Kaskasepakte 2006

kaska
Utsikt från Kaskasapaktes sydvästkam.

Kaskasapakte ligger i norra delen av Kebnekaise massivet och anses vara ett av dom svårare bergen i Sverige att bestiga. Detta beror på att det inte finns någon ”lätt” väg upp, utan alla vägar kräver en viss mån av klättring. Det finns två vägar att välja på om man inte vill ha riktigt utmanande ren klättring, och dessa två är sydvästkammen, eller vägen via Kaskasatjåkka. Vi hade valt att ta andra alternativet upp och första ner vilket skulle visa sig vara en dålig ide.

Första dagen bestod av vandring från Nikkaluokta bort till Tarfala för att där slå läger en bit bort från stugorna där. Resten av kvällen ägnades åt att se till att vi skulle få med oss alla grejer och att utrusningen var i form. Nästa dag var det upp så fort solen hade börjat gå upp, och efter en sedvanlig grötfrukost bar det iväg mot Kaskasatjåkka. Vi valde denna gång att gå via syd-öst kammen, vilket i efterhand kanske inte var så smart då det var en tidskrävande väg, även om det var en rolig sådan.

Väl uppe på toppen gick det snabbt att nå basen till Kaskasapakte, och det kändes som vi hade bra flyt. Det var här någonstans mellan toppen på Kaskasatjåkka och basen på Kaskasapakte som vi insåg: Ingen kastrull till maten! Men skam den som ger sig, vi bestämde att matbrist inte var en tillräcklig anledning att vända om, vi hade ju gott om vatten fortfarande. Vägen upp till toppen gick så smidigt det kan gå med tanke på att det var lite mer tekniskt denna bit och vi var tre personer på ett rep, men inga problem. Det började dock bli lite småkallt. Väl uppe på toppen hade det börjat mulna på och vi befann oss helt plötsligt inne i ett stort moln, men det var ett senare problem, nu skulle det firas genom att dela på en flaska lättöl som Stefan hade envisats med att släpa upp, och det var inte en så dålig ide helt plötsligt.

Blev ingen lång paus på toppen, det började bli sent och sikten var inte särskilt uppmuntrande ändå, så vi begav oss ner mot sydvästkammen. Första biten här var lätt och krävde ingen riktig klättring, vilket var tur då det började bli mörkt. Dock så tog det inte så lång tid innan vi kom till första stupet. Som tur var hittade vi ett befintligt ankare vi kunde använda. När alla kommit ner och vi skulle dra igenom repet så fastnade det såklart! Victor tog på sig uppdraget att klättra upp igen utan säkring för att försöka få loss det, det som hade hänt var att att åttan var kvar i änden. Lätt att göra misstag när man varit på berget hela dagen utan mat och alla började vara rejält utmattade och frusna.

När vi kom till nästa stup var det helt mörkt och klättringen startade i skenet av pannlampor. Att säkra nu var det ingen som rusade fram för att göra. Det innebar att sitta still och skaka av köld samtidigt som man försökte vara 100% fokuserad på personen som klättrade och framförallt på att man inte skulle somna, vilket låg extremt nära tillhands efter alla timmar på berget plus mat och vätskebrist. Som tur var så började det ljusna när vi skulle starta den svåraste delen av klättringen. Ljuset och värmen gav oss ny energi att fortsätta. När vi var nere från det stupet såg vi en fantastisk syn! Vi var ovanför molnen och soluppgång. Otroligt vackert. Som extra bonus var det en av oss som kom på att vi faktiskt hade varsin Wasa-sandwich längst ner i ryggsäcken. Detta lilla energitillskott plus att vi fick tag på mer vatten gjorde att vi utmattade men vid betydligt bättre humör kunde ta oss ner den sista biten för berget och bort till tältet. Efter ca 26 timmar på berget tog vi oss i kragen och gjorde mat trotts all trötthet och somnade sedan väldigt snabbt. Kvar var nu bara att packa ihop allt och vandra tillbaka till Nikkaluokta där vi sov innan vi körde hem till Umeå igen.

Relaterade inlägg: