Revansch på Svellnosbreen rundt ”12 flotte topper over 2000 meter”

Vi gjorde ett försök i september 2011 på Svellnosbreen rundt, den gången hann vi 7st 2000 meters toppar. Ett år senare var Tobias och Anders tillbaka för en  revansch, detta är reseberättelsen från den turen.

Karta över Svellnosbreen

Karta över Svellnosbreen

  1. Deltagare

  2. Reseberättelse
    - Tidsåtgång
    - Orientering
    - Lärdomar

  3. Utrustningslista

1. Deltagare

Anders Appeldahl
Tobias Falkberger

2. Reseberättelse

Resan började i Stockholm där jag, Anders bor och jag körde därefter till Oslo för att hämta upp Tobias. Jag började körningen från Stockholm tidigt en torsdagsmorgon och kom fram till Oslo i lagom tid tills Tobias slutade jobbet. Vi fortsatte direkt körningen norrut och anlände till Spiterstulen sent på torsdagskvällen, runt 22 tiden. Eftersom jag i alla hast missat att ta med tältpinnarna till tältet beslöt vi oss för att ta in på det billigaste alternativet i Spiterstulen. Jag tror inte att det kostade mer än 150kr/natt att sova där. Vi fick ett rum med en våningssäng och inte mycket mer. Vi gick och lade oss direkt och klockan 04.00 ringde klockan för frukost och redan 05.00 gav vi oss av i den mörka natten.

Vi började gå i mörkret

Vi började gå i mörkret

I samband med att vi började gå upp för den första backen gick solen upp. Det var lite svårt att lista ut vilken väg man skulle ta upp till första berget eftersom leden snarare ledde till galciären än upp mot berget. Vi löste detta genom att istället följa ryggen upp. Dock möttes vi av ganska mycket is här vilket skapade problem då vi lämnat stegjärnen hemma. Istället använde vi oss av en sten för att hugga ut steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp. Denna metod fungerade bra en kort bit, men hade det varit mer is hade vi varit tvungna att vända om.

Uthuggana steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp

Uthuggana steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp

När vi väl passerat det första isfältet var det dags för den första klättringen. Eftersom det hade varit strålande sol de senaste 24 timmarna så var klippan hyffsat torr och vi bestämde oss för att inte använda oss av repet. Det var oklart om det fanns någon tydlig led här, utan vi testade oss fram till den bästa vägen. Klättringen var runt 30 höjdmeter och den vägen vi hamnade på var ungefär svårighetsgrad 3b, 4a.

Tobias efter första pitchen klättring

Tobias efter första pitchen klättring

Anders upp för andra pitchen

Anders upp för andra pitchen

Vi fortsatte ned från den första höjden och sedan vidare till nästa höjd som inte bjöd på någon svårare klättring.

Anders in action

Anders in action

Däremot var vi tvungna att genomföra två firning på bergets baksida på ungefär 20 meter var. Det var här vi året innan hade missat det andra ankaret som ligger långt ut till vänster (sett med näsan mot väggen). Firningsstationen var försedd med många repsnören, däremot saknades en karbin, varför vi lämnade en av våra för att genomföra firningen, som annars gick väldigt smidigt.

Tobias har precis firat klart

Tobias har precis firat klart

Sista toppen innan vi vände norrut var inget spektakulärt och fram tills hit hade firningen varit det enda riktiga kruxet. I vändningen norrut var kammen dock mest stenskravel och i vissa fall väldigt svårklättrad. Stenarna började lätt att glida när man trampade på den i den branta terrängen. Vi bestämde oss därför att testa snöns hållbarhet som visade sig vara väldigt hård och därför gick vi vid sidan av stenskravlet istället. Dock såg vi efter bara några hundra meter att vi var tvungna att återvända till stenskravllet då bergschrundet öppnade sig framför oss.

Tobias på snön

Tobias på snön

Efter halva sträckan norrut låg en klippa som knappt syns på kartan men som erbjöd den svåraste klättringen hittills. Klättringen var av sann ”Svenska fjällen” karaktär, där man får lägga tillbaka greppet efter att man använt det. Vi fortsatte dock klättringen utan att repa in oss, då vi bedömde klättringen som 4a-4b och vi kände oss båda ganska säkra. Dock var det ganska långa stup under klättringsleden och ramlar man här så finns det inte en chans att överleva. Detta gjorde att vi klättrade ganska långsamt och testade greppen noga innan vi använde dem. Detta resulterade i att vi slet ut ganska många grepp från väggen.

Tobias klättrar

Tobias klättrar

Därefter fortsatte vi mot den sista toppen före leden viker av åt öster igen. Denna klippa var den svåraste att bestiga hittills och vi fick testa många vägar innan vi hittade något alternativ som passade oss. Nu hade molnen dragit in på riktigt och luftfuktigheten gjorde att klippan började bli blöt. Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta en säkring för mig själv, men i övrigt fortsatte utan att repa in oss enligt tidigare. Klättringen var i stort sett lika svår som tidigare men ett par krux var nog upp mot 5a, eller så var det lika svårt som tidigare. Det är möjligt att de långa stupen gjorde så att klättringen kändes svårare. Ned från denna topp var det även en 30 meters firning och det var precis så att 60 meters repet nådde hela vägen ned. Dock fanns det en mellanstation av fira ifrån om man har ett kortare rep.

Anders drar ner repet

Anders drar ner repet

60 meters repet nådde precis hela vägen ned

60 meters repet nådde precis hela vägen ned

Sista biten österut gick över en ganska smal kam, som trots att den var smal var ganska lätt att följa och klättringen här var enkel, typ 3b. Det finns dock ett krux på leden där man går ut norrut, runt ett block. Det känns väldigt luftigt under just det här partiet och fjärilarna i magen gör sig påminda, men det är inte speciellt svårt. Väl uppe på kammen är det lätt att hitta till toppstugan och sedan är det bara att följa leden ned till Spiterstulen igen.

Molnen börjar dra in

Molnen börjar dra in

Kammen sedd från toppen i strålande solljus från ett annat tillfälle

Kammen sedd från toppen i strålande solljus från ett annat tillfälle

Tidsåtgång

Vi började klockan 04.00 med frukost och avmarscherade från Spiterstulen vid 05.00. Vi åt lunch uppe i toppstugan runt 15-tiden. När vi väl vara nere i Spiterstulen igen så var klockan 19.00. Totalt tog turen 14 timmar att genomföra. Dagen efter körde vi hela dagen och jag kom hem igen till Stockholm vid 01.00 tiden.

Lärdomar

Lärdomarna från resan var att ta med sig stegjärn, då vi skulle behövt dessa vid flertalet kort tillfällen för att ta oss över is/snöfält helt säkert. En annan lärdom var också att inte hålla på repet, utan göra en säkrare bedömning av klippan innan vi började klättra. Vi borde egentligen använt oss av rep för säkring under klättringen vid klippan i glaciärens nordvästra hörn. Detta hade dock medfört ett större tidsförbruk och vi höll gott tempo och använde fler timmar än de dygnet har av ljusa timmar i september. En annan lärdom var att det var svårt att rymma dåligt väder på kammen, varför det är bra om man genomför leden i gott väder om man inte har så mycket erfarenhet.

3. Utrustningslista för mig (Anders)

Underställströja
Skaljacka
Skalbyxa
Underställsbyxa (nedpackad)
Tunn fleecetröja
Lätt dunjacka
Vattenflaskor med kapacitet för 3,5L (räckte precis, skulle behövt lite mer)
2 par handskar (använde det torra paret på vägen ned)
2 stycken buffar
1 par fjällskor

35L ryggsäck
Klättersele
5 stycken quickdraws (delade på oss båda)
ett kilset
3 stycken friends (en stor, en mitt och en liten)
5 stycken skruvkarbiner (lämnade 3 stycken på leden)
5 stycken 120cm repsnören (lämnade 1 stycken på leden)
60m klätterrep
Isyxa
Hjälm

6 stycken powerbars (åt alla)
2 stycken frystorkad mat (åt en, åt senare middag i Spiterstulen)
3 stycken vattenflaskor
1 stycken termos

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag21 4 januari

Dags att säga adjö till servitrisen i Camp Plaza de Mulas

Dags att säga adjö till servitrisen i Camp Plaza de Mulas

Vi gick 50/10! Äntligen lite lumpenkänsla när vi gick 50min och sen vila 10. Det var kul med två nya bekantskaper att samtala med. Kanske har man funnit två kamrater att besöka Elbrus med! Tyvärr råkade Victor trampa snett när han skulle studsa över en bäck och foten blev illa tilltygad. Då foten värkte försökte vi kolla upp möjligheterna med en multransport till Victor, men det skulle kosta både tid och pengar. Tobias fick bli hans stöttepelare och med hjälp av honom och några värktabletter kunde Victor halta sig ned.

10 minuters rast!

10 minuters rast!

Tobias som Victors stöttepelare.

Tobias som Victors stöttepelare.

Jag kunde bjuda mina fem kamrater på varsin ölkorv vid rasten vid Piedra Grande stenen. I Horcones väntade en riktigt skraltig minibuss, med få fungerande säkerhetsbälten och en extremt törstig kylare som hängde kvar med lite tunn ståltråd. Vi stannade till och åt en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet. Efter stora betalproblem för vår middag, då resturangens kortläsare inte fungera och då Anders fått springa genom regnet till en bankomat som fick slut på kontanter medan han stod i bankomatkön, lyckades ändå servitrisen få liv i kortläsaren och vi kunde pusta ut och fortsätta.

Väntar i Horcones på minibussen som skall ta oss till Mendoza.

Väntar i Horcones på minibussen som skall ta oss till Mendoza.

Anders pepprar en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet.

Anders pepprar en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet.

Relaterade inlägg:

Elbrus & Elbrus Race

En liten del av Team Lajt, som ännu inte haft möjligheten att i äventyrets tecken åka till Ryssland, fick äntligen visumet i handen. Elbrus har under åratal lockat med sina 5642 möh och det faktum att det är Europas och Rysslands högsta berg. Elbrus är en slumrande vulkan och ligger belägen i Kaukausus nära gänsen till Georgien.

När vänner i Lajt valde att åka till Kilimanjaro, då de redan varit på Elbrus så fick jag börja leta efter andra reskamrater. Jag packade därför min Arcteryxryggsäck och åkte tillsammans med Mei och en kille med namnet Carl. Mei hade jag tidigare under året stått tillsammans med på toppen av Aconcagua och Calle, en ung hurtig friluftskille från Stockholm hade vi hittat via utsidan.se.

Övriga Lajtgänget valde år 2007 att gå mot toppen via den lite längre och ovanligare östra leden. Östra leden går upp mot toppen via en glaciär och kräver en del vana med glaciärvandring (se reseberättelse på utsidan.se och lajt.com). I år reste vi till Elbrus, för att via normalleden ta oss upp till toppen. Den lilla ”touch” vi ville sätta på vår Elbrusexpedition var att ta oss till toppen genom att vara de första skandinavier som deltagit i tävlingen International Elbrus Race.  

Efter att ha mellanlandat och turistat lite i den vackra men unga staden St Petersburg flög vi via Moskva till Mineralnyie Vody i södra Ryssland. Där blev vi hämtade av en kille i en minibuss som körde oss genom det enorma jordbrukslandsskapet upp mot bergen. Vi stannade en snabbis för att proviantera gas till köket. 

Vi hade valt att köpa ett resepaket genom det ryska företaget Top Sport Travel, som även var arrangör av ovan nämnda tävling. Företaget fixade med de papper och stämplar som behövdes för visum och den tre timmar långa transfern från flygplatsen till foten av Elbrus. Det ingick även flera nätter med full logi på hotell samt nätter i ”Barrels” på berget. Även på berget ingick maten vilken visade sig vara supergod och ”hemlagad”. Allt till ett mycket bra pris!

 För att verkligen hinna acklimatisera oss ordentligt valde vi att skippa de första dagarna i ”resepaketet” där acklimatiseringsvandringar ingår och istället på egen hand bo in oss på berget. Nu kunde vi vänja oss vid höjden i den takt vi behövde och inte behöva känna någon stress. 

International Elbrus Race arrangeras varje höst i slutet av klättersäsongen, när fullmånen skiner över Kaukasus. Detta är en tid då vädret brukar vara stabilare med mer sol, mindre vind och då de största horderna med turister lämnat berget. Tävlingen följer normalrutten från dalen vid Azau – ”refuge Barrels” – Pastukhova Rocks – Sadeln – Elbrus västra topp. De tre olika klasser gör att det finns något för alla; tourist, classic och extreme. I extremklassen startar man en timme tidigare på 2350möh medan man i de två andra klasserna startar på 3710möh. I turistklassen gör man en alpin uppstigning och ger sig iväg i fullmånens sken medan man i classic startar kl 7:00 när solen håller på att stiga upp över den majestätiska omgivningen. Säkerheten var det viktigaste för arrangörerna och med den expertis som fanns hos dem så kände man sig alltid riktigt trygg.

25/8

2350 –> 3400 –> 2900

Igår fick vi skjuts från flygplatsen i Mineralnyie Vody och inatt sov tre förväntansfulla svenskar på hotell Elba, inte många kilometer från Azau där vi idag skulle börja vår vandring. Vi packade våra ryggsäckar på hotellet och lämnade de grejer/kläder som vi inte skulle behöva på berget. Efter en god hotellfrukost, satte vi oss i samma minibuss som igår och åkte under en klarblå himmel upp till Azau på 2350möh.

Vid liftstationen i Azau delade vi lite på oss. När vi ändå hade flera dagar till godo och då vi var här för att bestiga berg, så tyckte jag att vi allt bör bära vår packning upp på berget(?). Men min reskamrat tyckte det var en bra idé att ta liften upp och hon betalade de 700 rublerna för ett liftkort. Jag lyfte upp min Arcteryxsäck på ryggen efter det att Calle och jag smörjt in våra bleka ansikten. I riktigt fint väder började vi stigningen sedan uppåt mot nya höjder. 

Liftstationen vid Azau

Efter en första stigning på 500 höjdmeter så stannade vi och jag fick äta resans första frystorkade mat. Efter lunchen tog Calle och jag en acklimatiseringstur upp till 3400möh med lätt packning. Mei åkte med liften upp och ner för att tillslut övernatta själv i lägret ovanför oss. Dagen har varit fantastiskt fin med blå himmel och en temperatur på närmare 30 gr C!

26/8

2900–>4200–>3800

I en lång slang från berget kunde vi hämta färskt dricksvatten som vi kunde dricka direkt utan att behöva använda vattenreningstabletterna. Inser att jag inte gillar innehållet i de frystorkade påsarna något vidare. Kyckling i Örtsås är i alla fall ingen favorit.

Calle mot nya höjder!

Vindstilla och utan ett enda (inte ett enda!) moln på himmelen kunde vi sedan börja vandringen uppåt. Mei berättade via sms, att en guide sagt att det skulle bli pissväder följande vecka, But so far so good! Började gå 8.45 och steg in i lägret vid Barrels hut klockan 12. Lägret har namn efter de mer än 10 jättetunnorna som finns där uppradade, som hotell och skydd. För att bo där krävs vanligen förbokning. Efter lunchen tog jag och Calle en acklimatiseringstur upp till lägret vid 4200m. Där låg vi i solen någon timme, tills vi vände ner och mötte Mei.

Då det inom ett par dagar skulle bli dåligt väder funderade vi på hur högt vi skulle orka gå nästa dag. Skulle vi ta en rejäl acklimatiseringstur eller skulle vi rent av orka hela vägen upp till toppen redan på tredje dagen? Vi bestämde att Mei skulle ställa klockan på 3.00 och att vi då skulle se hur vi mådde och kände. Ikväll mådde jag dock inget vidare. Mådde illa och hade ingen som helst matlust utan såg mest fram emot att få krypa ner i min syntetiska sovsäck med en komforttemperatur på mellan +15gr C & -15gr C. 

Ett välspänt Hillebergstält och ”Barrels” i bakgrunden

27/8

3800–>5642–>3800

När Mei frågat kl 3.00 om vi tyckte vi skulle gå iväg så fick hon inget svar och drog då slutsatsen att vi inte ville. En något irriterad Mattias vaknade sen ett par timmar senare och morrade om varför ingen väckt honom.

Calle startade sedan gasköket och några minuter efter sex var vi på väg uppför berget. Efter någon timme åkte stegjärnen på och fick sitta där resten av dagen. Solen gick upp strax efter sju, men värmde inte mer än att man fick ha underställ och mössa på. 

Vid ungefär 5000 meter tackade Calle för sig och vände om neråt när huvudvärken blev för intensiv. Mei och jag fortsatte mot toppen, även om vi förstod att vi inte skulle nå den förrän framåt 16 på eftermiddagen. Efter att ha haft strålande väder hela dagen så kom molnen när vi sakta närmade oss toppen. När vi väl klev upp på toppen av Europas högsta berg så var det helt vitt. Mei var tröttare än vad hon någonsin tidigare varit i hela sitt liv. Då ska nämnas att hon tidigare bestigit berg som Kilimanjaro och Aconcagua och som ett par veckor innan resan till Ryssland genomförde en Ironmantävling. Känslan och tankarna av att stå där på toppen handlade mer om det dåliga vädret och nedstigningen än om något glädjerus. Jag kände inget av höjden och kroppen kändes väldigt stark, så träningen innan måste ha gett resultat. Det blåste allt kallare och efter de obligatoriska bilderna i det vita landskapet var det dags att gå ner. Då det inte fanns mycket till nysnö på berget blåste spåren inte igen. Spåren gick därför hyfsat lätt att följa med hjälp av de många röda käpparna som fanns utmed vägen. Kändes tryggt att ha dem där, då många av de olyckor som sker på berget sker p.g.a. folk som går vilse. På sina håll är det rätt brant och det skulle bli svårt att få stopp på ett eventuellt fall, speciellt när isyxan med sina 505g låg kvar i en väska på hotellet. Nedstigningen gick dock bra, även om den var väldigt jobbig och seg. Efter att ha varit ute i 14 timmar så kom vi ner till Calle i lägret klockan åtta. Då mobilen visade fullt på täckningen så passade jag på att skicka ett sms till grabbarna i Team Lajt som snabbt uppdaterade Lajts facebooksida. Imorgon väntar en välbehövlig vilodag.    

Team Lajts flagga på toppen av Elbrus!

 

Mattias & Mei on the summit of Elbrus!

28/8

Förutom att ansiktet är sönderbränt eftersom jag slarvat med solskyddsmedlet igår så kändes kroppen riktigt fräsch. Pissvädret som skulle ha kommit bestod på förmiddagen mest av ett gäng moln som cirkulerade på himlavalvet. Mei som träffat en kille från Brasilien tog liften ner för att sen spendera de närmaste nätterna på hotell. Personligen så tyckte jag att vi hade det riktigt bra i Calles fina Hillebergstält med kerlon 1800-väv och med extra stor absid av modell Nammatj GT. Där kunde man ligga och halvsova, lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren, äta Ahlgrens bilar och annat godis man köpt i Sverige. 

Calle i Barrelssängen

När det sedan började hagla och blåsa rejält i tältduken så kom Nikolay helt lägligt. Nick från Top Sport travel, vilka arrangerar Elbrus Race är de som fixat att vi fått de papper o stämplar som behövdes för visumet. Nu hade de kommit upp till lägret och vi var välkomna att bo med dem i Barrels. Då vi ändå betalat för detta och då vädret ville ha bort oss från tältlivet så tackade vi snabbt ”JA” och packade ihop våra och Meis grejer. 

Vid Barrels väntade mellanmål med kaffe, bröd och färska grönsaker på oss. Kommer att trivas här! Efter att ha druckit tre stora koppar kaffe och ätit mig riktigt mätt på bröd med gott pålägg, så inser jag att det inte är något fel på aptiten, utan endast på min aptit på frystorkat. Tiden fram till middagen spenderas liggandes i sängen i Barrels nr 4, samtidigt som jag lyssnar på ett nedladdat reportage om djuphavsdykningens pionjärer och pillar bort torkade hudflagor från min torra och variga panna. Middagen består kycklingfilé, potatis och färsk sallad som varieras med gubbarnas anekdoter om Lenin, sovjettiden och olika bergsbestigningar. Med sken från en måne som inom några dagar skulle bli full gick jag till lägrets dass och gjorde det jag skulle. Om man bara ser till att andas genom munnen så är det inte ett så farligt ställe. Gick sen och la mig mig i en hyfsat skön säng. Calle hade nog hellre sett att det var tempurmadrasser, vilka han till vardags säljer hemma i Stockholm, men han klagade inte utan somnade inom några minuter. 

Dagboksskrivande

 29/8

Efter en väldigt stormig och blöt natt är jag glad att vakna i en trygg säng med dukat frukostbord bara20 meter bort. Det dåliga vädret gjorde att Nick och de andra arrangörerna beslutade att ställa in dagens kvalifikationsrace. Detta var inget vi hade något emot. Även om det finns minimalt med saker att göra här uppe så är jag glad att vara här och inte nere i civilisationen med all dess trafik och stress. Känns mäktigt att vara här uppe bland bergen som fostrat sovjetiska legender inom alpinismen. Vid middagsbordet skvallrar arrangörernas emblem på jackor och kläder om expeditioner till berg runtom hela världen. En herre fyller snart 77 år och sitter med en urtvättad dunjacka från en Everestexpedition 2004. Denne gamle man gick för några dagar sedan sakta men säkert om oss upp mot toppen och han är någon som förtjänar all respekt. Om jag är så pigg som han är om 47 år så kommer livet att vara underbart! Efter middagen avslutades kvällen med lite film på Nicks dator från tidigare Elbrus Race´s och från Sovjets första expedition till Mount Everest. En av de 24 killarna som deltog i den lyckade expeditionen var Vladimir som satt där i samma Barrel, som oss och tittade på dokumentären. Ibland kunde jag stanna upp och undra hur jag nu hamnat här bland dessa legendarer inom sovjetisk/rysk alpinism. 

30/8

3700–>4200–>3700

Efter en som alltid lika god frukost så bestämde Calle och jag att vi skulle utnyttja dagen till liten promenad upp till lägret på 4200m. Det börja sen blåsa mer och mer. Samtidigt kändes det som det regnade småspik från himlen. Gick där och började frysa om fingertopparna och undrade hur mycket mina dyra Hestrahandskar skulle skydda mig. Samtidigt som jag gick där och funderade mötte vi 77åringen på väg uppåt… med händer helt oskyddade mot vinden och kylan! Senare i veckan fick vi veta att denne herre i Korea blivit av med alla sina tår. Suttit fängslad i Kina då ”han verkar skum då han går omkring med två vänsterskor”. Han hade gått upp på fel topp på Anapurna. Deltagit i sovjetiska experiment inför rymdfärder där han fått sitta helt naken i ett rum med över 60 grader minus i temperatur. Detta för att se vad den mänskliga kroppen klarar. 

Vi mötte Mei senare nere i lägret, efter att hon kommit upp med liften efter några nätter på hotell. 

När jag betalat de 2000rublerna för startavgiften och fått min orangea t-shirt samt min nummerlapp med siffran 08 så började jag bli lite nervös. Skulle jag hinna upp till ”the sadle” innan klockan 12:00 när vi startar så sent som klockan 7? Jämför vi med min och Meis tid i måndags så kändes detta helt omöjligt! Calle som ännu inte varit på toppen tog beslutet att göra en solobestigning genom att gå upp tidigare på morgonen för att hinna upp. Då det skulle vara många funktionärer och andra expeditioner på berget mot toppen så kändes det ändå hyfsat säkert. Kvällen spenderades med Aggey, vår nye vän från Kazakstan, som pratar bra engelska och som klättrat en hel del, bland annat över 8000m på K2. Jag gav bort en svensk flagga av konstiga proportioner till en överförtjust Nick som snabbt hängde upp den bland de andra flaggorna vilket gjorde tävlingen ännu mer internationell.

Calle, Mattias, 77årige Boris, Aggey & Mei

 31/8

3700–>5400

Klockan 7:00 stod 12 deltagare uppställda på startlinjen nedanför hangaren på 3710m. Nummerlapp och stegjärn satt på och alla höll ett stadigt grepp om sina stavar. Vladimir, den sovjetiska klätterlegenden som bland annat deltog i den lyckade första Sovjetiska expeditionen till Mount Everest räknade ner på ryska tills ordet ”marsch” ljöd och vi gav oss iväg. Stigningen mot toppen gick via Pastukova Rocks, vilket skulle passeras inom 2h 15min (vanligtvis 2h, men som pga av inställt kvalrace getts 15 extra i tid). 

Strax innan jag nådde Pastukova Rocks så kom ledaren i extremklassen förbi mig. Extremklassen startade klockan 6:00 nere på 2350möh vid Azau och med en vänlig hälsning gick Roman med nr 01 på bröstet lugnt förbi mig under en sol som höll på att gå upp. Det verkade bli en toppendag! Under Elbrus Race är det ingen som springer utan alla går, men i olika takt och fart. Kände att jag började gå ganska ryckigt och behövde stanna ofta för att hämta andan. Ledarna i min klass var långt framför och de långsammaste var en bra bit nedanför. Däremot kom 77årige Boris ifatt mig. Där såg jag min chans och jag lade mig i hans spår. Började gå i exakt samma takt som denne ryske legend. Det funkade riktigt bra och jag kunde hålla en jämn och stadig takt uppåt! Vid Pastukova Rocks fick man en liten kopp te innan det var dags att gå för att inte tappa farten efter Boris. Fingrarna blev hela tiden allt kallare och solen värmde inte lika mycket som jag hoppats. Till slut var det hela olidligt och jag blev tvungen att stanna för att ur ryggsäcken ta fram tunna innerhandskar och OR-skalhandskar. Detta för att slippa få svarta prinskorvar till fingrar som sedan skulle ramla bort. Kändes som detta var i sista sekund för nu var fingrarna riktigt stela. Snickersen som legat i min bröstficka och som nu skulle ha gett mig ny energi var som en stenhård isbit som fick läggas tillbaka i fickan. Som tur var kom Calle fram till mig medan jag satt där och fipplade med min ryggsäck.

Mot toppen!

Calle hade i fullmånens sken gått upp kl 3:00 och en timme senare gett sig iväg uppåt för att några timmar senare äntligen få stå på toppen. Jag fick några Ahlgrens bilar som gav mig en liten sockerkick innan jag sa hejdå till Calle och fortsatte uppåt. Boris som varit min ledstjärna var vid det här laget långt före och jag fick klara mig själv. Sista biten ”runt hörnet” och fram till mållinjen på the sadle gick smidigt. Då detta var första dagen med hyfsat väder på flera dagar var det mycket folk på berget, som man fick trängas med på den smala upptrampade stigen i snön. Började frysa så smått om händerna igen, men när jag klev över mållinjen blev jag helt varm i hela kroppen och fingrarna var inte längre något som helst problem. Tävlingsledningen hade beslutat att ”the summit is closed” då det nu hunnit bli riktigt dåligt väder där uppe. Personligen var detta inget som störde mig då jag några dagar tidigare redan stått på toppen. Jag vände glatt neråt efter att ha tagit på dunjackan. Jag hade nu klarat av VII International Elbrus Race och var mer än nöjd över att ha kommit i mål med över 75 minuter tillgodo! Mei som missuppfattat kvaltiden till Pastukhova Rocks blev diskvalificerad och blev tvungen att vända ner till baslägret. Med glädje i hela kroppen gick jag ner till lägret där de andra väntade på mig tillsammans med rysk tv. Blev intervjuad om tävlingen och mina upplevelser. Måste ha sett perfekt ut där jag stod med zinkpasta täckt över näsan och ett ansikte som höll på att lossna. Värre flagning i ansiktet har jag aldrig sett och det var tur att jag inte själv förstod hur illa jag såg ut. Därefter väntade en skön sista lunch på berget medan vi väntade på de sista arrangörerna av tävlingen. De hade fått rycka ut som räddningspersonal till en filippinsk klient av till en annan expedition, som fallit ihop på berget. Vi packade ihop grejerna och tog oss ner till dalen ihop med Aggey och Elena från Russianclimb.com. Mei, valde att stanna tillsammans med en kille från Brasilien för att imorgon försöka gå mot östtoppen. Jag och Calle kände oss mer än nöjda med våra prestationer på berget och såg fram emot dusch och annan lyx på hotell Elba. Kvällen spenderades sedan med att riva lossa torkade hudflagor från ansiktet och med Aggey som lärde oss att det finns mer i Kazakstan än tokstollen Borat.

1/9

Den förste september blev en lugn och skön dag. Jag, Calle och Aggey käkade frukost och gick till några källor där det kom upp järnhaltigt vatten ur marken. Efter att ha ätit olika typiska centralasiatiska rätter och druckit lokalproducerat te, som Aggey försökte lära oss namnet på var det dags för prisutdelningsceremoni i Azau. 

Aggey & Calle provsmakar vattnet från källorna

Arrangörerna

På kvällen var det avslutningsmiddag där god mat varvades med historier och Elbrus Racefilmer från olika år. Lokalt fruktigt vin drack vi till maten medan vodkan lös med sin frånvaro!

Tjoooo

 2/9

Efter att ha tackat Vladimir och Nick för en härlig vecka satte vi oss återigen i minibussen och körde till Minealniye Vody. Ett något försenat flygplan med skrikande barn landade sedan på en av Moskvas tre flygplatser. Flera hjälpsamma Moskvabor fick sedan hjälpa oss att hitta till hotellet som inte med den minsta ledtråd var utmärkt.

Kreml

 3/9

En skön dusch var en var en bra start på dagen som sedan spenderades som en äkta turist i Moskva. Kyrkor, Kreml, teatrar varvades med torg fyllda med babuschkadockor och ryska hattar. Det imponerande jättevaruhuset Gum från 1893 förtjänade också ett besök. Moskva är en jättestad, men som var betydligt trevligare och renare än vad jag trott. I trafiken varvades nya lyxbilar med gamla skrothögar och trafiken var inget som imponerade då de körde som dårar även i de centrala delarna av staden. Parkera verkade man kunna göra precis hur som helst även om detta innebar att detta var mitt i en korsning eller att bilar innanför inte skulle kunna ta sig ut. Asiatiska turister med fotomani varvades med, tjejer i för höga klackar och unga poliser som glatt vandrade runt i stan. I parken vid den okände soldatens grav satte vi oss och tog oss en glass tillsammans med familjer som käkade McDonaldsmat och killar på dejt med alldeles för snygga tjejer. På kvällen blev det Military tattoo på Röda torget där olika länders militärförband visade upp sin militärorkester med pompa och ståt. Det hela var ett mäktigt arrangemang med smällar och fyrverkerier som jag gjorde det bästa med att föreviga med min billiga digitalkamera.

 4/9

Så var en mycket lyckad resa slut och vi flög hem via Riga till Arlanda. 

 Resan i siffror

Flygbiljetter: ~4700kr (Med turistdagar i St Petersburg på ditvägen och i Moskva på hemvägen!)

Tävlingsavgift: ~50Euro

Visum: ~550kr

Top Sport Travel: 3072kr (Papper och stämplar till visumet, transfer Mineralniye Vody –> Elbrus tur och retur, 3hotellnätter med frukost, lunch & middag, 3 nätter på Barrels med toppenmat minst 3ggr/dag, avslutningsmiddag)..

 Elbrus Race 2012 TEAM LAJT i PDF        

 

Relaterade inlägg:

Argentina 5-10 januari 2012

Dagarna efter att vi kommit tillbaka till Mendoza spenderade vi med våra två nyfunna vänner. Varje dag fyllde vi med aktiviteter som tex en förvånansvärt trevlig tur på hästrygg bland kaktusar och andra torra och taggiga växter.

Efter några försök pga dåligt väder fick vi äntligen kasta oss ut och se landskapet från ovan när vi hoppade skärmflyg eller vad det nu kan heta. Mycket behagligt att hänga där och jämfört med den otrevliga bilvägen upp till hopplatsen var detta ingenting.

En förmiddag spenderade vi på olika vingårdar vilket måste ses som ett obligatoriskt inslag om man är i Mendoza. Turen hade bokats av en herre vid namn Ulf som A & F mött på berget. Ulf var en välbetalt advokat som visste det mesta om allt och gärna ville att alla skulle få veta det.

Dagligen intogs de stora argentinska biffarna och till dessa utsåg vår egen vinexpert Fredrik det bästa vinet. Den bästa kulinariska upplevelsen fick vi direkt efter skärmflygningen och klädda i svettiga t-shirts och skjorts klev in på kvällens restaurang. Trodde först vi kommit fel när vi vandrade fram på den mörka gatan som kantades av prostituerade, stora som skogshuggare. Restaurangen låg på Itzuago 1548. Restaurangen som Victor hittat i en reklamtidning drevs av en fd läkare som sadlat om till krögare. Restaurangen låg i hans hem! Och vi var dom enda gästerna. För ett mycket prisvärt pris fick vi en 7-rätters med smakprov från Argentinas alla delar och en trevlig förklaring om varifrån och varför.

En fantastisk resa och en underbar start på ett nytt år led mot sitt slut.

Ett Stort TACK till Victor och Tobias för en grymt bra planerad resa!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag20 3 januari

Äntligen går vi nedför! Vi är alla överens om att vårt val att inte gå normalleden upp mot toppen var helt rätt. Väljer man denna led möts man efter baslägret av en enda lång grusbacke. Det är denna väg vi tar ner och den är inte rolig alls. Inget vatten utan bara grus och sten.

Det är jobbigt att gå nedför!

Det är jobbigt att gå nedför!

Vi möter några norrmän som rekommenderar ett hamburgerställe i Plaza de Mulas som blir vårat första stopp i baslägret. Äntligen lite riktig mat! Sen har vi en del grejer att fixa. Bajspåsen måste lämnas, boka transport till Mendoza och äta en gång till.

En enda lång grusbacke.

En enda lång grusbacke.

När sen hotellet (precis nedanför lägret) som vi tänkt äta på hade stängt pga för dålig lönsamhet fick vi tänka om lite. Bokningen av transport var heller inte så enkelt när Grajales som vi bokat mulan och transporten hit med inte gick med på att skjutsa oss förrän vi kunde visa upp kontanter så hade vi problem. Självklart är inte det någon nyhet att Cash is King men då vi nätt och jämt fick ut kontanter till resan hit och tillståndet hade vi inget alternativ. Vi stötte återigen ihop med grabbarna från Arvidsjaur och vi började gemensamt diskutera hur vi skulle göra.

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Tillslut kom vi fram till att stanna i lägret över natten och avnjuta en god middag med våra nya vänner och dagen efter hyra en mula som kunde ta 60kg av våra grejer ner till vägen där en minibuss skulle möta oss och ta oss sex till civilisationen i Mendoza. Inte mycket av detta hade blivit möjligt utan våra två nya vänner. TACK till Anders och Fredrik som verkligen hjälpte oss! En trevlig middag med biffar, trevligt sällskap och en söt servitris som Fredrik med sina sönderbrända och variga läppar gjorde sitt yttersta att imponera på fick avsluta dagen.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Graaaaacias!

Relaterade inlägg:

Aconcagua Topptursdag!

6962möh

Klockan var satt på 03.50 och jag klädde på mig och gick och kollade med Tomas om senast nu fått sista väderleksrapporten. Allt var enligt planerna ☺ ! Gick tillbaka till mina teamkamrater som inte visade någon direkt entusiasm. Kanske är förståligt en iskall morgon klockan 4 på 6000 metershöjd. Grabbarna var ändå klara att gå klockan 5 och 15 minuter därefter var även min tältkamrat klar.

Vi tog sedan rygg på Tomas grupp som alla hade stegjärnen på. Vi tog på våra järn någon timme senare efter att vi placerat de värsta stenfälten. Sen fick stegjärnen sitta på resten av dagen. Strax innan vi nådde till Independencia, som säga vara världens högst belägna byggnad valde Victor att vända om nedåt. Det var inte höjden utan mer av att kroppen sa ifrån och han inte kände sig helt frisk. Riktigt tråkigt då jag verkligen tyckte han var värd att nå toppen av Sydamerika.

Efter hyttan så började den långa traversen mot Canaletan. Jag blev överraskad över hur lång traversen var och att den bitvis var brantare än vad jag trodde. Flera grupper blev beordrade att stanna och ta fram sina isyxor för att vid ett eventuellt fall kunna göra ”self-arrest”. Då vi inte hade isyxan med så var det bara att bita ihop, knalla vidare, försöka glömma bort höjdrädslan och helt enkelt ge faan i att ramla ner.

Mei som alltid håller ett högt tempo när hon går först gick på riktigt bra och snart var vi framme i Canaletan. Där sken solen och det var riktigt varmt, så att kläderna åkte av. Canaletan som består av en bred korridor av sten var betydligt längre än jag trodde och de två militärerna vi träffat igår närmade oss snabbt bakifrån. Men då en av de, Fredrik var tvungen att stanna och kräkas flera gånger kom de inte ifatt förrän precis innan toppen.

Sista biten gick enormt sakta. Det blev inte muntrare då grupperna längst fram inte verkar veta vägen till toppen. I ca en timme står vi och se folk yra omkring och ingen verkar veta vilken väg man skulle ta. Otäcka tankar om att bli tvungen att vända ned utan att ha nått toppen snurrade i mitt trötta huvud. Svårt att beskriva den trötthet man upplever då kroppen verkligen inte förmår att knalla på. Mei är den starkaste av oss och kommer upp till toppen först, följt av grabbarna från Arvidsjaur.

 Summit of America

När man väl klev upp på toppen så blev det inte det kramkalas jag alltid trott det skulle bli. Utan istället lägger jag mig platt på rygg och pustar. Sen tar vi de obligatorisk bilderna och försöker njuta av den helt obefintliga utsikten i det stora vita molnet vi befinner oss i.

Jag gör bokstavligen en kullerbytta med min ryggsäck och stegjärnen på första biten ner från toppen. Inte för att jag direkt snubblar utan för att jag är så väldigt trött. Jag ser Tobias oroliga blick, och som ber mig att skärpa mig. Förstår att detta är helt fel plats att skada sig på.

Militärgrabbarna tackar för sig och försvinner raskt nedåt. Vi tar det betydligt lugnare och det går sakta nedför. Genom traversen går det långsamt…riktigt långsamt. Jag går där och halvsover och stundtals känner jag att jag drömmer till. Inte så bra ställe att gå och halvsova, när man vid ett felsteg hamnar några kilometer längre ner på berget.


Tar en powernap i skydd av världens högst belägna stuga(en rätt trasig stuga ska tilläggas) och fortsätter sedan ner till lägret i Colera. Väl nere i lägret vill Mei att vi ska packa ihop och fortsätta ned, men jag vill bara sova. Har sällan varit såhär trött men, jag har mått hur bra som helst hela dagen, så det är synd att klaga på livet!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag18 Nyårsdagen 2012

Nyårsdagen!
Vi började året med att önska oss i team LAJT och alla andra vi mötte i lägret Gott Nytt År! 

Idag kom vi iväg endast några minuter efter de andra expeditionerna. Kom snabbt ifatt dom som gått innan oss. Näst längst fram, bakom en av guiderna gick den svensktalande finnen Tomas. En glad och trevlig kille som åkt dit med en internationell grupp med deltagare från hela världen. Han såg stark ut och hade gärna gått med oss som höll ett betydligt bättre tempo än hans egen grupp.

 

Från lägret mot nya höjder

Tyvärr hade Mei glömt hur viktigt det är att dricka och gått ifrån lägret utan en enda droppe att dricka! Då bäcken frusit under natten så hade inte jag heller med ett överskott på vatten, utan jag hade endast räknat att det skulle räcka till mig. Så när två skulle dela på vattnet så tog det snabbt slut. Även om Mei inte hade något vatten med så var hon den klart snabbaste av oss 4 och tog ledningen och gick först uppför berget. Victor såg lite sliten ut och Tobias kämpade på med sin fulla packning. Ju tröttare de andra tyckte det var, ju piggare kände jag mig, vilket känns bra inför morgondagen. Uppe i lägret väntade Mei med en liter varmt vatten som hon fått av en av guiderna i lägret.

Sakta men säkert!

 

Vi slog upp våra två tält i mitten av lägret och efter det gick Mei och la sig, medan vi andra tre började smälta snö för att få vatten. Pratade med Amanda som hunnit med ett toppförsök och som tråkigt nog blivit tvungen att vända pga av energibrist. En av nackdelarna av att åka med en kommersiell expedition är att man är helt i händerna på ledarna. Även om de hade tre extradagar på sig så hade man bara en chans att nå toppen och missade man den chansen så var det kört. I deras expedition var det endast en kille från USA som kom upp!

Medan vi sitter och försöker smälta snö i våra gaskök som vars effekt blir allt sämre ju kallare gasen blir så ser jag två gestalter stå i lägrets utkant ca 50 meter bort.
Av deras svenskliknande utseende så gissar jag att det är Janne och Niklas som kommit ner från toppen, och vinkar med glädje att de ska komma. Efter att ha börjat konversera med de två så förstår jag att det inte alls är Janne och Niklas utan två helt andra svenskar. Det var två militärer från Arvidsjaur som med försvarets läderkängor och värmetröja som stod och pratade med oss efter en acklimatiseringstur från normalrutten. Även Anders och Fredrik som dom hette hade planen att nå toppen nästa dag.

Snösmältningen fortsatte. Gratulerade sedan 2012 års första Aconcaguabestigare som blev Janne o Niklas till ett bra utfört dagsverke! Fyllde upp lite innehåll i min bajspåsen och lämnade över snösmältningen till Mei, som fick försöka smälta snö med gasbehållare som gjorde mycket dåligt ifrån sig i den kyliga snöstormen. Förstod sedan att jag måste ha tappat mina 4 marabou mjölkchokladkakor som jag hade tänkt dela med mig av kvällen innan topptursförsöket. Så istället för att göra min vänner glada har jag bara haft dom i min ryggsäck under hela min tid på Aconcagua som 1kg extravikt, bara för att skräpa ner berget. Inte bra!

Pratade med Tomas och fick veta att deras grupp skulle lämna lägret 5.00. Då vi inte visste riktigt vägen i mörkret och då alla spår försvunnit i snön beslutade vi att vi skulle ta rygg på deras grupp.

Ska bli spännande imorgon!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag17 Nyårsafton

Vaknade och blev arg på mig själv då jag insåg att jag druckit för lite kvällen innan. Kändes inte bra alls då jag gått o muttrat på de andra att dom måste dricka mer. Men efter några liter vatten och te så kändes det bättre igen.

Mei bokade med tanke på den jobbiga gårdagen, en bärare att för några tusen kronor bära upp delar av hennes packning till nästa läger. Men efter att ha diskuterat saken med en guide så avbokade hon bäraren och vi beslöt att gå upp med delar av packningen idag för att imorgon få det lättare. Mei, jag och Victor fyllde väskorna med det vi inte behövde idag och traskade upp med grejerna till Camp Colera. Tobias tyckte att man skulle vila på vilodagen och stannade i lägret.

Det tog oss två timmar att gå upp med grejerna och endast ca 30 minuter att gå ner. Det vi inte räknat med var att det skulle börja snöa och att sikten skulle bli lika med noll. Lyckades ändå ta oss upp till Colera där vi möttes av en massa tält och vindskyddet ”Elena” som ska användas i nödfall. Endast en människa vandrade likt ett spöke genom det grådimmiga spöklägret. Vi hittade Janne och Niklas tält och började prata med grabbarns som av förklarig anledning inte hade någon lust att öppna dragkedjan på tältet. Efter konversationen genom tältduken så lämnade vi våra grejer bakom deras tält och vände neråt. Jag valde att ta med vindsäcken ner igen för att vara på den säkra sidan.

Dagens, ja kanske hela veckan höjdpunkt var när Grajales guide kom fram till oss och frågade om vi ville ha lite nylagad mat som blivit över. Vi fick en gryta med pasta (som ej varit frystorkad) och tonfisk mm som fick bli vår nyårsmiddag. Mei tyckte grytan var värd ett fotografi men jag orkade inte, vilket jag kan ångra i efterhand. Försökte diska i den iskalla bäcken och lämnade tillbaka grytan och tackade för mat. Slut på 2011.

Vägen mot Colera

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag16 30 december

Sov hyfsat och var ute barfota och slog en drill i den stjärnklara natten! Vilket underbart liv man lever som får göra detta! Började dagen med att tjata på mina tre reskamrater att de skulle dricka ordentligt. Grabbarna tvingade i sig så mycket de kunde, samtidigt som de tvingade i sig den ljusbruna sörjan i REAL(o-)turmatspåsen, som vi vid det här laget kallade energi och inte mat. Att dricka är livsviktigt på bergen och blir allt viktigare ju högre upp man kommer. Rekommendationen är att man ska få i sig minst 5 l/dag.

Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.

Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.

Min svenska flagga hade gjort resultat och en stockholmska med namnet Amanda och ansiktet insmetat med solkräm hade kommit och sagt Hej! Amanda hade rest till Argentina och där letat upp en resebyrå som hade en plats över. Vi hade bestämt att vi skulle iväg kl 10.00, men vi kom iväg vid 11.00 och de andra grupperna var vid det här laget små prickar långt upp på berget. Vi började gå uppför den långa långa uppförsbacken och det dröjde inte länge innan man hör orden ”jag har druckit för lite”. Måste erkänna att det var ganska irriterande att höra dessa ord när man tjatat så väldigt mycket om att min tältkamrat måste dricka mer. Vi går vidare fast farten sänks ordentligt och vi måste stanna flera ggr för att ta fram vatten, resorb och huvudvärkstabletter. Vid det här laget har de andra grupperna sedan länge försvunnit över krönet och på den till synes oändliga branten är det nu bara vi fyra kvar tillsammans med en guide och en äldre man som är på väg ned pga höjdssjuka.

Med nästan en timme kvar till krönet så beslutar vi att vi ska dela på oss och att två ska gå i förväg med en del av vår packning till camp 3 och att sen minst 1 av de 2 ska komma tillbaka och hjälpa min tältsambo med hennes ryggsäck. Victor och Tobias lovar att skynda sig tillbaka till oss så fort de bara kan. Vi fortsätter (jag och Mei) sedan sakta sakta uppåt medan vi ser det andra tältlaget försvinna uppåt. Ibland kommer vinden och kyler oss kraftigt för att sedan återigen ge plats åt värmen. Uppe på krönet kommer en guide fram och undrar hur det står till med min kamrat och det kändes bra att då kunna säga att det bara var en tidsfråga innan vi fick hjälp av våra expeditionskamrater som lovat att undsätta oss. Min kamrats steg blir allt långsammare och pauserna blir längre.

Jag springer i förväg för att möta bärhjälpen, men ser endast att vi har långt kvar att vandra innan vi är i lägret. Hon ser inte ut att må så vidare bra, men klagar inte det minsta utan kämpar verkligen på. När det börjar bli kallare så börjar jag undra om vi lyckats gå åt fel håll eller om vår bärhjälp har råkat ut för något. Men då det inte finns någon alternativ väg så långt ögat kan nå så är det bara att fortsätta uppåt. När solen försvinner bakom berget så blir det kallt och timmarna går. Tillslut når vi ändå lägret och man kan sjunka ner på sitt liggunderlag i kvällsolen så uppe på berget fortfarande är framme.

Äntligen framme!

Äntligen framme!

Tobias och jag satte sedan upp tältet medan Victor fixade te åt oss. Som tur var hade inget hänt grabbarna utan dom hade känt sig trötta och valt att stanna i lägret istället för att möta oss. I lägret fanns förutom Team LAJT och Amanda även två andra svenskar; Niklas och Janne. Sonen och fadern från Sundsvall som vi hade haft lite kontakt med på nätet innan avfärd. Kul att få säga hej till dom. Invigde min ”bajs-påse” med en underbar utsikt. Två hundbajspåsar fick bli skyddet innan den stoppades ner i den vita påsen med ett särskilt IDnummer som vi fått av rangern i Plaza Argentina. Victor kämpade på med att få i Mei vatten och te. Kändes bra att när alla hon pratade med och berättade om hur hon mådde bara tjatade om hur viktigt det var att dricka mer.

När nu toppdagen närmade sig så började vi mer och mer bekymra oss för vädret. Enligt guiderna till olika expeditioner i lägret så skulle det vara ”paradise day” på nyårsdagen, hyfsat den 2e och sen skitväder. Vi hade funderat på att ha en vilodag imorgon och i så fall skulle vi gå mot toppen den andre. Efter lite diskussioner så kom vi fram till att göra som planerat. Även om jag kände att jag nog skulle orka fortsätta redan imorgon, så hade de andra helt rätt i att vi gått utan någon vilodag alls och efter en lång dags som denna så kändes det skönt att få vila.

Relaterade inlägg: