Sov hyfsat och var ute barfota och slog en drill i den stjärnklara natten! Vilket underbart liv man lever som får göra detta! Började dagen med att tjata på mina tre reskamrater att de skulle dricka ordentligt. Grabbarna tvingade i sig så mycket de kunde, samtidigt som de tvingade i sig den ljusbruna sörjan i REAL(o-)turmatspåsen, som vi vid det här laget kallade energi och inte mat. Att dricka är livsviktigt på bergen och blir allt viktigare ju högre upp man kommer. Rekommendationen är att man ska få i sig minst 5 l/dag.
Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.
Min svenska flagga hade gjort resultat och en stockholmska med namnet Amanda och ansiktet insmetat med solkräm hade kommit och sagt Hej! Amanda hade rest till Argentina och där letat upp en resebyrå som hade en plats över. Vi hade bestämt att vi skulle iväg kl 10.00, men vi kom iväg vid 11.00 och de andra grupperna var vid det här laget små prickar långt upp på berget. Vi började gå uppför den långa långa uppförsbacken och det dröjde inte länge innan man hör orden ”jag har druckit för lite”. Måste erkänna att det var ganska irriterande att höra dessa ord när man tjatat så väldigt mycket om att min tältkamrat måste dricka mer. Vi går vidare fast farten sänks ordentligt och vi måste stanna flera ggr för att ta fram vatten, resorb och huvudvärkstabletter. Vid det här laget har de andra grupperna sedan länge försvunnit över krönet och på den till synes oändliga branten är det nu bara vi fyra kvar tillsammans med en guide och en äldre man som är på väg ned pga höjdssjuka.
Med nästan en timme kvar till krönet så beslutar vi att vi ska dela på oss och att två ska gå i förväg med en del av vår packning till camp 3 och att sen minst 1 av de 2 ska komma tillbaka och hjälpa min tältsambo med hennes ryggsäck. Victor och Tobias lovar att skynda sig tillbaka till oss så fort de bara kan. Vi fortsätter (jag och Mei) sedan sakta sakta uppåt medan vi ser det andra tältlaget försvinna uppåt. Ibland kommer vinden och kyler oss kraftigt för att sedan återigen ge plats åt värmen. Uppe på krönet kommer en guide fram och undrar hur det står till med min kamrat och det kändes bra att då kunna säga att det bara var en tidsfråga innan vi fick hjälp av våra expeditionskamrater som lovat att undsätta oss. Min kamrats steg blir allt långsammare och pauserna blir längre.
Jag springer i förväg för att möta bärhjälpen, men ser endast att vi har långt kvar att vandra innan vi är i lägret. Hon ser inte ut att må så vidare bra, men klagar inte det minsta utan kämpar verkligen på. När det börjar bli kallare så börjar jag undra om vi lyckats gå åt fel håll eller om vår bärhjälp har råkat ut för något. Men då det inte finns någon alternativ väg så långt ögat kan nå så är det bara att fortsätta uppåt. När solen försvinner bakom berget så blir det kallt och timmarna går. Tillslut når vi ändå lägret och man kan sjunka ner på sitt liggunderlag i kvällsolen så uppe på berget fortfarande är framme.
Äntligen framme!
Tobias och jag satte sedan upp tältet medan Victor fixade te åt oss. Som tur var hade inget hänt grabbarna utan dom hade känt sig trötta och valt att stanna i lägret istället för att möta oss. I lägret fanns förutom Team LAJT och Amanda även två andra svenskar; Niklas och Janne. Sonen och fadern från Sundsvall som vi hade haft lite kontakt med på nätet innan avfärd. Kul att få säga hej till dom. Invigde min ”bajs-påse” med en underbar utsikt. Två hundbajspåsar fick bli skyddet innan den stoppades ner i den vita påsen med ett särskilt IDnummer som vi fått av rangern i Plaza Argentina. Victor kämpade på med att få i Mei vatten och te. Kändes bra att när alla hon pratade med och berättade om hur hon mådde bara tjatade om hur viktigt det var att dricka mer.
När nu toppdagen närmade sig så började vi mer och mer bekymra oss för vädret. Enligt guiderna till olika expeditioner i lägret så skulle det vara ”paradise day” på nyårsdagen, hyfsat den 2e och sen skitväder. Vi hade funderat på att ha en vilodag imorgon och i så fall skulle vi gå mot toppen den andre. Efter lite diskussioner så kom vi fram till att göra som planerat. Även om jag kände att jag nog skulle orka fortsätta redan imorgon, så hade de andra helt rätt i att vi gått utan någon vilodag alls och efter en lång dags som denna så kändes det skönt att få vila.