Trasigt Primus OmniFuel

Under påskturen gick mitt Primus OmniFuel sönder, på exakt samma ställe som det gjorde på Elbrus. Den gången skickade jag in köket till Addnature där det var köpt och de fixade det. Då bodde jag i Sverige så var lite enklare. Jag hade ingen större lust att skicka hela köket fram och tillbaka tillbaka till Sverige så jag mailade Primus direkt som svarade att det var ett känt fel och att de kunde skicka mig en ny del. Någon dag senare damp den ner i brevlådan här i Oslo. Betalade inte ens för portot, detta kallar jag för bra service! Köket är nu lagat och följer med till Denali! :)

Hej Tobias,

Dessvärre så hade vi problem med detta för några år sedan. Det är sedan länge åtgärdat med en ny tillverkningsteknik.

Jag kan skicka en ny brännardel till dig om du återkommer med adress.

Trasigt Primus OmniFuel

Trasigt Primus OmniFuel

Lagat Primus OmniFuel

Lagat Primus OmniFuel

Relaterade inlägg:

QA Elbrus

Vi har fått många frågor angående Elbrus så vi tänkte lägga upp en liten QA där vi svarar på de vanliga frågorna om det finns andra som är intresserade.

Team Lajt på toppen av Elbrus

Team Lajt på toppen av Elbrus

Q
Hade ni några problem med stölder eller hörde något?

A
T: Vi hörde eller märkte inget när vi var där.
M: Inget sådant märkte vi något av.

Q
Hade ni tunnel eller kupoltält? Jag har ett VE25 North face, och ett Hilleberg tunneltält.

A
T: Vi hade ett Hilleberg tunneltält och det skulle jag inte rekommendera min värsta fiende.
Dels var vi tvungna att lägga flera timmar på att bygga om tältplatserna varje kväll för att rymma vårt stora och långa tält.
Sen är tunneltält bra om vinden inte ändrar riktning, vilket det sällan gör på ett berg.
Vårt tält blev bokstavligen krossat och vi var tvungna att fly ner för att reparera vårt sönderblåsta tält genom att sy tältkanaler och laga avbrutna tältpinnar.
M: Vi körde däremot med tunneltält från Hilleberg, vilket fungerade kanon för oss. Men det beror mycket på att när det väl blev storm så tog vi ner tältet och flyttade in i Barrels(tunnliknande hyttor).

Q
Körde ni med gas eller bensin till köket, gas är lite enklare men man vill ju inte få något strul…

A
T: Vi hade både gas och rysk bensin på Elbrus (man får inte flyga med bränsle så måste köpas på plats).
Den ryska bensinen var av otroligt dålig kvalité så den sotade igen köken efter bara någon minut så vi använde bara gas.
Vi hade också gas bara på Aconcagua och det fungerade fint där också.

M: Gas var det som gällde även för oss i höstas. Den stannade vi till och köpte på bilvägen mellan flygplatsen i Mineral Vody och berget.

Q
Har du någon uppfattning på hur mycket gas det går åt? Kommer du ihåg hur många flaskor ni gjorde av med?

A
T: På Elbrus hade vi med oss 2 stora tuber på 4 personer, det var ganska lagom.
Vi har denne uträkning från Aconcagua. Vilket i för sig visade sig vara allt för mycket och vi hade flera gastuber över.

Elbrus utsikt

Elbrus utsikt

Q
Finns det i princip rinnande vatten att tillgå större delen av tiden på Elbrus?

A
T: Vi behövde i stort sätt inte smälta någon snö alls.
M: Någon snö behövde vi inte heller smälta.

Q
Använde ni reningstabletter och/eller kokade ni vattnet?

A
T: Vi gick östraleden som är mycket ovanligare och med det väldigt få människor.
Vattnet var rent hela vägen och la ner både vattenrening och kokning efter en dag.
M: Vi drack vatten som kom rinnande utan någon vattenrening och våra magar funka kanon:-)

Q
Behövs stegjärn eller är det lite överkurs att ta med dem?

A
T: Vi gick östraleden med glaciär korsning mm och använde de mycket. Använde de också på topptursdagen.
M: Är ganska säker på att jag hade de på ganska mycket. Jag tycker absolut att dom ska med.

Q
Var det några restriktioner när det gäller att ta med sig t.ex. frystorkat?

A
T: Vi hade inga problem med våra påsar i alla fall, tullen gick riktigt smidigt och snabbt, men de kan ju har ändrat sig sedan vi var där i 2007.
Tullen tyckte till och med vi ett tillfälle att våra ryggsäckar var för stora och klumpiga så de orkade inte skanna de :)

M: Vi hade heller inga problem alls med tullen. Jag var väldigt nervös innan jag hade mitt visum i handen, men det fungerade.

Q
Var det något krångel med visumansökan?

A
T: Jo, det var en hel del krångel. Vi reste med pilgrim tours lite package men ordnade resten helt på egenhand. Man måste vara noga med att ange hur man ska resa och framförallt hur man ska bo. Vi hade stora problem med att någon råkade nämnde att vi skulle sova i tält vilket ambassaden inte alls gillade så vi fick göra om ansökan.

Vi mailade pilgrim tours och de hjälpte oss genom att skicka något dokument som vi visade för ambassaden. De hade ”ljugit” ihop hur resan skulle gå till med hotellbokningar mm. och då var allt ok tillslut. Det hela drog ut på tiden och jag fick mitt visum bara dagar innan avresa.

Jag har hört att både ambassaden i Oslo, Köpenhamn och Helsingfors ska vara mycket enklare att ha att göra med, så känner du någon som bor i någon av de städerna kan det vara ett tips.

Relaterade inlägg:

Elbrus & Elbrus Race

En liten del av Team Lajt, som ännu inte haft möjligheten att i äventyrets tecken åka till Ryssland, fick äntligen visumet i handen. Elbrus har under åratal lockat med sina 5642 möh och det faktum att det är Europas och Rysslands högsta berg. Elbrus är en slumrande vulkan och ligger belägen i Kaukausus nära gänsen till Georgien.

När vänner i Lajt valde att åka till Kilimanjaro, då de redan varit på Elbrus så fick jag börja leta efter andra reskamrater. Jag packade därför min Arcteryxryggsäck och åkte tillsammans med Mei och en kille med namnet Carl. Mei hade jag tidigare under året stått tillsammans med på toppen av Aconcagua och Calle, en ung hurtig friluftskille från Stockholm hade vi hittat via utsidan.se.

Övriga Lajtgänget valde år 2007 att gå mot toppen via den lite längre och ovanligare östra leden. Östra leden går upp mot toppen via en glaciär och kräver en del vana med glaciärvandring (se reseberättelse på utsidan.se och lajt.com). I år reste vi till Elbrus, för att via normalleden ta oss upp till toppen. Den lilla ”touch” vi ville sätta på vår Elbrusexpedition var att ta oss till toppen genom att vara de första skandinavier som deltagit i tävlingen International Elbrus Race.  

Efter att ha mellanlandat och turistat lite i den vackra men unga staden St Petersburg flög vi via Moskva till Mineralnyie Vody i södra Ryssland. Där blev vi hämtade av en kille i en minibuss som körde oss genom det enorma jordbrukslandsskapet upp mot bergen. Vi stannade en snabbis för att proviantera gas till köket. 

Vi hade valt att köpa ett resepaket genom det ryska företaget Top Sport Travel, som även var arrangör av ovan nämnda tävling. Företaget fixade med de papper och stämplar som behövdes för visum och den tre timmar långa transfern från flygplatsen till foten av Elbrus. Det ingick även flera nätter med full logi på hotell samt nätter i ”Barrels” på berget. Även på berget ingick maten vilken visade sig vara supergod och ”hemlagad”. Allt till ett mycket bra pris!

 För att verkligen hinna acklimatisera oss ordentligt valde vi att skippa de första dagarna i ”resepaketet” där acklimatiseringsvandringar ingår och istället på egen hand bo in oss på berget. Nu kunde vi vänja oss vid höjden i den takt vi behövde och inte behöva känna någon stress. 

International Elbrus Race arrangeras varje höst i slutet av klättersäsongen, när fullmånen skiner över Kaukasus. Detta är en tid då vädret brukar vara stabilare med mer sol, mindre vind och då de största horderna med turister lämnat berget. Tävlingen följer normalrutten från dalen vid Azau – ”refuge Barrels” – Pastukhova Rocks – Sadeln – Elbrus västra topp. De tre olika klasser gör att det finns något för alla; tourist, classic och extreme. I extremklassen startar man en timme tidigare på 2350möh medan man i de två andra klasserna startar på 3710möh. I turistklassen gör man en alpin uppstigning och ger sig iväg i fullmånens sken medan man i classic startar kl 7:00 när solen håller på att stiga upp över den majestätiska omgivningen. Säkerheten var det viktigaste för arrangörerna och med den expertis som fanns hos dem så kände man sig alltid riktigt trygg.

25/8

2350 –> 3400 –> 2900

Igår fick vi skjuts från flygplatsen i Mineralnyie Vody och inatt sov tre förväntansfulla svenskar på hotell Elba, inte många kilometer från Azau där vi idag skulle börja vår vandring. Vi packade våra ryggsäckar på hotellet och lämnade de grejer/kläder som vi inte skulle behöva på berget. Efter en god hotellfrukost, satte vi oss i samma minibuss som igår och åkte under en klarblå himmel upp till Azau på 2350möh.

Vid liftstationen i Azau delade vi lite på oss. När vi ändå hade flera dagar till godo och då vi var här för att bestiga berg, så tyckte jag att vi allt bör bära vår packning upp på berget(?). Men min reskamrat tyckte det var en bra idé att ta liften upp och hon betalade de 700 rublerna för ett liftkort. Jag lyfte upp min Arcteryxsäck på ryggen efter det att Calle och jag smörjt in våra bleka ansikten. I riktigt fint väder började vi stigningen sedan uppåt mot nya höjder. 

Liftstationen vid Azau

Efter en första stigning på 500 höjdmeter så stannade vi och jag fick äta resans första frystorkade mat. Efter lunchen tog Calle och jag en acklimatiseringstur upp till 3400möh med lätt packning. Mei åkte med liften upp och ner för att tillslut övernatta själv i lägret ovanför oss. Dagen har varit fantastiskt fin med blå himmel och en temperatur på närmare 30 gr C!

26/8

2900–>4200–>3800

I en lång slang från berget kunde vi hämta färskt dricksvatten som vi kunde dricka direkt utan att behöva använda vattenreningstabletterna. Inser att jag inte gillar innehållet i de frystorkade påsarna något vidare. Kyckling i Örtsås är i alla fall ingen favorit.

Calle mot nya höjder!

Vindstilla och utan ett enda (inte ett enda!) moln på himmelen kunde vi sedan börja vandringen uppåt. Mei berättade via sms, att en guide sagt att det skulle bli pissväder följande vecka, But so far so good! Började gå 8.45 och steg in i lägret vid Barrels hut klockan 12. Lägret har namn efter de mer än 10 jättetunnorna som finns där uppradade, som hotell och skydd. För att bo där krävs vanligen förbokning. Efter lunchen tog jag och Calle en acklimatiseringstur upp till lägret vid 4200m. Där låg vi i solen någon timme, tills vi vände ner och mötte Mei.

Då det inom ett par dagar skulle bli dåligt väder funderade vi på hur högt vi skulle orka gå nästa dag. Skulle vi ta en rejäl acklimatiseringstur eller skulle vi rent av orka hela vägen upp till toppen redan på tredje dagen? Vi bestämde att Mei skulle ställa klockan på 3.00 och att vi då skulle se hur vi mådde och kände. Ikväll mådde jag dock inget vidare. Mådde illa och hade ingen som helst matlust utan såg mest fram emot att få krypa ner i min syntetiska sovsäck med en komforttemperatur på mellan +15gr C & -15gr C. 

Ett välspänt Hillebergstält och ”Barrels” i bakgrunden

27/8

3800–>5642–>3800

När Mei frågat kl 3.00 om vi tyckte vi skulle gå iväg så fick hon inget svar och drog då slutsatsen att vi inte ville. En något irriterad Mattias vaknade sen ett par timmar senare och morrade om varför ingen väckt honom.

Calle startade sedan gasköket och några minuter efter sex var vi på väg uppför berget. Efter någon timme åkte stegjärnen på och fick sitta där resten av dagen. Solen gick upp strax efter sju, men värmde inte mer än att man fick ha underställ och mössa på. 

Vid ungefär 5000 meter tackade Calle för sig och vände om neråt när huvudvärken blev för intensiv. Mei och jag fortsatte mot toppen, även om vi förstod att vi inte skulle nå den förrän framåt 16 på eftermiddagen. Efter att ha haft strålande väder hela dagen så kom molnen när vi sakta närmade oss toppen. När vi väl klev upp på toppen av Europas högsta berg så var det helt vitt. Mei var tröttare än vad hon någonsin tidigare varit i hela sitt liv. Då ska nämnas att hon tidigare bestigit berg som Kilimanjaro och Aconcagua och som ett par veckor innan resan till Ryssland genomförde en Ironmantävling. Känslan och tankarna av att stå där på toppen handlade mer om det dåliga vädret och nedstigningen än om något glädjerus. Jag kände inget av höjden och kroppen kändes väldigt stark, så träningen innan måste ha gett resultat. Det blåste allt kallare och efter de obligatoriska bilderna i det vita landskapet var det dags att gå ner. Då det inte fanns mycket till nysnö på berget blåste spåren inte igen. Spåren gick därför hyfsat lätt att följa med hjälp av de många röda käpparna som fanns utmed vägen. Kändes tryggt att ha dem där, då många av de olyckor som sker på berget sker p.g.a. folk som går vilse. På sina håll är det rätt brant och det skulle bli svårt att få stopp på ett eventuellt fall, speciellt när isyxan med sina 505g låg kvar i en väska på hotellet. Nedstigningen gick dock bra, även om den var väldigt jobbig och seg. Efter att ha varit ute i 14 timmar så kom vi ner till Calle i lägret klockan åtta. Då mobilen visade fullt på täckningen så passade jag på att skicka ett sms till grabbarna i Team Lajt som snabbt uppdaterade Lajts facebooksida. Imorgon väntar en välbehövlig vilodag.    

Team Lajts flagga på toppen av Elbrus!

 

Mattias & Mei on the summit of Elbrus!

28/8

Förutom att ansiktet är sönderbränt eftersom jag slarvat med solskyddsmedlet igår så kändes kroppen riktigt fräsch. Pissvädret som skulle ha kommit bestod på förmiddagen mest av ett gäng moln som cirkulerade på himlavalvet. Mei som träffat en kille från Brasilien tog liften ner för att sen spendera de närmaste nätterna på hotell. Personligen så tyckte jag att vi hade det riktigt bra i Calles fina Hillebergstält med kerlon 1800-väv och med extra stor absid av modell Nammatj GT. Där kunde man ligga och halvsova, lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren, äta Ahlgrens bilar och annat godis man köpt i Sverige. 

Calle i Barrelssängen

När det sedan började hagla och blåsa rejält i tältduken så kom Nikolay helt lägligt. Nick från Top Sport travel, vilka arrangerar Elbrus Race är de som fixat att vi fått de papper o stämplar som behövdes för visumet. Nu hade de kommit upp till lägret och vi var välkomna att bo med dem i Barrels. Då vi ändå betalat för detta och då vädret ville ha bort oss från tältlivet så tackade vi snabbt ”JA” och packade ihop våra och Meis grejer. 

Vid Barrels väntade mellanmål med kaffe, bröd och färska grönsaker på oss. Kommer att trivas här! Efter att ha druckit tre stora koppar kaffe och ätit mig riktigt mätt på bröd med gott pålägg, så inser jag att det inte är något fel på aptiten, utan endast på min aptit på frystorkat. Tiden fram till middagen spenderas liggandes i sängen i Barrels nr 4, samtidigt som jag lyssnar på ett nedladdat reportage om djuphavsdykningens pionjärer och pillar bort torkade hudflagor från min torra och variga panna. Middagen består kycklingfilé, potatis och färsk sallad som varieras med gubbarnas anekdoter om Lenin, sovjettiden och olika bergsbestigningar. Med sken från en måne som inom några dagar skulle bli full gick jag till lägrets dass och gjorde det jag skulle. Om man bara ser till att andas genom munnen så är det inte ett så farligt ställe. Gick sen och la mig mig i en hyfsat skön säng. Calle hade nog hellre sett att det var tempurmadrasser, vilka han till vardags säljer hemma i Stockholm, men han klagade inte utan somnade inom några minuter. 

Dagboksskrivande

 29/8

Efter en väldigt stormig och blöt natt är jag glad att vakna i en trygg säng med dukat frukostbord bara20 meter bort. Det dåliga vädret gjorde att Nick och de andra arrangörerna beslutade att ställa in dagens kvalifikationsrace. Detta var inget vi hade något emot. Även om det finns minimalt med saker att göra här uppe så är jag glad att vara här och inte nere i civilisationen med all dess trafik och stress. Känns mäktigt att vara här uppe bland bergen som fostrat sovjetiska legender inom alpinismen. Vid middagsbordet skvallrar arrangörernas emblem på jackor och kläder om expeditioner till berg runtom hela världen. En herre fyller snart 77 år och sitter med en urtvättad dunjacka från en Everestexpedition 2004. Denne gamle man gick för några dagar sedan sakta men säkert om oss upp mot toppen och han är någon som förtjänar all respekt. Om jag är så pigg som han är om 47 år så kommer livet att vara underbart! Efter middagen avslutades kvällen med lite film på Nicks dator från tidigare Elbrus Race´s och från Sovjets första expedition till Mount Everest. En av de 24 killarna som deltog i den lyckade expeditionen var Vladimir som satt där i samma Barrel, som oss och tittade på dokumentären. Ibland kunde jag stanna upp och undra hur jag nu hamnat här bland dessa legendarer inom sovjetisk/rysk alpinism. 

30/8

3700–>4200–>3700

Efter en som alltid lika god frukost så bestämde Calle och jag att vi skulle utnyttja dagen till liten promenad upp till lägret på 4200m. Det börja sen blåsa mer och mer. Samtidigt kändes det som det regnade småspik från himlen. Gick där och började frysa om fingertopparna och undrade hur mycket mina dyra Hestrahandskar skulle skydda mig. Samtidigt som jag gick där och funderade mötte vi 77åringen på väg uppåt… med händer helt oskyddade mot vinden och kylan! Senare i veckan fick vi veta att denne herre i Korea blivit av med alla sina tår. Suttit fängslad i Kina då ”han verkar skum då han går omkring med två vänsterskor”. Han hade gått upp på fel topp på Anapurna. Deltagit i sovjetiska experiment inför rymdfärder där han fått sitta helt naken i ett rum med över 60 grader minus i temperatur. Detta för att se vad den mänskliga kroppen klarar. 

Vi mötte Mei senare nere i lägret, efter att hon kommit upp med liften efter några nätter på hotell. 

När jag betalat de 2000rublerna för startavgiften och fått min orangea t-shirt samt min nummerlapp med siffran 08 så började jag bli lite nervös. Skulle jag hinna upp till ”the sadle” innan klockan 12:00 när vi startar så sent som klockan 7? Jämför vi med min och Meis tid i måndags så kändes detta helt omöjligt! Calle som ännu inte varit på toppen tog beslutet att göra en solobestigning genom att gå upp tidigare på morgonen för att hinna upp. Då det skulle vara många funktionärer och andra expeditioner på berget mot toppen så kändes det ändå hyfsat säkert. Kvällen spenderades med Aggey, vår nye vän från Kazakstan, som pratar bra engelska och som klättrat en hel del, bland annat över 8000m på K2. Jag gav bort en svensk flagga av konstiga proportioner till en överförtjust Nick som snabbt hängde upp den bland de andra flaggorna vilket gjorde tävlingen ännu mer internationell.

Calle, Mattias, 77årige Boris, Aggey & Mei

 31/8

3700–>5400

Klockan 7:00 stod 12 deltagare uppställda på startlinjen nedanför hangaren på 3710m. Nummerlapp och stegjärn satt på och alla höll ett stadigt grepp om sina stavar. Vladimir, den sovjetiska klätterlegenden som bland annat deltog i den lyckade första Sovjetiska expeditionen till Mount Everest räknade ner på ryska tills ordet ”marsch” ljöd och vi gav oss iväg. Stigningen mot toppen gick via Pastukova Rocks, vilket skulle passeras inom 2h 15min (vanligtvis 2h, men som pga av inställt kvalrace getts 15 extra i tid). 

Strax innan jag nådde Pastukova Rocks så kom ledaren i extremklassen förbi mig. Extremklassen startade klockan 6:00 nere på 2350möh vid Azau och med en vänlig hälsning gick Roman med nr 01 på bröstet lugnt förbi mig under en sol som höll på att gå upp. Det verkade bli en toppendag! Under Elbrus Race är det ingen som springer utan alla går, men i olika takt och fart. Kände att jag började gå ganska ryckigt och behövde stanna ofta för att hämta andan. Ledarna i min klass var långt framför och de långsammaste var en bra bit nedanför. Däremot kom 77årige Boris ifatt mig. Där såg jag min chans och jag lade mig i hans spår. Började gå i exakt samma takt som denne ryske legend. Det funkade riktigt bra och jag kunde hålla en jämn och stadig takt uppåt! Vid Pastukova Rocks fick man en liten kopp te innan det var dags att gå för att inte tappa farten efter Boris. Fingrarna blev hela tiden allt kallare och solen värmde inte lika mycket som jag hoppats. Till slut var det hela olidligt och jag blev tvungen att stanna för att ur ryggsäcken ta fram tunna innerhandskar och OR-skalhandskar. Detta för att slippa få svarta prinskorvar till fingrar som sedan skulle ramla bort. Kändes som detta var i sista sekund för nu var fingrarna riktigt stela. Snickersen som legat i min bröstficka och som nu skulle ha gett mig ny energi var som en stenhård isbit som fick läggas tillbaka i fickan. Som tur var kom Calle fram till mig medan jag satt där och fipplade med min ryggsäck.

Mot toppen!

Calle hade i fullmånens sken gått upp kl 3:00 och en timme senare gett sig iväg uppåt för att några timmar senare äntligen få stå på toppen. Jag fick några Ahlgrens bilar som gav mig en liten sockerkick innan jag sa hejdå till Calle och fortsatte uppåt. Boris som varit min ledstjärna var vid det här laget långt före och jag fick klara mig själv. Sista biten ”runt hörnet” och fram till mållinjen på the sadle gick smidigt. Då detta var första dagen med hyfsat väder på flera dagar var det mycket folk på berget, som man fick trängas med på den smala upptrampade stigen i snön. Började frysa så smått om händerna igen, men när jag klev över mållinjen blev jag helt varm i hela kroppen och fingrarna var inte längre något som helst problem. Tävlingsledningen hade beslutat att ”the summit is closed” då det nu hunnit bli riktigt dåligt väder där uppe. Personligen var detta inget som störde mig då jag några dagar tidigare redan stått på toppen. Jag vände glatt neråt efter att ha tagit på dunjackan. Jag hade nu klarat av VII International Elbrus Race och var mer än nöjd över att ha kommit i mål med över 75 minuter tillgodo! Mei som missuppfattat kvaltiden till Pastukhova Rocks blev diskvalificerad och blev tvungen att vända ner till baslägret. Med glädje i hela kroppen gick jag ner till lägret där de andra väntade på mig tillsammans med rysk tv. Blev intervjuad om tävlingen och mina upplevelser. Måste ha sett perfekt ut där jag stod med zinkpasta täckt över näsan och ett ansikte som höll på att lossna. Värre flagning i ansiktet har jag aldrig sett och det var tur att jag inte själv förstod hur illa jag såg ut. Därefter väntade en skön sista lunch på berget medan vi väntade på de sista arrangörerna av tävlingen. De hade fått rycka ut som räddningspersonal till en filippinsk klient av till en annan expedition, som fallit ihop på berget. Vi packade ihop grejerna och tog oss ner till dalen ihop med Aggey och Elena från Russianclimb.com. Mei, valde att stanna tillsammans med en kille från Brasilien för att imorgon försöka gå mot östtoppen. Jag och Calle kände oss mer än nöjda med våra prestationer på berget och såg fram emot dusch och annan lyx på hotell Elba. Kvällen spenderades sedan med att riva lossa torkade hudflagor från ansiktet och med Aggey som lärde oss att det finns mer i Kazakstan än tokstollen Borat.

1/9

Den förste september blev en lugn och skön dag. Jag, Calle och Aggey käkade frukost och gick till några källor där det kom upp järnhaltigt vatten ur marken. Efter att ha ätit olika typiska centralasiatiska rätter och druckit lokalproducerat te, som Aggey försökte lära oss namnet på var det dags för prisutdelningsceremoni i Azau. 

Aggey & Calle provsmakar vattnet från källorna

Arrangörerna

På kvällen var det avslutningsmiddag där god mat varvades med historier och Elbrus Racefilmer från olika år. Lokalt fruktigt vin drack vi till maten medan vodkan lös med sin frånvaro!

Tjoooo

 2/9

Efter att ha tackat Vladimir och Nick för en härlig vecka satte vi oss återigen i minibussen och körde till Minealniye Vody. Ett något försenat flygplan med skrikande barn landade sedan på en av Moskvas tre flygplatser. Flera hjälpsamma Moskvabor fick sedan hjälpa oss att hitta till hotellet som inte med den minsta ledtråd var utmärkt.

Kreml

 3/9

En skön dusch var en var en bra start på dagen som sedan spenderades som en äkta turist i Moskva. Kyrkor, Kreml, teatrar varvades med torg fyllda med babuschkadockor och ryska hattar. Det imponerande jättevaruhuset Gum från 1893 förtjänade också ett besök. Moskva är en jättestad, men som var betydligt trevligare och renare än vad jag trott. I trafiken varvades nya lyxbilar med gamla skrothögar och trafiken var inget som imponerade då de körde som dårar även i de centrala delarna av staden. Parkera verkade man kunna göra precis hur som helst även om detta innebar att detta var mitt i en korsning eller att bilar innanför inte skulle kunna ta sig ut. Asiatiska turister med fotomani varvades med, tjejer i för höga klackar och unga poliser som glatt vandrade runt i stan. I parken vid den okände soldatens grav satte vi oss och tog oss en glass tillsammans med familjer som käkade McDonaldsmat och killar på dejt med alldeles för snygga tjejer. På kvällen blev det Military tattoo på Röda torget där olika länders militärförband visade upp sin militärorkester med pompa och ståt. Det hela var ett mäktigt arrangemang med smällar och fyrverkerier som jag gjorde det bästa med att föreviga med min billiga digitalkamera.

 4/9

Så var en mycket lyckad resa slut och vi flög hem via Riga till Arlanda. 

 Resan i siffror

Flygbiljetter: ~4700kr (Med turistdagar i St Petersburg på ditvägen och i Moskva på hemvägen!)

Tävlingsavgift: ~50Euro

Visum: ~550kr

Top Sport Travel: 3072kr (Papper och stämplar till visumet, transfer Mineralniye Vody –> Elbrus tur och retur, 3hotellnätter med frukost, lunch & middag, 3 nätter på Barrels med toppenmat minst 3ggr/dag, avslutningsmiddag)..

 Elbrus Race 2012 TEAM LAJT i PDF        

 

Relaterade inlägg:

Source Wrap Tank

Source wraptank

Source wraptank

Förutom “lajt” var “source wraptank” ett av de vanligaste sökorden folk använde för att hamna här, så tänkte ta och tillägna ett blogginlägg om detta mycket bra vätskesystem.

Jag hade Source Wrap Tank när jag gjorde säsong i Chamonix 2004/2005 som jag köpte i en butik i där, detta vätskesystem tjänade mig gott under säsongen men försvann tyvärr.

Inför Elbrus expeditionen behövde jag ett vätskesystem och bestämde mig för att även denna gång köpa ett Wrap Tank. Men det var lättare sagt än gjort då detta av någon märklig grund är mycket ovanligt vätskesystem på den svenska marknaden, speciellt 2L varianten som idag inte går att hitta alls. Jag hittade i alla fall till slut en mindre Internetbutik som sålde det men kommer idag inte ihåg vilken.

Att jag är grymt nöjd med min Wrap Tank har gjort att även Stefan, Victor, Mattias och min sambo Emilie köpt ett. Så får väl se det som att Wrap Tank är det vätskesystem som Lajt använder :) .

Vad är det då som gör just Source Wrap Tank så bra?
Det jag värderar mest är att både påsen och slangen är isolerade vilket gör att det går bra att använda även vintertid (om man blåser tillbaka vattnet ur slangen) men detta medför också att systemet är skyddat och klarar tuffare förhållande. Min Wrap Tank var det enda av de tre vi hade med oss till Elbrus som överlevde.

En annan sak som jag gillar skarp är handtaget som sitter på isolationspåsen som gör att påfyllningen blir väldigt lätt både ur kran och ur bäck. Påsen är även bestyckad med 4 spännen som gör det möjligt att med hjälp av spännband göra om det till en ryggsäck eller spänna den utanpå annan utrustning.

Beskrivning från friluft.se (finns inte kvar i sortimentet)

Wrap tank är en av Sources mest populära outdoor system. Den låga profildesignen tillåter bättre inpassning i olika ryggsäcksmodeller. Wrap tank handlar helt om ISOLERING. Använd den i alla väderförhållandena. Det är den ultimata modellen för alla äventyr där en stark och pålitlig system behövs.

Specifikation:
Utbytbar behållare
Inbyggd Durabag™ teknologi garanterar kross och läcksäker behållare
Lufttät låg profils NC påfyllnadslock kompatibel med filtrering och rymmer iskuber.
Integrerad påfyllnads handtag garanterar fyllnad utan spill, Weave covered™(väv försedd) tub håller den första och sista droppen kall och bakteriefri.
Bärhandtag för bekväm transport och upphängning
4 lås spännen för att montera wraptanken på utrustning
Tub clip ger snabb access till vätskan

Material:
220 micron Co extruded PE film
Heavy-duty 600D PES väv X2 PU belagd
5mm stängt element PE full isolerad håller vattnet kall i timmar

Min packlista från Elbrus expeditionen.
Source Wrap Tank på Sportsnett.no (398NOK 2l/3L)

Relaterade inlägg:

Reseberättelse från Elbrus expeditionen

Ibland så kämpar man så länge med en sak att man inte vågar tro att det är sant när det väl händer. Förberedelserna inför resan visade sig vara så tidsödande och omständliga att jag i tanken redan lagt tillbaka passet på hyllan. Det var många turer med flygbokningar innan biljetterna var klara, två dagar innan avfärd var visumen ännu inte kompletta och vi hade flera returer på vår beställda utrustning än vi någonsin trott möjligt. Men så stod vi där plötsligt på Arlanda med ryggsäckarna, som kvala in till bagageinlämningen både till storlek och vikt som handbagage. Turligt nog såg de försvinnande små ut jämfört med det mindre flyttlasset som utgjorde våra vandringsryggsäckar bredvid. Det var en lätt övermäktig känsla som slog oss alla tror jag när vi faktiskt insåg att vi inte bara avklarat första flyget, tagit oss till Arlanda utan även tagit oss igenom utrikesterminalen.

På väg mot ett äventyr

Vi var på väg till Mount Elbrus, 5642m, det berg som officiellt är det högsta i Europa. Beläget på gränsen till Georgien, i södra Ryssland är det onekligen ett aningen svåråtkomligt berg med dagens byråkratiska regler. Vi var fyra kompisar, tre killar och en tjej, som kallar oss Lajt som skulle ut på denna expedition. Jag kom till Arlanda klädd i mina storskor som enligt specifikation ska gå ner till -60 grader, i dubbla jackor och i var och en av jackfickorna hade jag tryckt ner en påse med frukostgröt. Inte för att det skulle se ut som jag gick omkring med två bomber i varje ficka utan för dom fick inte plats i handbagaget. I mina skor som hade ett stort överdrag placerades ungefär 20 stycken energibars som jag inte heller av viktmässiga kärl kunde lägga i väskan. Nertrycka i skornas överdrag syntes de inte alls. Jag gick igenom gaten och rynkar på ögonbrynen när det piper om mig. En kvinna iförd säkerhetsdräkt log och bad mig ta av mig skorna. ”Great” tänkte jag, och drar ner dragkedjorna till överdragen och alla energibarsen ramlar ut kring fötterna på mig.

Vi avverkade resten av flygningen utan problem. Vi fick en natt på Moskvas ökänt beryktade flygplats, vilket visade sig vara en väldigt lugn och något nersliten tvåvåningskomplex med diverse små butiker. Nästa dag fortsatte turen till nästa flygterminal. Vi fick skanna bagaget för att gå igenom ingången på flygplatsen sedan innan vi checka in bagaget och sedan fick vi utan att någon kontrollerade oss ta vårt bagage till incheckningen och gå vidare på planet utan kontroll. Kort sagt, det är inget problem att ta vad du vill på ryska inrikesflyget. Denna del hade varit något vi sett fram med spänning emot. Först var vi nära att missa boardingtiden, i Ryssland har man inte en boardingtime och sedan går man på allteftersom. I Ryssland går man på klockslaget ut genom gaten och sedan är alla på. Springande hann vi fram och kom på planet. Det var rätt litet och vårt handbagage täckte upp motsvarade fem andra personers packning. Att flyga ryska inrikesflyg är som på att gå på Liseberg nya skräckåk för året, fast man vet att det inte finns några säkringslinjer. Det började med att kaptenen på planet tokvarvade motorn i 20 minuter, troligen för att höja passagerarnas förväntningar. Luftkonditioneringen klarade inte trycket av detta utan började spruta ut rök längst bak i planet, men flygvärdinnorna nickade bara artigt på huvudet när vi pekade på den och sedan bar det av. Dessa plan är inte heller isolerade för fem öre utan efter en timmes flygning satt man fullt påpälsad i dubbla jackor och mössa och önskade att man tillhörde dem i första klass som hade en filt liggande vid sin stol.

Kyla var något sekundärt i tankarna när vi landande i Mineralny Vody. En värmevåg i masugns temperatur slog mot oss när vi lämnade planet. Vi lotsades in i en liten nedsliten betongbyggnad som målats någon gång de senaste tjuguåren i en ljusblå nyans. Rummet hade ett enkelt rullband av träplattor där våra ryggsäckar så småningom kom åkande. Snabbt bytte vi skor till sådana mer anpassade, för temperaturen. Det var två passkontroller innan vi kom ut byggnaden och mötte där en guide från Pilgrim Tours som presenterade oss för vår chaufför Josef. Han log och hälsade på ryska och slängde in våra grejer i sin minibuss. Det var ytterligare passkontroller innan vi tog oss utanför området och där fick vi plocka fram kameran igen för Josef.

Från flygplatsen är det en fyra timmars bilfärd till Baksandalen. Vi lämnade snabbt den nedslitna Mineralnyie Vody bakom oss och var snart ut på landsbygden. Berg började ta form på sidorna om dalen vi körde igenom och vi satt alla som hundar med huvudet halvt hängande ur fönstret i samstämmiga ooohh och aaahhh. Ryssland är verkligen ett land av kontraster, där den splitternya Mercedes åker förbi den slitna traktorn. Men oavsett var man åkte vandrade boskapen fritt. Det gick kor bredvid vägen, de låg i diket eller stod demonstrativt mitt på vägsträcket. Vår chaufför Josef svängde vant minibussen mellan kossorna som de utgjorde de mest naturliga betonggrisarna på vägen. I Ryssland behöver man inga väghinder, de finns i naturlig formation.

Vi anlände till hotellet i Azau, en liten turistby vid foten av berget, ganska sent och fick en genomgång av området på en karta av en guide från vårt resebolag Pilgrim Tours. Vi diskuterade en stund med dem om vårt vägval. I motsats till de flesta turister var inte vårt mål att ta berget via linbanan som går upp till 3800 meter, det var faktiskt inte ens vårt mål att följa den upptrampade leden som gick under linbanan. Nej, vårt mål var att bestiga Europas största stenhög från en helt annan led än den traditionella leden. Den östra leden är inte bara längre, mindre använd, den går dessutom över en stor glaciär som vi varnades såg ut som en stor issjö, enligt guiden. En liten misskalkylering i våra planer kom vi fram till och tacka för hjälpen, gick tillbaka till hotellet och packade om våra väskor och beställde en taxi till nästa morgon.

Spänning, är att gå där ingen annan går.

Varför göra något lätt för sig, vari ligger äventyret att göra som alla andra? Det var inte vår refräng även om det slog mig att det hade varit skönt att inte alltid sätta ribban i höjd med stjärnorna när vi nästa morgon lämnades vid början av den östra ledens start. Den var i byn Elbrus, två byar bort från den vi sovit i. Den var dessutom i utkanten av slumområdet av den lilla byn där människor och boskap tryckes ihop i små skjul. Ryggsäckarna justerades en sista gång, vattensystem sattes på plats i den 25 gradiga värmen och de nya solglasögonen åkte på. Vi hivade upp ryggsäckarna på 30-35 kg på ryggarna och vände blicken uppåt. För uppåt gick det. Så vi gick, och gick och gick. Stigen ringade sig fram och tillbaka efter berget och tog oss meter för meter högre upp i dalen.

Vi kom gående uppåt mot början av den långa Irikdalen utefter en flod som efter många år grävt sig djupt ner i dalbotten. I den forsade glaciärvattnet fram. Där någonstans i det gigantiska spindelnätet av stigar tog vi en felsväng och kom av den riktiga stigen. För plötsligt gick stigen in i skogen och kom ut löpande efter flodens branta kanter. Mödosamt tog vi oss fram utefter de branta sandbankarna och hoppades lite halvt att vi inte skulle rasa med stenarna som rasade nerför. Det var tidsödande och vi började frukta att detta verkligen var den enda led som fanns. Vi tittade gång på gång på kartan och kände lite frustrationen komma, vad hade vi gett oss in på?

Vi gjorde en liten genomsökning av området och kom fram till att det måsta finnas en stig högre upp ovanför oss där det flackade ut. Mödosamt tog vi oss uppåt, för det var rejält brant. Det är nästan bara att be om att ramla när man hugger tag i gräs och rötter för att lättare komma uppåt, och det var med mjölksyran som plågsamt pumpade genom benen som vi tog oss upp på en plattare kant och insåg att där gick den led som vi flera timmar tidigare hade vikt av ifrån. Lättade och glada fortsatte vi vandra.

över stock och sten var det, vi kom vid middagstid över trädgränsen och upp på kalslätterna. Vi mötte inte mycket folk på vägen och blev därför något förvånande när två hundar kom springande skällande mot oss. En skarp vissling hejade dem och en man klädd i en camodräkt uppenbarade sig över krönet framför oss. Han försökte prata med oss på ryska, vilket med vårt väldigt begränsade ord förråd inte gick så bra tills mannen pekar på Stefan och frågar ”Vodka?” och pekar bortåt. Dah, nickar Stefan leende och vi slog följe bortåt. Mannen, som heter Elias, var en boskapsskötare som bodde i ett litet hopsnickrat skjul på 2500 meter. Där drev han boskap med sin kompanjon på sommaren och var räddningsguide på vintern under skidsäsongen. Vi blev bjudna på kefir, hemmagjord från deras boskap och gick igenom hela hans fotoalbum. Vi fick höra hela familjehistorien och varnade för acklimatisering och väder på berget. Vem har sagt att man behöver kunna ryska för att kommunicera med folk? Vi tackade Elias och fortsatte bortåt över kullen. Vi slog läger i dalen bortanför strax över 2500 meter när kvällningen kom. Det var en gräsfylld dal där en flock hästar betade lugnt en tiotalmeter från tältet. Lätt tvekade ställde vi gröten utanför på svällning. Antingen skulle hästarna få en kalasmåltid eller så skulle vi få en snabb frukost nästa morgon resonerade vi, och kröp ner i sovsäckarna och somnade direkt.

Halkiga upplevelser på grustäcka isfält

Nästa morgon fortsatte vi uppåt längs den nya gröna dalen. Vi såg tidigt vårt mål, en kam på 3500 meter. Den sista sträckningen tog oss över ett stort stenfält strax nedanför en stor glaciärbrant. Vi insåg snart att fältet i själva verket var en nedsmält glaciär där sanden utgjordes av lös sten som låg över isen. Det var slirigt, halkigt och väldigt löst att gå på. Den sista sträckningen upp till kammen på berget var rejält brant. Det var uppenbarligen ett välbesökt tältläger på dess topp. Det fanns små inringade stenvindskydd i mängder som vittnade om att många tältläger slagits där innan oss. Nu ska det sägas att vi inte bara var de som hade valt den långa vägen, med den tunga otympliga packningen. Man måste naturligtvis även bära med sig ett stort Hillebergstält. Den sorten som tar en massa plats och som inte går att sätta upp i någon av de små tältringarna. Efter en del ombyggnation och vi fick upp hela tältet. Jag kan väl inte påstå att det stod särskilt vackert men det fick duga. Vi var på 3500 meter och kunde se ut över kanten på kammen på glaciären som gick runt hela berget. Det var en glaciär i rörelse, tydliga sprickor vittnade om att det inte var helt utan risk att röra sig över denna. Det var en lång dag som var tillända och vi kröp nöjda till sovsäcken.

Träning i glaciärvandring

Vi sov länge för att låta kroppen vila maximalt. Ska vi dra det krasst så hade ingen av oss varit över några hundra höjdheter över den höjd vi nu befann oss på. Vi kunde tidigt på morgonen se figurer nere i dalen röra sig samma väg som vi gått dagen innan och mödosamt ta sig över isfältet med den lösa sanden. Det var inte mindre än sexton vitryssar som skulle ner på en led som gick åt motsatt håll från vårt. Vi fick i oss gröten, som denna dag var smaksatt med kiwi. Det diskuterades fortfarande vem som skulle laga denna gröt vilket var egentligen den ända måltid som krävde någon form av tillagning, allt annat var frystorkat. Denna diskussion om vem som är skyldig till en bränd gröt första dagen är fortfarande ett infekterat ämne som vi lämnar på berget. Det blev diplomatiskt så att Stefan koka gröt för han var först upp på morgonen. Fram emot lunch packa vi ryssäckarna med allt som vi inte skulle behöva det kommande dygnet och började vandra. Det skulle bli övning i glaciärvandring. Vi tog oss över den lilla stenkullen som skymde sikten för Elbrus, bakom den började glaciären. Vi knöt in oss och fram kom de nya stegjärnen. Klätterselarna spändes på och jag skickades i täten med en sond fast i handen. Det var inte första gången vi gick över en glaciär, men aldrig har jag sett en glaciär med så mycket sprickor. Det var små som man kunde kliva över och långa på flera meter som man fick gå runt medan man nyfiket tittade ner i dem för att beundra de formationer av is som bildades nere i sprickorna. Det tog en timma eller två att ta sig över glaciären innan vi nådde ett stort lavafält som låg på 3800 meter.

Elbrus är ett vulkaniskt berg och har ett långt lavafält som sträckte sig mellan 3800- 5000 meter. En del år ser man det knappt medan i år och som en följdeffekt av den ökade globala värmen så hade stora delar av lavafältet synliggjorts. Vi gick upp en bit över det stora stenfältet och stachade (gömde) våra saker bakom några stenar. Nu hade vi kommit en bra bit upp och kunde tydligt se ut över dalen och till den bergkedja som sträckte ut sig på andra sidan Baksanddalen. Elbrus ligger ungefär en mil från gränsen till Georgien och det är endast den bergkedjan som ligger på andra sidan som utgör gränsen. Vi gick tillbaka ner och tog oss tillbaka över glaciären. Vi hade blivit kvar betydligt längre än vi först planerat på lavafältet och nu kastade solen en lång skugga över glaciären då den påbörjade sitt försvinnande bakom Elbrus topp. Att bli fast på en mörk sprickfylld glaciär var inget som vi uppskattade så med en väldig fart gav vi oss iväg över den. Det gick vägen utan missöden och vi kom tillbaka till tältet. Vi hade nu sällskap av ett tiotal andra små tält och det såg ut som en mindre tältby som klamrade sig fast på bergskammen när vi kom tillbaka. Vi pratade lite med våra grannar i stenhögen bredvid oss och åt en sen middag.

Acklimatisering, ett klurigt fenomen

Det är ett välkänt fenomen att kroppen behöver tid att anpassa sig till de förändrade omständligheterna. Det är mindre mängd syre i luften, det råder ett annat tryck. Det medför att det kostar kroppen att tillgodogöra sig samma syremängd. Kroppen svarar med att som ett första försvar öka på pulsen, andningsfrekvens. Hjärtat arbetar hårdare för att distribuera mera syre ut i kroppen, dess frekvens ökar. Kroppen gör en prioritering av organen i kroppen och fördelar vätska till hjärnan i första hand. För att öka blodtrycket i blodkärlen i lungorna dras dessa ihop för att öka blodflödet. Dessa är de akuta faktorer som regleras, om man stannar kvar på hög höjd och genomför en acklimatisering kommer kroppen att vidta andra förändringar. Som andra steg, vid en längre vistelse börjar kroppen producera mera röda blodkroppar för att transportera runt mera syra på en mindre volym blod. Kroppen utvecklar även nya kapillärer som underlättar transportavståndet mellan de syrekrävande cellerna. Syrevidhäftningen till de röda blodkropparna är enzymreglerad och kroppen ökar enzymkoncentrationen i blodet. Det finns många bieffekter av detta, inte minst hjärnödem och blodproppar av röda kroppar som proppar igen blodkärl som inte är anpassade. Hur en individ reagerar när den utsätta för en altitudförändring är högst individuellt. En vis fårherde vi träffade på berget sa att hälften är genetiskt och resten är de högre makterna som avgör. Det var något vi kunde samliga skriva under på när skåningen i sammanhanget älgar iväg som en bergsget uppåt längs lavafältet och lämnade oss andra i släptåg. Särskilt jag upplevde det frustrerade jobbigt att anpassa mig till dessa nya förutsättningar. Det fanns en tunghet i benen, det var som att trava fram i sirap utan att kunna hitta kraft.

Glaciärvandring och acklimatiseringstur

Vi var tidigt uppe nästa morgon men inte i jämförelse med våra vittryska kollegor som alla var på väg när vi klev ur tältet. Alla saker packades ner och vi starta iväg samma väg som vi gått dagen innan. Denna gång kändes det säkrare att ge sig iväg ut på glaciären. Det var tidigare på dagen och därmed mindre sprickor och annat som kunde gå fel. Utan missöden tog vi oss över till lavafältet och hittade igen de grejer som vi gömt undan dagen innan. Dessvärre hade något gnagaraktigt varit på några energikakor. Vi bara log, för den stackars gnagaren hade förmodligen just fått uppleva sitt livs högsta sockerkick. Vi slog läger på 4300 meters höjd i en ny stenhög. Även denna stensamling krävde en del ombyggnad innan vårt stora schabrak fick plats. Mitt i allt började det hagla för att underlätta ytterligare.

Vi bestämde oss att vi skulle göra en acklimatiseringstur nästa dag. Hela tanken men acklimatisering är ”Go high, sleep low”. Detta innebär i praktiken att man under dagen utsätter kroppen för svårare omständighet och förhållanden som det sedan får anpassa sig till, medan man går ner på kvällen för att sova så att kroppen får återhämta sig och samtidigt underlättar uppbygganden för de nya förutsättningarna. Det var tungt, betydligt tyngre för en del av oss. Lavafältet smalnar av på ett ställe på ungefär 4500 meter där det sedan är en liten snötäckt bit innan det bär av uppåt till en rejälbrant där stenen åter sticker fram. Där på denna lilla topp fanns två ringar av sten. Vi satt en stund och åt en energikaka medan vi beundrade utsikten av bergskedjan till Georgien. Det var första gången sedan vi lämnade dalen som vi hade täckning så en del sms åkte iväg för att återknyta till verkligheten. Tillslut trampade vi vidare uppåt och nådde 4800 meter. Målet var att nå det ekvivalenta till Mont Blanc. Vi kom efter en del möda ungefär 50 meter över den hypotetiska topp vi alla satt upp vilket geografiskt låg ett halvt Europa bort. Glada i hågen över att stå på samma altitud som denna topp började vi vår färd neråt.

Det var vilodag nästa dag. Känslan av att ligga kvar i sovsäcken långt fram på dagen och att inte göra något var väldigt skön. Dessvärre var vädret för första gången inte riktigt med på våra planer och det förblev rätt mulet större delen av dagen. Det genomgående mönstret var annars att vi vaknade till strålande sol. Elbrus är ett väldigt högt berg sett till de omringande bergen och följaktligen stiger vinden kraftigt när det slår mot berget. Detta trycker i princip alla moln öppet i en rätt rejäl fart vilket gör att det lagom till eftermiddagen ansamlas en hel del moln som ger upphov till stora åskväder under eftermiddagen. Dessa kunde låta i timmar och mullra och blixtra, denna dag då vädret inte ville med sig kom även en rejäl hagelstorm på köpet. Det haglade ärtstora kulor som kom i stora sjok. Vi fick skaka av tältet och det täckte tillslut marken med några centimeter. Det var plötsligt vinter när vi tittade ut., Jag som tillbringat morgonen med att sola skakade bara på huvudet. Tobias och Victor som hade svårt att ligga still en hel dag roade sig med att bygga en fördämning i bäcken som rann utanför för att leda ner vattnet från bäcken som rann bredvid i den fåran och sedan täppte till den för att bygga ett badkar. Det blev inget dopp den dagen, men det såg rätt komiskt ut när alla hagel fastande i fördämningen och utgjorde nästan som ett skum i bassängen.

Stormiga vindar tvingade till evakuering

Nästa morgon var vädret lite bättre och vi tog oss upp till 4600 meter. Vi valde den största stenringen och ställde tältet åt samma håll som vinden blåste. Det började friskna på samtidigt som vi kom upp. Att vädret på Elbrus vänder fort är något vi snabbt fick erfara då det plötsligt blåste upp och den lilla sysslan att sätta upp tältet förvandlades till en brottningsmatch för att hålla kvar det i blåsten. Vi plockade tillslut isär den andra muren för att förstärka på vår som nu gick i en halvcirkel lika hög som tältet runt den. Vi murade på med snö för att hindra vinden från att slå igenom stenarna och knöt fast linorna i muren. Vinden piskade oss i ansiktet med isflingor när vi vände oss mot den och slog oss i ryggen när vi gick åt andra hållet. Tillslut kunde vi alla krypa in i tältet och få i oss lite mat. Det gick en stund, och skulle ha gått hela vägen om inte plötsligt vinden hade vänt. Hilleberg må vara de mest stabila i tältväg man hittar, men sidvind står den inte pall mot och det visade sig snart. De började med att tältlinan släppte, ett snarare den gick av på mitten och sedan bröt helvetet loss. Tältet böjde isigt i vinden och vi satt desperat i tältet och tryckte emot för att de inte skulle jämna sig med marken. Den första bågen bröts och snart följde de andra efter. Vi kastade snabbt ner våra saker i ryggsäckarna när vi insåg att om vi satt kvar här skulle vi inte ha ett tält kvar över våra huvuden, det var dags att evakuera.

Om det nu var en utmaning att sätta upp tältet i vinden kan jag lova att det var desto mer en utmaning att packa ihop tältet i den vinande stormen. Det blåste så vi fick lägga stenar på ryggsäckarna för att förhindra att de blåste iväg, och detta var inte lätta ryggsäckar. Med goggles och isyxor i händerna begav vi oss ner på lägre höjd. Vi högg oss fast i berget och gled sakta ner för snöbranten för att undankomma den utsatta positionen vi haft för vinden på toppen av lavafältet. Tobias som varit mitt i maten när det började blåsa kastade den åt sidan och följaktligen åkte hans rosa spork med. Hur det kom sig så korsades deras vägar än en gång 300 meter längre ner för berget då Tobias som krälar längs marken plötsligt skymtar något rosa i allt det vita runt honom och glatt plockat på sig sin spork igen. Vi tog oss ner till ungefär 4200 meter och slog läger. Vinden mojnade där när vi kom undan den utsatta positionen och vi satt oss ner med lagningskitet för att börja meka ihop tältbågarna. Det var en sorglig syn som mötte oss. Tältbågar med förvridna metalldelar i nästan 90 gradiga vinklar och de som förvridits till dess att de gått av. Vi hade med oss en extra tältstång som vi nu börja plocka delar ifrån för att meka ihop de befintliga. Snöret inne i bågarna hade gått av och vi fick knyta ihop dem. Dessutom hade en av tältbågarnas vassa kant skurit upp en meter lång remsa i tältbågskanalen. Det finns en del saker i livet som man inte tror sig göra. Att idka finsömnad sittande på 4000 meter för att tråckla ihop ett tält var inget att någonsin trott att jag skulle göra. Nu har jag även denna erfarenhet att lägga på listan. För er som undrar, jo det var kallt att sy! Killarna gick under tiden på vattenjakt, en syssla som tar både kraft och energi. Det rann en del glaciärvatten dagtid men dessa flöden var väldigt grunda och frös på eftermiddagarna när solen börja glida undan. Att hitta vatten på kvällen och morgonen involverade en hel del grävande innan dessa små flöden hittades djupt under isblock.

Efter storm kommer vilodag

Det var en något ofrivillig vilodag, men så blev det. Det tog på krafterna hos alla att ta sig i lä dagen innan och kvällen blev sen. Nästa morgon hade vi sällskap av en grupp ryssar som slagit läger några meter från oss. De hade samma dag bestigit berget och vi pratade en del med dem. När man går i svenska fjällen kan man som svensk le lite åt våra tyska grannar som kommer vandrade med sin splitternya utrustning. I Ryssland är vi svenskar motsvarigheten till tyskarna. För tanken att bära med sig konserver till 4000 meters höjd förfaller så idiotiskt att vi bara kunde skaka på huvudet åt den när vi trampade på gamla konservburkar när vi gick längs leden. Men när våra ryska grannar plockade upp färska grönsaker och en fetaostförpackning var leendet inte långt borta, droppen som fick det att rinna över när en av dem sträcker sig ner och plockar upp en förpackning med färsk juice. Vem bär med sig färskpressad apelsinjuice och potatis till 4600 meters höjd och bor i ett blommigt tält som såg ut att vara från att Rusta? Jo, våra ryska grannar. Helt underbara människor som hjälpte oss med vår fortsatta väg uppför berget.

Så vi hade vår vilodag, vi laddade på energi, drack massa vatten och vårdade utrustning. Vi bestämde att det inte var möjligt att följa vår ursprungsplan. Vi skulle aldrig lyckas att ta oss över toppen med all vår utrustning och ner i sadeln och upp till nästa topp och sedan ner till lägerplatsen på den västra leden på en dag. Det kändes tungt att måste överge vår ursprungsplan men det var något som vi redan misstänkt flera dagar innan.

 

Topptursdagen

Klockan ringde vid halv tre nästa morgon. Det var mörkt, kallt men stjärnklart utanför. Vi bestämde oss för att satsa. Vatten värmdes till frystorkade påsarna och trycktes ner. Alla saker var färdigpackade och stegjärnen snördes på, isyxorna greppades, pannlamporna justerades rätt på hjälmen och så bar det faktiskt av.

Det var fortfarande mörk, vår enda lyskälla var lampornas bleka sken och några stjärnor på himlen. Nedanför oss såg vi pannlampor vandra i mörkret, och vände vi blicken såg vi vandrade ljuskällor ovanför oss. Vi var faktiskt inte ensamma på Europas högsta berg denna tidiga timma. Det var dags att övervinna detta berg. Vi började den mödosamma sicksackningen upp för berget. Det gick inte fort, men inte långsamt. Det var inte särskilt kallt ute men järnet från stegjärnen hade en rejält kylande effekt på tårna. Klockan var nästan fem innan vi slutligen kunde ana en skiftning borta i horisonten. När det väl börja skifta gick det plötsligt fort och man såg nästan bokstavligen hur det glödande klotet gled upp för horisontens gråa kalla kant och försiktigt kunde man ana värmen från de första försiktiga strålarna. Vi skiftade mellan att vandra på sten och på snö. Efterhand blev det alltför brant att gå på snön och vi övergick att gå på stenmassorna bredvid. Långsamt segade vi höjdmeter för höjdmeter uppåt och stannade emellanåt för att flämta efter andan. Vi insåg till vår panik när vi solens strålar började bränna att en viktig utrustningsdetalj blivit kvar i tältet, solskyddsfaktorn. Tobias, som den bergget han för varje dag alltmer liknade, knatade ikapp ett gäng ukrainare som vi hade framför oss och fick en tub av dem. Vägen upp är trots det kan låta paradoxalt inte den rakaste vägen. Den gick åt vänster och sedan åt höger mellan stenpartier som stack fram i snön. Ibland var det faktiskt rätt oklart åt vilket håll man skulle gå. Elbrus må vara det högsta berget men det är ingalunda ett högt skarpt berg, utan snarare en kulle på dess topp.

Elbrus består av två systertoppar, en på 5621 meter och en på 5641 meter, dessa är belägna på var sin sida om en sadel med en höjdskillnad på ungefär 400 höjdmeter. För att ta sig till den högsta toppen måste man ta sig över den östra toppen om man kommer från den östra leden. Stigningen var kanske inte så brant som man kan föreställa sig men varje steg kände desto mer för varje höjdmeter. Mjölksyran pumpade i benen och lungorna bälgade av ansträngningen att sippra i sig tillräckligt med syre. Klockan tickade friskt på och den var mitt på dagen när vi slutligen nådde östra toppen. Vyn från toppen var minst sagt mäktig. Dock kändes det nästan lite konstigt då vi mötte andra som kom från den västra leden. Det var först när vi blickade ut åt andra hållet som vi insåg hur isolerat det varit på andra sidan berget. Vandrarna från den västa leden bildade bokstavligen en ringlande orm uppför vandringsleden, uppenbarligen hade vi gjort ett något udda vägval. Det var uppenbarligen ett flertimmars projekt att ta sig upp på västra toppen trots den slimmade packning som vi bar med oss. Väl medvetna om hur lätt vädret skiftade på berget samt att det var tydligt att folk på den västra toppen var på väg ner insåg även vi idiotin i att chansa på att ta den västra toppen. Vi tog våra bilder, njöt av utsikten och glade oss åt att vi tagit oss så långt som vi gjort.

Nerfärden påbörjades strax efter ett, och det märktes tydlig skillnad i snön. Den var betydligt mjukade och krävde med energi för att inte glida undan och trampa fast. Trots vi hade anti-snow lock under stegjärnen klumpades farligt mycket snö ihop sig under skorna. Vi hade tagit med oss uteslutande energibars och energikakor till toppturen. Detta höll en igång, men krävde mycket vätska samt energi att smälta. Det var jobbigt i slutändan att hålla igång på konstanta sockerkickar. Vi nådde slutligen tältet vid femtiden och pustade ut, solen lyste faktiskt fortfarande vilket var den enda dagen som vädret hållit i sig så bra.

Nerfärden

Nästa morgon var det dags för nerfärd. Väskorna packades än en gång och förvånansvärt nog var de fortfarande väldigt fulla. Vi tog oss tillbaka över glaciären som genomgått en anmärkningsvärd smältning på de få dagar som vi vistats på lavafältet. Kammen passerades med en hastig fart och vi nickade åt de vi mötte där. Istället för att stanna och laga mat, så knaprade vi i oss smulorna av våra energikakor. Vi kom av stigen lite när vi kom ur dalen och vek ner mot boskapsskötaren Elias stuga. Istället hamnade vi mitt i en flock får som betade en bit upp på berget. Vi stannade på en kort besök hos Elias innan vi fortsatte. Solen började sjunka på himmelen och vår energi var i botten men adrenalinet var på topp. Vi log när vi nådde trädgränsen och la på några kol. Det blev en lång vandring men vi tog oss faktiskt hela vägen ner den dagen och kom tillbaka till utkanten av slumområdet där vår chaufför hade lämnat oss tio dagar tidigare. Känslan av att vara tillbaka var nästan ofattbar när vi tittade tillbaka upp mot berget. Middag intogs den kvällen på en restaurang. Det spelade lite roll i sammanhanget att Stefan fick mua som en ko innan de förstod att Stefan ville ha kött och att vi fick slå armarna om oss och huttra för att få ölen kall. Lite charmigt hur internationellt kroppsspråket är. Det var rikligt härligt att få sätta tänderna i något annat än frystorkad pure och torra energikakor. Vi slog upp tältet i skogen precis i utkanten av byn den kvällen, det var väldigt mörkt när vi slog upp det men vi hittade en platt plätt. Det var nästan lite ironiskt för när vi vaknade nästa morgon insåg vi att vi satt upp tältet på ett promenadstråk. Inte särkilt konstigt att det var platt.

Sightseeing i ryska glesbyggden

Vi tog en taxi tillbaka nästa dag. Jag satt mig på sätet i minibussen, och lutade mig tillbaka, varför jag kom på tanken att stoppa handen bakom sätet. Där fiskade jag upp en bok, ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larson, på svenska. Döm min förvåning, men sedan hade jag lektyr resten av resan hem. Vi kom till tillbaka till hotellet och slängde upp alla sakerna i rummen. Jag tog en dusch, det är sällan man har hår som man kan dra bakåt och det står rakt ut av sig självt, men denna eftermiddag kunde jag det. Jag tittade på mitt sönderbrända ansikte i spegeln och de spruckna läpparna. Härjad efter alla dagar på berget, den duschen var nog den bästa i mitt liv. Vi tog en dag till sightseeing den dagen. Vi besökte en marknad i en liten närliggande by där vi utan att förstå det vandrade därifrån med mer kassar än vi kunde bära. Dagen avslutade med en middag på en rysk liten restaurang där vi högg in på de olika specialisterna. Vi vandrade tillbaka ut mot huvudvägen tillbaka till vårt hotell. Vi såg hur andra människor stod och viftade med tummen upp längs vägkanten, ryckte på axlarna och ställde oss längsmed vägen och gjorde tummen upp. Det tog ungefär en minut så stannade en bil. Vi tryckte in oss i den med alla påsar och fyllde bokstavligen hela bilen till brädden. Det kanske är fördomsfullt att säga det men att lifta i södra ryssland var inget jag hade satt på min att göra lista för denna resa. Det är en annan mentalitet som råder där nere. Folk är genuint vänliga och hjälpsamma. Det var en självklarhet för alla att om de hade plats i bilen och var på väg åt samma håll, så skulle de stanna och plocka upp en. Jag mötte människor som levde under förhållanden jag inte kunnat föreställa mig, fattigdomen slog mot en när man såg dem, men alltid hade de ett leende tillbaka om man hälsa vänligt på dem. Många sa innan resan att vi skulle vara försiktiga och se oss för och alltid vara på vakt. Helt ärligt är jag mer på vakt när jag går genom Stockholm än när jag vandrade på gatorna i de små bergsbyarna i skymning.

Hemfärd

Nästa dag var avresedag. Vi hade ordnat med en taxi som körde oss till en närliggande stad på väg till flyget där vi stannade ett par timmar för lite turistande. Det var trevligt och trots jag inte trodde det var möjligt så fick jag mer packning att släppa på. Vi kom till flyget och nog bar det emot att sätta på sig storskorna igen och alla tröjor och jackor för att ta oss genom gaten. Det var tur att vi var sen, vi fick nästan personlig guidning genom hela flygplatsen och övervikten på bagaget struntade de i när vi schasades iväg mot flyget. Snabbt var vi på väg upp i luften och än en gång fick vi inta krutbullen med ostskivan som var tjockare än brödet till middag. Vi landade sent, nära midnatt och tog en buss till nästa flygplats. Det var nästan en välbekant syn när vi återsåg våra bänkar där vi nära två veckor tidigare hade spenderat en natt. Återresan gick bra, och vi landade i Stockholm.

Äventyrare söker ständigt nya adrenalinkickar

Nu flera månader senare känns resan lite som en dröm, var vi verkligen där, frågar man sig när man tittar på fotona och de småklipp som vi tog med digitalkameran. Det känns nästan overkligt. Det var en resa där man hade så mycket förväntningar utan att riktigt kunna precisera vad man väntade sig. Man hade fördomar som krossades grovt och ersattes av respekt för de människor man mötte. Det rådde en anda av hopp, av glädje skulle jag säga. Det är en fattig region men som har börjat kunna livnära sig på den turistattraktion Baksandalen har blivit efter att stridigheterna har lugnat ner sig. Det är ett ställe jag varmt skulle rekommendera för en skidsemester med många fina åk under vintersäsongen eller för en längre vandring där många vackra ställen skulle upptäckas under sommaren. En dag ska vi tillbaka dit, för har ögonen en gång skådat de höga snötäckta bergen i fjärran i kontrast till en grönskade dalen full av äventyr är det svårt att göra annat än att längta tillbaka.

Relaterade inlägg: