Aconcagua dag5 19 december

Idag var det så äntligen dags för toppbestigning. Klockan ringde 7.30 och två timmar senare var Team Lajt redo att bege sig mot Cerro Adolfo Calle, 4200möh. Vägvalet vi gjorde visade sig inte vara det ultimata om man var ute efter en trevlig topptur. Gillade man istället sten och lösa klippblock som ständigt rasade mot kamrater nedanför, så var detta rätt väg.

Teamet, i backgrunden ser man dagens mål Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Teamet, i backgrunden ser man dagens mål Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av växterna som bet sig fast i den torra stenmiljön. Stundtals var det rät obehagligt när den smala rännan uppför berget gjorde det svårt att inte riskera att ha någon i gruppen bakom. Men tack och lov så gick det bra och vi kunde några timmar senare fotografera oss vi den aluminiumkorsbeklädda toppen.

Mattias och Mei klättrar upp mot toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Mattias och Mei klättrar upp mot toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Vi såg stigen som visade oss den “rätta” vägen och med hjälp av denna kunde vi snabbt slira oss ner mot lägret. Väl nere kunde nu konstatera att matlusten återfunnit sig hos undertecknad, medan vissa tyckte det gick fortsatt segt.

Teamet på toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Teamet på toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Kvällens två händelser var hunden som flyttat in i lägret och belgaren som var i Argentina för sitt tredje försök att nå toppen av Aconcagua. Med ett lite oroväckande flin berätta han om sina erfarenheter av Aconcagua och när han fått flyga helikopter med både hjärn- och lungödem. Skam den som ger sig antar jag.

På väg ner för den “riktiga” (lätta) vägen.

På väg ner för den “riktiga” (lätta) vägen.

Nere i lägret Piedra Grande (stora stenen) 3500möh tillsammans med vår nya vän “hunden”.

Nere i lägret Piedra Grande (stora stenen) 3500möh tillsammans med vår nya vän “hunden”.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *