Västra Tverråtinden, 2288 m och Stora Tverråtinden, 2309 m. Väl framme på Stora Tverråtinden är det dags för turens första rappell (visar sig bli enda). Vi hittar snabbt ankaret som består av diverse slingor, som sitter både med kil och runt håligheter i berget, det hela känns pålitligt. Vi är ivriga i väg då vi ligger flera timmar efter planen och funderar inte så noga på vart vi skall fira ner oss till. Geir är först ut och firar ner till den första platån. Väl nere är det mycket rep kvar så han bestämmer sig för att fira ner till även nästa platå. Vi andra följer snabbt efter, men väl nere finner vi inget nytt ankare. Vi har firat oss ner på fel ställe. Vi har fortfarande några meter rep kvar men målet ligger väldigt långt till sidan om oss, ska repet räcka? Nu inleds något som man kan likna en scen ur Cliffhanger. Vi springer bokstavligen på väggen för att få pendel för att nå stigen. Hela operationen går under omständigheterna ändå smidigt. Men när väl alla är nere upptäcker vi att repdraget tillsammans med att repet troligtvis har kilat fast gör att vi inte lyckas dra ner repet. Vi överväger en sekund att bara lämna det hängande på väggen. Men vi ändrar oss och Øystein börjar att tradklättra upp en bit, samma väg som vi kom ifrån och lyckas få loss repet.

Vi är återigen på väg, men nu ännu mer efter tidsplanen och med lite snabb uppskattning inser vi att om vi inte ändrar rutten kommer vi stå på Galdhøpiggens topp tidigast 21 och därifrån är det i alla fall tre timmar ner till lägret, då i mörker. Vi överväger att gå ner på glaciären och följa den ner, men ingen har lust att vända om redan. Vi kommer på ytterligare en ide. Vi kan korsa glaciären och hoppa över Tverråtindan, 2207 m, Ymelstinden,  2304 m och Storgjuvtinden, 2344 m. Istället gå upp på kammen mellan Storgjuvtinden och Galdhøpiggen för att fortsätta upp mot Galdhøpiggens topp.
Sagt och gjort. Vi tar på oss stegjärn och knyter in oss i rep och går med bestämnda steg över glaciären. Vi lyckas korsa glaciären utan några större problem. Vägen upp till kammen är brant och med mycket lösa stenar, men vi kämpar oss upp och ca en timme senare står vi på kammen.

Alla inknutna i rep på väg över glaciären

Nu börjar vandring och klättring mot Galdhøpiggens topp, Norges, Skandinaviens och norra Europas högsta berg. Vägen mot toppen är hård och är mestadels scrambling. Bitvis är det väldigt exponerat med flera hundra meter stup vid sidan om en. Klättringen är inte svår men utsikten gör sitt för psyket. Det märks dessutom att vi är högre nu, för mycket mer av nattens nysnö ligger kvar, det gör det halt och svårt att se underlaget.

När vi äntligen är uppe Galdhøpiggens topp har klockan hunnit bli lite efter 18 och vi känner oss trötta men nöjda och har inte någon jättelust att ta de två sista topparna på vägen ner. Så vi börjar gå den långa vägen ner.

Klockan 21.30 är vi nere vid tältet, då har vi i stort sett gått och klättrat i 15,5 timmar och bestigit 7 toppar över 2000. Det blev inte helt enligt planerna men vi är nöjda och glada ändå. Efter en dusch och intag av middag somnar vi alla fort och börjar drömma om nya toppar och expeditioner.

Tobias sover gott i sin nya sovsäck från Roberts efter 15,5 timmars vandring/klättring.

Group picture at the top of the large Tverråtinden 2309 m.

– If you miss a single time you are done, then you don’t do anything more. You do not even become a cripple lying in a wheelchair and being force-fed throughout the life, you are just gets a wet spot … in Norway.

– But beside that has it been a good trip?

– Totally fantastic! It has been really, really fun and really, really scary.

A conversation between Mattias and Øystein on top of Galdhøpiggen

Friday 9 of September, Team Lajt together with the two Norwegian mountain goats, Øystein and Geir leaves Oslo for a weekend in Jotunheimen. The goal is to go around Svellnosbreen, a classic ridge traverse with some of Norway’s (Scandinavia’s), highest peaks. There are a total of 12 peaks over 2000 meters.

Our car with Tobias, Victor and Mattias arrive after nightfall on Friday evening to Spiterstulen. The other car has already been her an hour, so we meet both a raised Lapp cot and finished dinner. We eat with gusto and share the common equipment before it was time to go to bed. We must be up early tomorrow.

The alarm rings at 5:00 and it is pitch black outside, I feel the lack of sleep throughout the body and thinks for a second to remain in my new warm sleeping bag, but quickly I had second thoughts and crawl out. We are eating breakfast and quickly pack the last equipment. Less than an hour later, we are heading out in the dark.

Mattias tie himself up before climbing up on Tverråtinden M.

The Norwegians holds a fast pace in the darkness and I have a little hard to keep up, with my heavy backpack filled with 60m rope and other equipment. Pretty soon we arrive at the glacier edge and we have two possible routes up the Tverråtinden M 2302m. Either, walk over the glacier, up the hill and then up the back or to climb the face. We choose the latter. We noticed quickly that the climb was not easy with the damp moss and with backpacks and hiking boots, we do not feel confident to free solo climb up. We decide “better safe than sorry” and brings up the rope and wedges. The climb is going well but we lose a lot of time to secure us. Too much time is lost and well on top, we realize that we are two hours behind schedule. Maybe we would have chosen the easier way up, but that would not have been as much fun.

We continue on the ridge and rapidly reach the western Tverråtind, 2288 m and Big Tverråtind, 2309 m. Once at the Big Tverråtinden it’s time for the tour first rappel (turns out to be the only). We can easily find your anchor is composed of various strands, which are around cavities in the rock, it all feels reliable. We are eager to get down when we are several hours after the plan and are thinking not so careful about where we should are heading. Geir is first out and lower himself down to the first plateau. Once down, it is much rope left so he decides to go further down to the next plateau. The rest of us follow soon after, but once down, we find no new anchor. We have gone down too far, we should have stopped on the first plateau. We still have a few feet of rope left, but the goal is very far to the side of us, will we have enough rope? We start something that may resemble a scene from Cliffhanger. We literally run on the wall to reach the trail. The entire operation goes under the circumstances smooth. But once everyone is down, we discover that the rope have gotten stuck and are impossible to pull down. We are considering for a second to just leave it hanging on the wall. But we change ourselves and Øystein begins to climb up a bit, the same road that we came from and succeed in getting loose the rope.

We are once again on the road, but now even more behind schedule and with some quick estimate, we realize that unless we change the route, we stand on Galdhøpiggen peak no earlier than 21 and from there it is at least three hours down to camp, then in the dark. We are considering going down the glacier and follow it down, but no one has the urge to go back already. We came up with another plan. We can cross the glacier and skip Tverråtindan, 2207 m, Ymelstinden, 2304 m and Storgjuvtinden, 2344 m. Instead, go up on the ridge between Storgjuvtinden and Galdhøpiggen to continue up to Galdhøpiggen peak.

All tied up in ropes on his way over the glacier.

Said and done. We put on the crampons and tie ourselves up in ropes and goes with focused steps over the glacier. We manage to cross the glacier without any major problems. The road up to the ridge is steep and full of very loose stones, but we are fighting our way up and about an hour later we are at the crest.

Now start walking and climbing to the top Galdhøpiggen, Norway, Scandinavia and Northern Europe’s highest mountain. The road to the top is hard and is mostly scrambling. At times it is very exposed to several hundred meters down just next to you. The climb is not difficult but the view does it’s on the psyche. One can see also that we are higher now, a lot more of new snow from the night remains, it makes it slippery and difficult to see the surface.

When we finally reach the summit of Galdhøpiggen, the clock had become a little after 18 and we are tired but happy and do not have a huge desire to take the final two peaks on the way down. So we start walking the long way down.

21.30 we are down at the tent, then we have basically been walking and climbing in 15.5 hours and climbed seven peaks over 2000 meters. It was not quite as planned but we are happy anyway. After a shower and some dinner, we all fall asleep quickly and begin to dream of new mountains and expeditions.

Tobias sleeps well in his new sleeping bag from Roberts after 15.5 hours of hiking / climbing.

Relaterade inlägg:

• Revansch på Svellnosbreen rundt “12 flotte topper over 2000 meter”
• Aconcagua dag21 4 januari
• Argentina 5-10 januari
• Aconcagua dag20 3 januari
• Aconcagua Topptursdag!