Äntligen var dagen inne då vi skulle ge oss iväg till Vacas Valley och Aconcagua parken för att påbörja det vi hade kommit hit för. Hotellfrukosten var ett välkommet inslag mot brungrå frystorkade geggan de kallar Pasta Provence.
Innan vi skulle kunna sätta oss i en bil som skulle ta oss mot vårt mål var vi tvungna att fixa med kontanter och tillstånd. Vi anlände 30 minuter innan öppning till det vi trodde var en bank men det visade sig tyvärr bara vara ett slags växlingskontor. Vi började springa runt i Mendoza för att hitta en öppen bank och paniken började sprida sig när vi och började förstå att bankerna var stängda på annandag jul. Vi hade fått höra och tidigare erfara att det endast går att ta ut 1000 pesos per dag och kort och vi behövde 3000 pesos var bara till själva tillståndet.
Vi testade alla våra kort i alla bankomater och av en slump testade vi lyckan i en bankomat där det visade sig att man kunde ta ut 5000 pesos, dock endast om man hade Mastercard. Tobias och Mattias tog ut allt de kunde och tillsammans med det vi hade lyckas få ut på de andra korten hade vi nu så att det i alla fall skulle räcka till fyra tillstånd och transporten till berget.
Väntar på att få betala över 16000 kr i kontanter för tillstånden.
Med fina löparkliv sprang vi sedan i värmen till tillståndskontoret för att få veta att betalningen gjordes på ett helt annat ställe. Lökringarna under armarna växte medans vi stressade runt. Vi lyckades hitta den lilla butiken som skulle ha våra pengar för tillstånden, vi betalade och fick ett kvitto som vi sen kunde visa upp och få våra tillstånd. Hur lång tid det tar att få tillståndet beror på hur mycket folk det är men vi hade ganska tur och vara klara på cirka en timme.
Tobias fyller i alla papper för att få sitt tillstånd.
Med andan i halsen sprang vi sen tillbaka för att några minuter försent checka ut ur hotellet. Sorgligt nog kastade vi i oss lite mat på McDonalds av alla ställen. Packade det sista i lobbyn medan vi väntade på bilen som skulle hämta oss. Det var inte det lättaste att förklara för hotellarbetarna när vi skulle komma tillbaka då deras engelska var i stort sätt obefintlig. Victor och Tobias gjorde dock ett toppen arbete med halvdålig skolfranska och palörboksspanska och det gick även ännu bättre när de gick över till att använda laptopen och google translate. Det vi inte skulle ha med oss lämnade vi i källaren på hotellet på samma sätt som under acklimatiseringsturen.
På utsatt tid dök Grajales förare upp med en suv av nyare modell. Vår chaufför vid namn Carlos visade sig ha bott några år i staterna och guidade oss igenom det torra landskapet på utmärkt engelska. Carlos såg dock mer ut som en kille från något MC-byggarprogram på tv med sin keps och ring i örat än någon som jobbar på ett mulföretag. Vi färdades de 18 milen genom den argentinska landsbygden och såg kaktusar svischa förbi och nere i floderna åkte turister på rafting. Vi fick fiket utpekat (med det passande namnet ”Tibet”) där Brad Pitt brukade hänga mellan de olika scenerna när han var i området för att spela in ”7 år i Tibet”.
Victor vid Carlos suv och Thule släp.
Väl framme i Los Penitentes backade Carlos in sin bil med den lilla svensktillverkade släpkärran av märket Thule mot Grajales portar. Vi möttes där av en tjej som även hon pratade bra engelska. Hon hjälpte oss med vår utrustning som skulle få åka multransport upp till Camp Argentina. Vi hade från början tänkt bära allt själva hela vägen men Mei fick oss på andra tankar. Att hyra en mula har även en annan fördel på berget, har man inte anlitat något mulföretag så måste man betala en avgift i lägren för att få använda faciliteterna som finns där, vilket verkar mycket omständigt. Det är inte många som bär all sin packning upp till baslägret. När vi packat om och valt ut det som skulle få snålskjuts med mulan bestämde vi oss för att ändra planen om att tälta en natt innan vi börja vandringen in i nationalparken utan bestämde oss för att ge oss iväg samma eftermiddag. Vi hoppade in i suven och Carlos skjutsade oss till porten till nationalparken.
Ompackning i Grajales lokaler i Los Penitentes.
Det kändes skönt att vi nu skulle vi ta igen dagen som vi låg efter i planeringen som vi hade förlorat på grund av strulet med kontanter och tillstånd redan när vi anlände till Mendoza. Efter vi checkat in och alla fått en skräppåse med individuella nummer som skulle lämnas tillbaka för att slippa böter började vandringen genom en grön(!) dal. Efter några timmars vandring på stigen som nu övergått i mer stenig terräng började det kännas lite ganska tungt, mycket på grund at värmen och det höga tempot vi höll. Vi gick förbi otaliga skelett av djur som oftast var mulor som fått sätta livet till för att människor skulle upp på en nästan 7000m hög stenhög.
Vandring genom en grön(!) dal.
Ett av skeletten stack ut då det satt kvar lite mjuk päls runt halsen och av storleken att dömma så kan det ha varit en guanaco. Antar att en död guanaco är mer av en upplevelse än ingen alls. Timmarna gick och mörkret kom allt fortare och snart var det nästintill kolsvart. Då rörde sig en buske och ut kom en Ranger (alla läger upp till BC är bebodda av rangers) och fråga hur det var med oss. Tydligen hade han koll på att vi skulle komma och hade gått ner för att möta oss. Han tog Meis väska och gav sig iväg i ett hiskligt tempo. Victor och Mattias kom snabbt på efterkälken medan Tobias såg stark ut och hängde på rangern riktigt bra. Tillslut kom vi ändå fram till Pampa de Lenas och kunde sätta upp tälten och laga lite middag.
Troligtvis resterna av en guanaco.