Glaciärkurs i Jostedalen Norge

Maj 2014

Av: Mattias

LAJT-grabbarna Victor, Stefan, Tobias och Mattias möttes upp på Kristihimmelsfärdsdagen i Oslo för att påbörja helgens äventyr. Denna gång gick färden längs oerhört vacker norsk natur upp till Jostedalen, ca sex timmar norr om Oslo. På helgens schema stod glaciärkurs, för att vi ville förbättra våra kunskaper om hur, var och när man bäst färdas på en bre (Norska för glaciär).

Tobias på styva linan

Tobias på styva linan

Väl framme svängde Stefan in den hyrda Volvon på campingen, som skulle bli vårt hem de kommande tre nätterna. Grillen tändes och till den saftiga mangosalladen serverades grillad ryggbiff utan tillstymmelse till kryddor. Efter att även bananen med smält choklad glidit ner så tog Tobias fram sin slackline som spändes upp mellan två björkar. Sen var det upp till bevis med att visa sin om något bristfälliga balansegenskaper, på den inte alltid så stadiga linan.
 

Rune Abildgaard Sørensen som var Fjellfører/Mountain Guide på www.friluftsliv-fjellsport.no mötte upp oss två timmar senare för att gå igenom knopar och materiell. Rune som skulle vara vår guide kom ursprungligen från Danmark, men i bristen på fjäll i sitt hemland som blev han bosatt i Norge sedan ett antal år tillbaka. Vår guide visade sig vara en mycket trevlig och lättsam man vilket bådade gott inför det som komma skulle. Han talade även relativt tydligt och lättbegripligt för att vara från Danmark, även om jag själv fick fråga vad han sade både två och tre gånger ibland.

Även om Victor tyckte att 7:30 var i tidigaste laget så ringde ändå klockan på fredagsmorgonen och alla klev upp. Ägg kokades, bacon stektes, bröd skivades och pålägg av olika animaliska ursprung dukades fram. Efter att ha handlat det sista som saknades inklusive salt och peppar, så trängde vi in oss i Runes Suzukijeep och begav oss den korta biten upp till Nigardsbreen. Efter en kortare anmarsch åkte selar och stegjärn på och vi knöt in oss i ett replag om fyra och började kursen på allvar. Det visade sig att vi hade valt helt rätt helg då solen stod högt på en klarblå himmel och med en vind som lätt svalkade våra leende ansikten. Vi turades om att leda replaget och välja rätt väg på den blå isen mellan snövattenhål, sprickor och de tobleroneliknande isformationerna.

Glaciärvandring

Glaciärvandring

Jag blev mäkta imponerad av styrkan i isskruvarna som enkelt gängades fast i den solida isen och då gav oss en säker punkt att arbeta ifrån. Rune gick systematiskt igenom olika tekniker hur man bäst färdas genom terrängen med stegjärn och vad man bör tänka på. Även om vi alla redan visste vikten av att gå med så många taggar som möjligt ner i isen så kunde detta inte påpekas nog så många gånger. Grillad (och okryddad) kyckling blev en finfin lunch med tillhörande mackor, som vid det här laget hunnit hårdna något.

Stefan i nöd väntar på räddning

Stefan i nöd väntar på räddning

Dagens roligaste och kanske viktigaste övning var livräddning. Då hissades valfri LAJT-kille ner i närmaste spricka för att sedan med Runes guidning firas upp i säkerhet från en i ett skarpt läge potentiell otäck situation.
 

Det blev en lång dag och när stegjärnens skarpa tänder började gnissla mot den polerade bergshällen nedanför glaciären hade vi inte långt kvar till bilen.

Till middag tändes återigen grillen och snart svaldes ytterligare ett köttstycke (kryddat!) ned, med ett glas rött vin under en värmande kvällssol, i magen på fyra trötta men nöjda glaciärfarare. Den blommande häggens doft, blandat med lätt lukt från de betande hästarna precis bakom vår stuga, tillsammans med fågelsången och den brusande älven, gör detta till en helt sagolik plats nere i dalen med de omgivande vitklädda bergstopparna.

RIIIIINNNG!!! Äntligen morgon! Med iver studsar alla fyra upp ur sina sköna sängar i stugan vi hyrt på campingen. Stefan tar frukostansvaret och rattar vant in vredet på de två spisplattorna och fyller återigen det lilla rummet med bacondoft.

Rune är på plats strax efter nio och då börjar vi dagen med att gå igenom kartan och vad man bör tänka på när man väljer vägval på glaciärer. Det kan vara allt från var sprickor bildas och varför de bildas just där, var snöbryggor är som svagast och när det är störst risk att falla igenom. När kartan gåtts igenom packas prylarna ned i ryggsäckarna och idag även snöankare.  Idag provar vi en annan glaciär för att få träna på en mer snöbeklädd omgivning.

Kartgenomgång om hur man bäst och säkrats färdas på glaciären

Kartgenomgång om hur man bäst och säkrats färdas på glaciären

 

En inmarsch på strax över timmen tar oss så äntligen fram till glaciären och kursen kan börja på riktigt! På inmarschen är det ingen som tvivlar på guidens påstående om att det i år är ett lämmelår. Detta eftersom vi får se både levande, döda, platta, tomma, halva, massakrerade och ulltussliknande lämlar överallt utmed vår väg.

Om man inte tänker på var man går i ett sådant här landskap så kan man själv få bli en platt och krossad varelse eftersom det med jämna mellanrum rasar mindre laviner, stenblock och grusmassor från sluttningarna intill bergsväggarna. I sådana lägen känns det bra att man befinner sig en bit bort i säkerhet ute på glaciären.

Istället för isskruvar får vi idag använda snöankare och nedgrävda isyxor för att få en säker och fastsatt plats att arbeta ifrån, vid t ex en räddning. Räddning ur spricka stod även på schemat idag och vi turades om att hissa upp den stackars kamrat som planenligt blivit hängandes i andra änden av repet.

Fyra nöjda glaciärfarare

Fyra nöjda glaciärfarare

Solen sken under hela dagen och tussen som syntes under någon minut är synd att kalla för moln. Vyerna här har varit helt fantastiska och det tillsammans med den övriga naturen, snön, isen och glada kamrater gör en helg som denna oförglömlig. På nedvägen får vi korsa några mindre forsar, vilket görs utan att få några våta fötter. Inte ens Victors ivriga studsande mellan de våta klippblocken i forsen resulterar i några olyckor. Vi har alla kört med storskor och tre av dessa är La Sportivas Spantik, som vi är mycket nöjda med, och starkt rekommenderar till andra.

Uppåt Mot nya äventyr

Uppåt Mot nya äventyr

Väl hemma på campingen tackar vi Rune för en bra och mycket lärorik kurs, innan vi återigen tänder grillen för en sista natt med gänget.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

Revansch på Svellnosbreen rundt ”12 flotte topper over 2000 meter”

Vi gjorde ett försök i september 2011 på Svellnosbreen rundt, den gången hann vi 7st 2000 meters toppar. Ett år senare var Tobias och Anders tillbaka för en  revansch, detta är reseberättelsen från den turen.

Karta över Svellnosbreen

Karta över Svellnosbreen

  1. Deltagare

  2. Reseberättelse
    - Tidsåtgång
    - Orientering
    - Lärdomar

  3. Utrustningslista

1. Deltagare

Anders Appeldahl
Tobias Falkberger

2. Reseberättelse

Resan började i Stockholm där jag, Anders bor och jag körde därefter till Oslo för att hämta upp Tobias. Jag började körningen från Stockholm tidigt en torsdagsmorgon och kom fram till Oslo i lagom tid tills Tobias slutade jobbet. Vi fortsatte direkt körningen norrut och anlände till Spiterstulen sent på torsdagskvällen, runt 22 tiden. Eftersom jag i alla hast missat att ta med tältpinnarna till tältet beslöt vi oss för att ta in på det billigaste alternativet i Spiterstulen. Jag tror inte att det kostade mer än 150kr/natt att sova där. Vi fick ett rum med en våningssäng och inte mycket mer. Vi gick och lade oss direkt och klockan 04.00 ringde klockan för frukost och redan 05.00 gav vi oss av i den mörka natten.

Vi började gå i mörkret

Vi började gå i mörkret

I samband med att vi började gå upp för den första backen gick solen upp. Det var lite svårt att lista ut vilken väg man skulle ta upp till första berget eftersom leden snarare ledde till galciären än upp mot berget. Vi löste detta genom att istället följa ryggen upp. Dock möttes vi av ganska mycket is här vilket skapade problem då vi lämnat stegjärnen hemma. Istället använde vi oss av en sten för att hugga ut steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp. Denna metod fungerade bra en kort bit, men hade det varit mer is hade vi varit tvungna att vända om.

Uthuggana steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp

Uthuggana steg i isen som vi sedan använde som en trappa upp

När vi väl passerat det första isfältet var det dags för den första klättringen. Eftersom det hade varit strålande sol de senaste 24 timmarna så var klippan hyffsat torr och vi bestämde oss för att inte använda oss av repet. Det var oklart om det fanns någon tydlig led här, utan vi testade oss fram till den bästa vägen. Klättringen var runt 30 höjdmeter och den vägen vi hamnade på var ungefär svårighetsgrad 3b, 4a.

Tobias efter första pitchen klättring

Tobias efter första pitchen klättring

Anders upp för andra pitchen

Anders upp för andra pitchen

Vi fortsatte ned från den första höjden och sedan vidare till nästa höjd som inte bjöd på någon svårare klättring.

Anders in action

Anders in action

Däremot var vi tvungna att genomföra två firning på bergets baksida på ungefär 20 meter var. Det var här vi året innan hade missat det andra ankaret som ligger långt ut till vänster (sett med näsan mot väggen). Firningsstationen var försedd med många repsnören, däremot saknades en karbin, varför vi lämnade en av våra för att genomföra firningen, som annars gick väldigt smidigt.

Tobias har precis firat klart

Tobias har precis firat klart

Sista toppen innan vi vände norrut var inget spektakulärt och fram tills hit hade firningen varit det enda riktiga kruxet. I vändningen norrut var kammen dock mest stenskravel och i vissa fall väldigt svårklättrad. Stenarna började lätt att glida när man trampade på den i den branta terrängen. Vi bestämde oss därför att testa snöns hållbarhet som visade sig vara väldigt hård och därför gick vi vid sidan av stenskravlet istället. Dock såg vi efter bara några hundra meter att vi var tvungna att återvända till stenskravllet då bergschrundet öppnade sig framför oss.

Tobias på snön

Tobias på snön

Efter halva sträckan norrut låg en klippa som knappt syns på kartan men som erbjöd den svåraste klättringen hittills. Klättringen var av sann ”Svenska fjällen” karaktär, där man får lägga tillbaka greppet efter att man använt det. Vi fortsatte dock klättringen utan att repa in oss, då vi bedömde klättringen som 4a-4b och vi kände oss båda ganska säkra. Dock var det ganska långa stup under klättringsleden och ramlar man här så finns det inte en chans att överleva. Detta gjorde att vi klättrade ganska långsamt och testade greppen noga innan vi använde dem. Detta resulterade i att vi slet ut ganska många grepp från väggen.

Tobias klättrar

Tobias klättrar

Därefter fortsatte vi mot den sista toppen före leden viker av åt öster igen. Denna klippa var den svåraste att bestiga hittills och vi fick testa många vägar innan vi hittade något alternativ som passade oss. Nu hade molnen dragit in på riktigt och luftfuktigheten gjorde att klippan började bli blöt. Vid ett tillfälle var jag tvungen att sätta en säkring för mig själv, men i övrigt fortsatte utan att repa in oss enligt tidigare. Klättringen var i stort sett lika svår som tidigare men ett par krux var nog upp mot 5a, eller så var det lika svårt som tidigare. Det är möjligt att de långa stupen gjorde så att klättringen kändes svårare. Ned från denna topp var det även en 30 meters firning och det var precis så att 60 meters repet nådde hela vägen ned. Dock fanns det en mellanstation av fira ifrån om man har ett kortare rep.

Anders drar ner repet

Anders drar ner repet

60 meters repet nådde precis hela vägen ned

60 meters repet nådde precis hela vägen ned

Sista biten österut gick över en ganska smal kam, som trots att den var smal var ganska lätt att följa och klättringen här var enkel, typ 3b. Det finns dock ett krux på leden där man går ut norrut, runt ett block. Det känns väldigt luftigt under just det här partiet och fjärilarna i magen gör sig påminda, men det är inte speciellt svårt. Väl uppe på kammen är det lätt att hitta till toppstugan och sedan är det bara att följa leden ned till Spiterstulen igen.

Molnen börjar dra in

Molnen börjar dra in

Kammen sedd från toppen i strålande solljus från ett annat tillfälle

Kammen sedd från toppen i strålande solljus från ett annat tillfälle

Tidsåtgång

Vi började klockan 04.00 med frukost och avmarscherade från Spiterstulen vid 05.00. Vi åt lunch uppe i toppstugan runt 15-tiden. När vi väl vara nere i Spiterstulen igen så var klockan 19.00. Totalt tog turen 14 timmar att genomföra. Dagen efter körde vi hela dagen och jag kom hem igen till Stockholm vid 01.00 tiden.

Lärdomar

Lärdomarna från resan var att ta med sig stegjärn, då vi skulle behövt dessa vid flertalet kort tillfällen för att ta oss över is/snöfält helt säkert. En annan lärdom var också att inte hålla på repet, utan göra en säkrare bedömning av klippan innan vi började klättra. Vi borde egentligen använt oss av rep för säkring under klättringen vid klippan i glaciärens nordvästra hörn. Detta hade dock medfört ett större tidsförbruk och vi höll gott tempo och använde fler timmar än de dygnet har av ljusa timmar i september. En annan lärdom var att det var svårt att rymma dåligt väder på kammen, varför det är bra om man genomför leden i gott väder om man inte har så mycket erfarenhet.

3. Utrustningslista för mig (Anders)

Underställströja
Skaljacka
Skalbyxa
Underställsbyxa (nedpackad)
Tunn fleecetröja
Lätt dunjacka
Vattenflaskor med kapacitet för 3,5L (räckte precis, skulle behövt lite mer)
2 par handskar (använde det torra paret på vägen ned)
2 stycken buffar
1 par fjällskor

35L ryggsäck
Klättersele
5 stycken quickdraws (delade på oss båda)
ett kilset
3 stycken friends (en stor, en mitt och en liten)
5 stycken skruvkarbiner (lämnade 3 stycken på leden)
5 stycken 120cm repsnören (lämnade 1 stycken på leden)
60m klätterrep
Isyxa
Hjälm

6 stycken powerbars (åt alla)
2 stycken frystorkad mat (åt en, åt senare middag i Spiterstulen)
3 stycken vattenflaskor
1 stycken termos

Relaterade inlägg:

Svellnosbreen runt – 7 toppar över 2000 meter

Gruppbild på toppen av stora Tverråtinden 2309 m.

- Missar man en enda gång då är det kört, då gör man inte mer sen. Man blir inte ens en invalid som får ligga i rullstol och bli tvångsmatad hela livet, man blir bara en kladdig fläck… i Norge.

- Men bortsett från det har det varit en bra tur?

- Helt underbart! Det har varit jätte jättekul och jätte jätteotäckt.

Samtal mellan Mattias och Øystein på toppen av Galdhøpiggen

Fredagen den 9 september lämnar Team Lajt tillsammans med förstärkning av två norska bergsgetter, Øystein och Geir Oslo för en helg i Jotunheimen. Målet är att gå Svellnosbreen runt, en klassisk ryggtravers med några av Norges (Nordens) högsta toppar. Det är sammanlagt 12 toppar över 2000 meter.

Vår bil med Tobias, Victor och Mattias anländer efter mörkrets inbrott på fredagskvällen till Spiterstulen. Den andra bilen har redan varit framme i en timme, så vi möter både en uppslagen lavvo (kåta) och färdig middag. Vi äter med god aptit och delar upp gemensam utrustning innan det är dags att gå och lägga sig. Vi skall upp tidigt imorgon.

Klockan ringer 05:00 och det är becksvart ute, jag känner sömnbristen i hela kroppen och funderar en sekund på att ligga kvar i min nya varma sovsäck, men kommer snabbt på andra tankar och kryper ut. Vi äter snabbt frukost och fixar det sista med utrustningen. Mindre än en timme senare är vi på väg i mörkret.

Mattias knyter in sig innan klättring upp på Tverråtinden M.

Norrmännen håller ett jobbigt högt tempo i mörkret och jag har nästan lite svårt att hänga på, med min tunga ryggsäck innehållande 60m rep och annan utrustning. Ganska snart kommer vi fram till glaciärkanten och vi har två möjliga vägar upp på Tverråtinden M 2302m. Antingen gå över glaciären, upp för backen och sedan upp på ryggen eller klättra facet. Vi väljer det sistnämnda. Vi märker fort att klättringen inte var tvärenkel och den fuktiga mossan tillsammans med ryggsäck och kängor, gör att vi inte känner oss säkra med att frisolo klättra upp. Vi bestämmer oss för “better safe than sorry” och plockar fram rep och kilar. Klättringen går bra men vi förlorar mycket tid på att säkra. Allt för mycket tid försvinner och väl uppe på toppen inser vi att vi ligger två timmar efter planen. Vi kanske skulle valt den enklare vägen upp.

Vi fortsätter på kammen och avverkar snabbt både Västra Tverråtinden, 2288 m och Stora Tverråtinden, 2309 m. Väl framme på Stora Tverråtinden är det dags för turens första rappell (visar sig bli enda). Vi hittar snabbt ankaret som består av diverse slingor, som sitter både med kil och runt håligheter i berget, det hela känns pålitligt. Vi är ivriga i väg då vi ligger flera timmar efter planen och funderar inte så noga på vart vi skall fira ner oss till. Geir är först ut och firar ner till den första platån. Väl nere är det mycket rep kvar så han bestämmer sig för att fira ner till även nästa platå. Vi andra följer snabbt efter, men väl nere finner vi inget nytt ankare. Vi har firat oss ner på fel ställe. Vi har fortfarande några meter rep kvar men målet ligger väldigt långt till sidan om oss, ska repet räcka? Nu inleds något som man kan likna en scen ur Cliffhanger. Vi springer bokstavligen på väggen för att få pendel för att nå stigen. Hela operationen går under omständigheterna ändå smidigt. Men när väl alla är nere upptäcker vi att repdraget tillsammans med att repet troligtvis har kilat fast gör att vi inte lyckas dra ner repet. Vi överväger en sekund att bara lämna det hängande på väggen. Men vi ändrar oss och Øystein börjar att tradklättra upp en bit, samma väg som vi kom ifrån och lyckas få loss repet.

Vi är återigen på väg, men nu ännu mer efter tidsplanen och med lite snabb uppskattning inser vi att om vi inte ändrar rutten kommer vi stå på Galdhøpiggens topp tidigast 21 och därifrån är det i alla fall tre timmar ner till lägret, då i mörker. Vi överväger att gå ner på glaciären och följa den ner, men ingen har lust att vända om redan. Vi kommer på ytterligare en ide. Vi kan korsa glaciären och hoppa över Tverråtindan, 2207 m, Ymelstinden,  2304 m och Storgjuvtinden, 2344 m. Istället gå upp på kammen mellan Storgjuvtinden och Galdhøpiggen för att fortsätta upp mot Galdhøpiggens topp.
Sagt och gjort. Vi tar på oss stegjärn och knyter in oss i rep och går med bestämnda steg över glaciären. Vi lyckas korsa glaciären utan några större problem. Vägen upp till kammen är brant och med mycket lösa stenar, men vi kämpar oss upp och ca en timme senare står vi på kammen.

Alla inknutna i rep på väg över glaciären

Nu börjar vandring och klättring mot Galdhøpiggens topp, Norges, Skandinaviens och norra Europas högsta berg. Vägen mot toppen är hård och är mestadels scrambling. Bitvis är det väldigt exponerat med flera hundra meter stup vid sidan om en. Klättringen är inte svår men utsikten gör sitt för psyket. Det märks dessutom att vi är högre nu, för mycket mer av nattens nysnö ligger kvar, det gör det halt och svårt att se underlaget.

När vi äntligen är uppe Galdhøpiggens topp har klockan hunnit bli lite efter 18 och vi känner oss trötta men nöjda och har inte någon jättelust att ta de två sista topparna på vägen ner. Så vi börjar gå den långa vägen ner.

Klockan 21.30 är vi nere vid tältet, då har vi i stort sett gått och klättrat i 15,5 timmar och bestigit 7 toppar över 2000. Det blev inte helt enligt planerna men vi är nöjda och glada ändå. Efter en dusch och intag av middag somnar vi alla fort och börjar drömma om nya toppar och expeditioner.

Tobias sover gott i sin nya sovsäck från Roberts efter 15,5 timmars vandring/klättring.

Relaterade inlägg: