Revansch på Svellnosbreen rundt ”12 flotte topper over 2000 meter”

Vi gjorde ett försök i september 2011 på Svellnosbreen rundt, den gången hann vi 7st 2000 meters toppar. Ett år senare var Tobias och Anders tillbaka för en  revansch, detta är reseberättelsen från den turen.

Karta över Svellnosbreen

Karta över Svellnosbreen

  1. Deltagare

  2. Reseberättelse
    - Tidsåtgång
    - Orientering
    - Lärdomar

  3. Utrustningslista

1. Deltagare

Anders Appeldahl
Tobias Falkberger

2. Reseberättelse

Resan började i Stockholm där jag, Anders bor och jag körde därefter till Oslo för att hämta upp Tobias. Jag började körningen från Stockholm tidigt en torsdagsmorgon och kom fram till Oslo i lagom tid tills Tobias slutade jobbet. Vi fortsatte direkt körningen norrut och anlände till Spiterstulen sent på torsdagskvällen, runt 22 tiden. Eftersom jag i alla hast missat att ta med tältpinnarna till tältet beslöt vi oss för att ta in på det billigaste alternativet i Spiterstulen. Jag tror inte att det kostade mer än 150kr/natt att sova där. Vi fick ett rum med en våningssäng och inte mycket mer. Vi gick och lade oss direkt och klockan 04.00 ringde klockan för frukost och redan 05.00 gav vi oss av i den mörka natten.

Vi började gå i mörkret

Vi började gå i mörkret

I samband med att vi började gå upp för den första backen gick solen upp. Det var lite svårt att lista ut vilken väg man skulle ta upp till första berget eftersom leden snarare ledde till galciären än upp mot berget. Vi löste detta genom att istället följa ryggen upp. Dock möttes vi av ganska mycket is här vilket skapade problem då vi lämnat stegjärnen hemma. Istället använde vi oss av en sten för att hugga ut steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp. Denna metod fungerade bra en kort bit, men hade det varit mer is hade vi varit tvungna att vända om.

Uthuggana steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp

Uthuggana steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp

När vi väl passerat det första isfältet var det dags för den första klättringen. Eftersom det hade varit strålande sol de senaste 24 timmarna så var klippan hyffsat torr och vi bestämde oss för att inte använda oss av repet. Det var oklart om det fanns någon tydlig led här, utan vi testade oss fram till den bästa vägen. Klättringen var runt 30 höjdmeter och den vägen vi hamnade på var ungefär svårighetsgrad 3b, 4a.

Tobias efter första pitchen klättring

Tobias efter första pitchen klättring

Anders upp för andra pitchen

Anders upp för andra pitchen

Vi fortsatte ned från den första höjden och sedan vidare till nästa höjd som inte bjöd på någon svårare klättring.

Anders in action

Anders in action

Däremot var vi tvungna att genomföra två firning på bergets baksida på ungefär 20 meter var. Det var här vi året innan hade missat det andra ankaret som ligger långt ut till vänster (sett med näsan mot väggen). Firningsstationen var försedd med många repsnören, däremot saknades en karbin, varför vi lämnade en av våra för att genomföra firningen, som annars gick väldigt smidigt.

Tobias har precis firat klart

Tobias har precis firat klart

Sista toppen innan vi vände norrut var inget spektakulärt och fram tills hit hade firningen varit det enda riktiga kruxet. I vändningen norrut var kammen dock mest stenskravel och i vissa fall väldigt svårklättrad. Stenarna började lätt att glida när man trampade på den i den branta terrängen. Vi bestämde oss därför att testa snöns hållbarhet som visade sig vara väldigt hård och därför gick vi vid sidan av stenskravlet istället. Dock såg vi efter bara några hundra meter att vi var tvungna att återvända till stenskravllet då bergschrundet öppnade sig framför oss.

Tobias på snön

Tobias på snön

Efter halva sträckan norrut låg en klippa som knappt syns på kartan men som erbjöd den svåraste klättringen hittills. Klättringen var av sann ”Svenska fjällen” karaktär, där man får lägga tillbaka greppet efter att man använt det. Vi fortsatte dock klättringen utan att repa in oss, då vi bedömde klättringen som 4a-4b och vi kände oss båda ganska säkra. Dock var det ganska långa stup under klättringsleden och ramlar man här så finns det inte en chans att överleva. Detta gjorde att vi klättrade ganska långsamt och testade greppen noga innan vi använde dem. Detta resulterade i att vi slet ut ganska många grepp från väggen.

Tobias klättrar

Tobias klättrar

Därefter fortsatte vi mot den sista toppen före leden viker av åt öster igen. Denna klippa var den svåraste att bestiga hittills och vi fick testa många vägar innan vi hittade något alternativ som passade oss. Nu hade molnen dragit in på riktigt och luftfuktigheten gjorde att klippan började bli blöt. Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta en säkring för mig själv, men i övrigt fortsatte utan att repa in oss enligt tidigare. Klättringen var i stort sett lika svår som tidigare men ett par krux var nog upp mot 5a, eller så var det lika svårt som tidigare. Det är möjligt att de långa stupen gjorde så att klättringen kändes svårare. Ned från denna topp var det även en 30 meters firning och det var precis så att 60 meters repet nådde hela vägen ned. Dock fanns det en mellanstation av fira ifrån om man har ett kortare rep.

Anders drar ner repet

Anders drar ner repet

60 meters repet nådde precis hela vägen ned

60 meters repet nådde precis hela vägen ned

Sista biten österut gick över en ganska smal kam, som trots att den var smal var ganska lätt att följa och klättringen här var enkel, typ 3b. Det finns dock ett krux på leden där man går ut norrut, runt ett block. Det känns väldigt luftigt under just det här partiet och fjärilarna i magen gör sig påminda, men det är inte speciellt svårt. Väl uppe på kammen är det lätt att hitta till toppstugan och sedan är det bara att följa leden ned till Spiterstulen igen.

Molnen börjar dra in

Molnen börjar dra in

Kammen sedd från toppen i strålande solljus från ett annat tillfälle

Kammen sedd från toppen i strålande solljus från ett annat tillfälle

Tidsåtgång

Vi började klockan 04.00 med frukost och avmarscherade från Spiterstulen vid 05.00. Vi åt lunch uppe i toppstugan runt 15-tiden. När vi väl vara nere i Spiterstulen igen så var klockan 19.00. Totalt tog turen 14 timmar att genomföra. Dagen efter körde vi hela dagen och jag kom hem igen till Stockholm vid 01.00 tiden.

Lärdomar

Lärdomarna från resan var att ta med sig stegjärn, då vi skulle behövt dessa vid flertalet kort tillfällen för att ta oss över is/snöfält helt säkert. En annan lärdom var också att inte hålla på repet, utan göra en säkrare bedömning av klippan innan vi började klättra. Vi borde egentligen använt oss av rep för säkring under klättringen vid klippan i glaciärens nordvästra hörn. Detta hade dock medfört ett större tidsförbruk och vi höll gott tempo och använde fler timmar än de dygnet har av ljusa timmar i september. En annan lärdom var att det var svårt att rymma dåligt väder på kammen, varför det är bra om man genomför leden i gott väder om man inte har så mycket erfarenhet.

3. Utrustningslista för mig (Anders)

Underställströja
Skaljacka
Skalbyxa
Underställsbyxa (nedpackad)
Tunn fleecetröja
Lätt dunjacka
Vattenflaskor med kapacitet för 3,5L (räckte precis, skulle behövt lite mer)
2 par handskar (använde det torra paret på vägen ned)
2 stycken buffar
1 par fjällskor

35L ryggsäck
Klättersele
5 stycken quickdraws (delade på oss båda)
ett kilset
3 stycken friends (en stor, en mitt och en liten)
5 stycken skruvkarbiner (lämnade 3 stycken på leden)
5 stycken 120cm repsnören (lämnade 1 stycken på leden)
60m klätterrep
Isyxa
Hjälm

6 stycken powerbars (åt alla)
2 stycken frystorkad mat (åt en, åt senare middag i Spiterstulen)
3 stycken vattenflaskor
1 stycken termos

Relaterade inlägg:

Dokumentären från Anders sommarvandring är klar!

Under juni månad 2013 vandrade jag, Anders, leden ”the south west coast path” längs med Englands sydvästra kust. Leden är totalt cirka 101 mil lång och full av kullar, totalt cirka 35 000 höjdmeter. Genom en stor kämparinsats lyckades jag klara av denna sträcka på 25 dagar. Under resan både filmade jag och tog många bilder, vilket nu resulterat i en dokumentär på 49 minuter. Filmen behandlar hela äventyret, från det att jag kom på idén till förberedelserna och genomförandet. Dokumentären innehåller förutom bilder och filmer från resan även ett kommentatorspår som är baserat på anteckningar från dagboken som jag skrev under resan. Filmen är inte bara informativ utan täcker förutom de jobbiga stunderna med dåligt väder även en del roliga händelser. Jag hoppas att ni tycker om resultat!

Relaterade inlägg:

Denali

Som många kanske har förstått eller i alla fall misstänkt ska vi åka till Denali (Mount McKinley) 6194 möh. Det blir sommaren 2014, alltså först nästa sommar. Vi är dock redan i full gång med planeringen trots att det är lång tid kvar till avresa. Det känns väldigt bra då Denali är ett seriöst berg som behöver sin planering. Vi som kommer att åka är jag (Tobias), Mattias och vår nya medlem Anders som vi träffade i Camp Colera (6000möh) och kom upp på toppen av Aconcagua samtidigt som. Man kan säga att det blev “kärlek vid första ögonkastet” och vi har redan gjort flera turer tillsammans.

Mount McKinley West Buttress (lower left to upper right), August 2010

Mount McKinley West Buttress (lower left to upper right), August 2010

Höjd: 6194 möh
Bergskejda: Alaska
Land: Alaska, USA
Närmaste ort: Talkeetna
Koordinater: 63°4′10″N 151°0′26″W
Namnet: Betyder ”Den stora”. Denali är även känt under namnet Mt McKinley efter presidenten William McKinely.
Först bestigen: av Hudson Stuck, Harry Karstens, Walter Harper och Robert Tatum, 7 juni 1913
Meriter: högsta berget i Alaska, USA, i Nordamerika, ingår i Seven summits. Räknas också som det kallaste berget på jorden
Säsong: Denali bestigs under maj till juli. Fördelen med maj är att snöbryggorna över glaciärsprickorna fortfarande är tjocka och håller för belastning. Snöbryggorna tunnas ut med tiden, å andra sidan blir det lättare att upptäcka sprickorna senare, det blir också varmare med tiden och med det lättare.
Övrigt: Denali är ett seriöst berg. Även om det egentligen inte förekommer någon klättring i traditionell mening (utmed normalleden West Buttress), så ställer berget stora krav på kunskaper inom rephantering, avancemang på glaciär, kamraträddning osv. Vädret kan också vara mycket oförlåtande med temperaturer nedåt -45°C. Detta ställer krav på både människa och utrustning. Av denna anledning kräver Nationalparken att man har erfarenhet av alpin klättring för att man ska beviljas tillstånd att bestiga berget. Denali är absolut inget nybörjarberg.
http://joljon.blogg.se/2009/november/lite-fakta-om-denali.html

High camp (17,200 ft or 5,200 m) of the West Buttress Route pioneered by Bradford Washburn, photographed in 2001

High camp (17,200 ft or 5,200 m) of the West Buttress Route pioneered by Bradford Washburn, photographed in 2001


Högt lågtryck

6194 möh, så högt är Denali. Egentligen inte en alltför imponerande höjd, kan tyckas. Jämfört med Aconcagua 6962 möh, Elbrus 5642 möh och Kilimanjaro 5895 möh, skiljer det sig inte nämnvärt. Ändå är det en stor skillnad mellan Denali och de övriga bergen, och då pratar jag inte om den långa anmarschen med ryggsäck och pulka. Jag pratar heller inte om alla glaciärsprickorna. Jag pratar inte ens om den extrema kylan. Faktiskt är det så att man inte ska luras av Denalis ”blygsamma” höjd. Bergets nordliga läge gör att syrenivån är lägre än på ett jämförbart berg vid ekvatorn. Syrenivån på Denalis topp motsvarar faktiskt nivåerna på Aconcagua som är 750 meter högre. Som om det inte räckte med en tuff anmarsch, glaciärsprickor och extrem kyla.
http://joljon.blogg.se/2010/march/hogt-lagtryck.html

Statistik från 2011

Average trip length: 18.4 days
Average trip length with summit: 18.4 days

Busiest summit days

June 6 66
May 27 45
May 30 45
June 17 39
July 7 39

Summits by month

May 236
June 358
July 93

131 women attempted Denali in 2011, comprising 10.6% of all climbers
Average age of a Denali climber: 39.8 years

Top 5 Nations Represented on Denali in 2011

USA 716
Canada 67
UK 60
Poland 40
Japan 31

http://www.nps.gov/dena/planyourvisit/summaryreports.htm

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag21 4 januari

Dags att säga adjö till servitrisen i Camp Plaza de Mulas

Dags att säga adjö till servitrisen i Camp Plaza de Mulas

Vi gick 50/10! Äntligen lite lumpenkänsla när vi gick 50min och sen vila 10. Det var kul med två nya bekantskaper att samtala med. Kanske har man funnit två kamrater att besöka Elbrus med! Tyvärr råkade Victor trampa snett när han skulle studsa över en bäck och foten blev illa tilltygad. Då foten värkte försökte vi kolla upp möjligheterna med en multransport till Victor, men det skulle kosta både tid och pengar. Tobias fick bli hans stöttepelare och med hjälp av honom och några värktabletter kunde Victor halta sig ned.

10 minuters rast!

10 minuters rast!

Tobias som Victors stöttepelare.

Tobias som Victors stöttepelare.

Jag kunde bjuda mina fem kamrater på varsin ölkorv vid rasten vid Piedra Grande stenen. I Horcones väntade en riktigt skraltig minibuss, med få fungerande säkerhetsbälten och en extremt törstig kylare som hängde kvar med lite tunn ståltråd. Vi stannade till och åt en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet. Efter stora betalproblem för vår middag, då resturangens kortläsare inte fungera och då Anders fått springa genom regnet till en bankomat som fick slut på kontanter medan han stod i bankomatkön, lyckades ändå servitrisen få liv i kortläsaren och vi kunde pusta ut och fortsätta.

Väntar i Horcones på minibussen som skall ta oss till Mendoza.

Väntar i Horcones på minibussen som skall ta oss till Mendoza.

Anders pepprar en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet.

Anders pepprar en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet.

Relaterade inlägg:

Argentina 5-10 januari 2012

Dagarna efter att vi kommit tillbaka till Mendoza spenderade vi med våra två nyfunna vänner. Varje dag fyllde vi med aktiviteter som tex en förvånansvärt trevlig tur på hästrygg bland kaktusar och andra torra och taggiga växter.

Efter några försök pga dåligt väder fick vi äntligen kasta oss ut och se landskapet från ovan när vi hoppade skärmflyg eller vad det nu kan heta. Mycket behagligt att hänga där och jämfört med den otrevliga bilvägen upp till hopplatsen var detta ingenting.

En förmiddag spenderade vi på olika vingårdar vilket måste ses som ett obligatoriskt inslag om man är i Mendoza. Turen hade bokats av en herre vid namn Ulf som A & F mött på berget. Ulf var en välbetalt advokat som visste det mesta om allt och gärna ville att alla skulle få veta det.

Dagligen intogs de stora argentinska biffarna och till dessa utsåg vår egen vinexpert Fredrik det bästa vinet. Den bästa kulinariska upplevelsen fick vi direkt efter skärmflygningen och klädda i svettiga t-shirts och skjorts klev in på kvällens restaurang. Trodde först vi kommit fel när vi vandrade fram på den mörka gatan som kantades av prostituerade, stora som skogshuggare. Restaurangen låg på Itzuago 1548. Restaurangen som Victor hittat i en reklamtidning drevs av en fd läkare som sadlat om till krögare. Restaurangen låg i hans hem! Och vi var dom enda gästerna. För ett mycket prisvärt pris fick vi en 7-rätters med smakprov från Argentinas alla delar och en trevlig förklaring om varifrån och varför.

En fantastisk resa och en underbar start på ett nytt år led mot sitt slut.

Ett Stort TACK till Victor och Tobias för en grymt bra planerad resa!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag20 3 januari

Äntligen går vi nedför! Vi är alla överens om att vårt val att inte gå normalleden upp mot toppen var helt rätt. Väljer man denna led möts man efter baslägret av en enda lång grusbacke. Det är denna väg vi tar ner och den är inte rolig alls. Inget vatten utan bara grus och sten.

Det är jobbigt att gå nedför!

Det är jobbigt att gå nedför!

Vi möter några norrmän som rekommenderar ett hamburgerställe i Plaza de Mulas som blir vårat första stopp i baslägret. Äntligen lite riktig mat! Sen har vi en del grejer att fixa. Bajspåsen måste lämnas, boka transport till Mendoza och äta en gång till.

En enda lång grusbacke.

En enda lång grusbacke.

När sen hotellet (precis nedanför lägret) som vi tänkt äta på hade stängt pga för dålig lönsamhet fick vi tänka om lite. Bokningen av transport var heller inte så enkelt när Grajales som vi bokat mulan och transporten hit med inte gick med på att skjutsa oss förrän vi kunde visa upp kontanter så hade vi problem. Självklart är inte det någon nyhet att Cash is King men då vi nätt och jämt fick ut kontanter till resan hit och tillståndet hade vi inget alternativ. Vi stötte återigen ihop med grabbarna från Arvidsjaur och vi började gemensamt diskutera hur vi skulle göra.

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Tillslut kom vi fram till att stanna i lägret över natten och avnjuta en god middag med våra nya vänner och dagen efter hyra en mula som kunde ta 60kg av våra grejer ner till vägen där en minibuss skulle möta oss och ta oss sex till civilisationen i Mendoza. Inte mycket av detta hade blivit möjligt utan våra två nya vänner. TACK till Anders och Fredrik som verkligen hjälpte oss! En trevlig middag med biffar, trevligt sällskap och en söt servitris som Fredrik med sina sönderbrända och variga läppar gjorde sitt yttersta att imponera på fick avsluta dagen.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Graaaaacias!

Relaterade inlägg:

Aconcagua Topptursdag!

6962möh

Klockan var satt på 03.50 och jag klädde på mig och gick och kollade med Tomas om senast nu fått sista väderleksrapporten. Allt var enligt planerna ☺ ! Gick tillbaka till mina teamkamrater som inte visade någon direkt entusiasm. Kanske är förståligt en iskall morgon klockan 4 på 6000 metershöjd. Grabbarna var ändå klara att gå klockan 5 och 15 minuter därefter var även min tältkamrat klar.

Vi tog sedan rygg på Tomas grupp som alla hade stegjärnen på. Vi tog på våra järn någon timme senare efter att vi placerat de värsta stenfälten. Sen fick stegjärnen sitta på resten av dagen. Strax innan vi nådde till Independencia, som säga vara världens högst belägna byggnad valde Victor att vända om nedåt. Det var inte höjden utan mer av att kroppen sa ifrån och han inte kände sig helt frisk. Riktigt tråkigt då jag verkligen tyckte han var värd att nå toppen av Sydamerika.

Efter hyttan så började den långa traversen mot Canaletan. Jag blev överraskad över hur lång traversen var och att den bitvis var brantare än vad jag trodde. Flera grupper blev beordrade att stanna och ta fram sina isyxor för att vid ett eventuellt fall kunna göra ”self-arrest”. Då vi inte hade isyxan med så var det bara att bita ihop, knalla vidare, försöka glömma bort höjdrädslan och helt enkelt ge faan i att ramla ner.

Mei som alltid håller ett högt tempo när hon går först gick på riktigt bra och snart var vi framme i Canaletan. Där sken solen och det var riktigt varmt, så att kläderna åkte av. Canaletan som består av en bred korridor av sten var betydligt längre än jag trodde och de två militärerna vi träffat igår närmade oss snabbt bakifrån. Men då en av de, Fredrik var tvungen att stanna och kräkas flera gånger kom de inte ifatt förrän precis innan toppen.

Sista biten gick enormt sakta. Det blev inte muntrare då grupperna längst fram inte verkar veta vägen till toppen. I ca en timme står vi och se folk yra omkring och ingen verkar veta vilken väg man skulle ta. Otäcka tankar om att bli tvungen att vända ned utan att ha nått toppen snurrade i mitt trötta huvud. Svårt att beskriva den trötthet man upplever då kroppen verkligen inte förmår att knalla på. Mei är den starkaste av oss och kommer upp till toppen först, följt av grabbarna från Arvidsjaur.

 Summit of America

När man väl klev upp på toppen så blev det inte det kramkalas jag alltid trott det skulle bli. Utan istället lägger jag mig platt på rygg och pustar. Sen tar vi de obligatorisk bilderna och försöker njuta av den helt obefintliga utsikten i det stora vita molnet vi befinner oss i.

Jag gör bokstavligen en kullerbytta med min ryggsäck och stegjärnen på första biten ner från toppen. Inte för att jag direkt snubblar utan för att jag är så väldigt trött. Jag ser Tobias oroliga blick, och som ber mig att skärpa mig. Förstår att detta är helt fel plats att skada sig på.

Militärgrabbarna tackar för sig och försvinner raskt nedåt. Vi tar det betydligt lugnare och det går sakta nedför. Genom traversen går det långsamt…riktigt långsamt. Jag går där och halvsover och stundtals känner jag att jag drömmer till. Inte så bra ställe att gå och halvsova, när man vid ett felsteg hamnar några kilometer längre ner på berget.


Tar en powernap i skydd av världens högst belägna stuga(en rätt trasig stuga ska tilläggas) och fortsätter sedan ner till lägret i Colera. Väl nere i lägret vill Mei att vi ska packa ihop och fortsätta ned, men jag vill bara sova. Har sällan varit såhär trött men, jag har mått hur bra som helst hela dagen, så det är synd att klaga på livet!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag18 Nyårsdagen 2012

Nyårsdagen!
Vi började året med att önska oss i team LAJT och alla andra vi mötte i lägret Gott Nytt År! 

Idag kom vi iväg endast några minuter efter de andra expeditionerna. Kom snabbt ifatt dom som gått innan oss. Näst längst fram, bakom en av guiderna gick den svensktalande finnen Tomas. En glad och trevlig kille som åkt dit med en internationell grupp med deltagare från hela världen. Han såg stark ut och hade gärna gått med oss som höll ett betydligt bättre tempo än hans egen grupp.

 

Från lägret mot nya höjder

Tyvärr hade Mei glömt hur viktigt det är att dricka och gått ifrån lägret utan en enda droppe att dricka! Då bäcken frusit under natten så hade inte jag heller med ett överskott på vatten, utan jag hade endast räknat att det skulle räcka till mig. Så när två skulle dela på vattnet så tog det snabbt slut. Även om Mei inte hade något vatten med så var hon den klart snabbaste av oss 4 och tog ledningen och gick först uppför berget. Victor såg lite sliten ut och Tobias kämpade på med sin fulla packning. Ju tröttare de andra tyckte det var, ju piggare kände jag mig, vilket känns bra inför morgondagen. Uppe i lägret väntade Mei med en liter varmt vatten som hon fått av en av guiderna i lägret.

Sakta men säkert!

 

Vi slog upp våra två tält i mitten av lägret och efter det gick Mei och la sig, medan vi andra tre började smälta snö för att få vatten. Pratade med Amanda som hunnit med ett toppförsök och som tråkigt nog blivit tvungen att vända pga av energibrist. En av nackdelarna av att åka med en kommersiell expedition är att man är helt i händerna på ledarna. Även om de hade tre extradagar på sig så hade man bara en chans att nå toppen och missade man den chansen så var det kört. I deras expedition var det endast en kille från USA som kom upp!

Medan vi sitter och försöker smälta snö i våra gaskök som vars effekt blir allt sämre ju kallare gasen blir så ser jag två gestalter stå i lägrets utkant ca 50 meter bort.
Av deras svenskliknande utseende så gissar jag att det är Janne och Niklas som kommit ner från toppen, och vinkar med glädje att de ska komma. Efter att ha börjat konversera med de två så förstår jag att det inte alls är Janne och Niklas utan två helt andra svenskar. Det var två militärer från Arvidsjaur som med försvarets läderkängor och värmetröja som stod och pratade med oss efter en acklimatiseringstur från normalrutten. Även Anders och Fredrik som dom hette hade planen att nå toppen nästa dag.

Snösmältningen fortsatte. Gratulerade sedan 2012 års första Aconcaguabestigare som blev Janne o Niklas till ett bra utfört dagsverke! Fyllde upp lite innehåll i min bajspåsen och lämnade över snösmältningen till Mei, som fick försöka smälta snö med gasbehållare som gjorde mycket dåligt ifrån sig i den kyliga snöstormen. Förstod sedan att jag måste ha tappat mina 4 marabou mjölkchokladkakor som jag hade tänkt dela med mig av kvällen innan topptursförsöket. Så istället för att göra min vänner glada har jag bara haft dom i min ryggsäck under hela min tid på Aconcagua som 1kg extravikt, bara för att skräpa ner berget. Inte bra!

Pratade med Tomas och fick veta att deras grupp skulle lämna lägret 5.00. Då vi inte visste riktigt vägen i mörkret och då alla spår försvunnit i snön beslutade vi att vi skulle ta rygg på deras grupp.

Ska bli spännande imorgon!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag17 Nyårsafton

Vaknade och blev arg på mig själv då jag insåg att jag druckit för lite kvällen innan. Kändes inte bra alls då jag gått o muttrat på de andra att dom måste dricka mer. Men efter några liter vatten och te så kändes det bättre igen.

Mei bokade med tanke på den jobbiga gårdagen, en bärare att för några tusen kronor bära upp delar av hennes packning till nästa läger. Men efter att ha diskuterat saken med en guide så avbokade hon bäraren och vi beslöt att gå upp med delar av packningen idag för att imorgon få det lättare. Mei, jag och Victor fyllde väskorna med det vi inte behövde idag och traskade upp med grejerna till Camp Colera. Tobias tyckte att man skulle vila på vilodagen och stannade i lägret.

Det tog oss två timmar att gå upp med grejerna och endast ca 30 minuter att gå ner. Det vi inte räknat med var att det skulle börja snöa och att sikten skulle bli lika med noll. Lyckades ändå ta oss upp till Colera där vi möttes av en massa tält och vindskyddet ”Elena” som ska användas i nödfall. Endast en människa vandrade likt ett spöke genom det grådimmiga spöklägret. Vi hittade Janne och Niklas tält och började prata med grabbarns som av förklarig anledning inte hade någon lust att öppna dragkedjan på tältet. Efter konversationen genom tältduken så lämnade vi våra grejer bakom deras tält och vände neråt. Jag valde att ta med vindsäcken ner igen för att vara på den säkra sidan.

Dagens, ja kanske hela veckan höjdpunkt var när Grajales guide kom fram till oss och frågade om vi ville ha lite nylagad mat som blivit över. Vi fick en gryta med pasta (som ej varit frystorkad) och tonfisk mm som fick bli vår nyårsmiddag. Mei tyckte grytan var värd ett fotografi men jag orkade inte, vilket jag kan ångra i efterhand. Försökte diska i den iskalla bäcken och lämnade tillbaka grytan och tackade för mat. Slut på 2011.

Vägen mot Colera

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag16 30 december

Sov hyfsat och var ute barfota och slog en drill i den stjärnklara natten! Vilket underbart liv man lever som får göra detta! Började dagen med att tjata på mina tre reskamrater att de skulle dricka ordentligt. Grabbarna tvingade i sig så mycket de kunde, samtidigt som de tvingade i sig den ljusbruna sörjan i REAL(o-)turmatspåsen, som vi vid det här laget kallade energi och inte mat. Att dricka är livsviktigt på bergen och blir allt viktigare ju högre upp man kommer. Rekommendationen är att man ska få i sig minst 5 l/dag.

Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.

Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.

Min svenska flagga hade gjort resultat och en stockholmska med namnet Amanda och ansiktet insmetat med solkräm hade kommit och sagt Hej! Amanda hade rest till Argentina och där letat upp en resebyrå som hade en plats över. Vi hade bestämt att vi skulle iväg kl 10.00, men vi kom iväg vid 11.00 och de andra grupperna var vid det här laget små prickar långt upp på berget. Vi började gå uppför den långa långa uppförsbacken och det dröjde inte länge innan man hör orden ”jag har druckit för lite”. Måste erkänna att det var ganska irriterande att höra dessa ord när man tjatat så väldigt mycket om att min tältkamrat måste dricka mer. Vi går vidare fast farten sänks ordentligt och vi måste stanna flera ggr för att ta fram vatten, resorb och huvudvärkstabletter. Vid det här laget har de andra grupperna sedan länge försvunnit över krönet och på den till synes oändliga branten är det nu bara vi fyra kvar tillsammans med en guide och en äldre man som är på väg ned pga höjdssjuka.

Med nästan en timme kvar till krönet så beslutar vi att vi ska dela på oss och att två ska gå i förväg med en del av vår packning till camp 3 och att sen minst 1 av de 2 ska komma tillbaka och hjälpa min tältsambo med hennes ryggsäck. Victor och Tobias lovar att skynda sig tillbaka till oss så fort de bara kan. Vi fortsätter (jag och Mei) sedan sakta sakta uppåt medan vi ser det andra tältlaget försvinna uppåt. Ibland kommer vinden och kyler oss kraftigt för att sedan återigen ge plats åt värmen. Uppe på krönet kommer en guide fram och undrar hur det står till med min kamrat och det kändes bra att då kunna säga att det bara var en tidsfråga innan vi fick hjälp av våra expeditionskamrater som lovat att undsätta oss. Min kamrats steg blir allt långsammare och pauserna blir längre.

Jag springer i förväg för att möta bärhjälpen, men ser endast att vi har långt kvar att vandra innan vi är i lägret. Hon ser inte ut att må så vidare bra, men klagar inte det minsta utan kämpar verkligen på. När det börjar bli kallare så börjar jag undra om vi lyckats gå åt fel håll eller om vår bärhjälp har råkat ut för något. Men då det inte finns någon alternativ väg så långt ögat kan nå så är det bara att fortsätta uppåt. När solen försvinner bakom berget så blir det kallt och timmarna går. Tillslut når vi ändå lägret och man kan sjunka ner på sitt liggunderlag i kvällsolen så uppe på berget fortfarande är framme.

Äntligen framme!

Äntligen framme!

Tobias och jag satte sedan upp tältet medan Victor fixade te åt oss. Som tur var hade inget hänt grabbarna utan dom hade känt sig trötta och valt att stanna i lägret istället för att möta oss. I lägret fanns förutom Team LAJT och Amanda även två andra svenskar; Niklas och Janne. Sonen och fadern från Sundsvall som vi hade haft lite kontakt med på nätet innan avfärd. Kul att få säga hej till dom. Invigde min ”bajs-påse” med en underbar utsikt. Två hundbajspåsar fick bli skyddet innan den stoppades ner i den vita påsen med ett särskilt IDnummer som vi fått av rangern i Plaza Argentina. Victor kämpade på med att få i Mei vatten och te. Kändes bra att när alla hon pratade med och berättade om hur hon mådde bara tjatade om hur viktigt det var att dricka mer.

När nu toppdagen närmade sig så började vi mer och mer bekymra oss för vädret. Enligt guiderna till olika expeditioner i lägret så skulle det vara ”paradise day” på nyårsdagen, hyfsat den 2e och sen skitväder. Vi hade funderat på att ha en vilodag imorgon och i så fall skulle vi gå mot toppen den andre. Efter lite diskussioner så kom vi fram till att göra som planerat. Även om jag kände att jag nog skulle orka fortsätta redan imorgon, så hade de andra helt rätt i att vi gått utan någon vilodag alls och efter en lång dags som denna så kändes det skönt att få vila.

Relaterade inlägg: