About Mattias

Jag är en glad & positiv östgöte på 32 år. Efter 5 års studier till agronom vid Sveriges Lantbruksuniversitet och ett halvår som utbytesstudent i Skottland har jag nu hamnat i Örebro. Jobbar nu på ett spännande företag, som heter Biototal, vilka arbetar för hållbara lösningar mellan stad och land. Där ser vi till att till synes förbrukade resurser kommer till nytta i kretsloppet. Har utanför Örebro köpt mig ett ruckel som jag sakta håller på att förvandla till ett hus. Efter jobbet spenderas även tid på gymmet, i simbassängen eller i löparspåret. När tid finns så reser jag gärna iväg till någon för mig ny och intressant plats. Kyla eller värme spelar mindre roll och livet är till för att levas, så ju mer äventyr desto bättre!

Aconcagua dag18 Nyårsdagen 2012

Nyårsdagen!
Vi började året med att önska oss i team LAJT och alla andra vi mötte i lägret Gott Nytt År! 

Idag kom vi iväg endast några minuter efter de andra expeditionerna. Kom snabbt ifatt dom som gått innan oss. Näst längst fram, bakom en av guiderna gick den svensktalande finnen Tomas. En glad och trevlig kille som åkt dit med en internationell grupp med deltagare från hela världen. Han såg stark ut och hade gärna gått med oss som höll ett betydligt bättre tempo än hans egen grupp.

 

Från lägret mot nya höjder

Tyvärr hade Mei glömt hur viktigt det är att dricka och gått ifrån lägret utan en enda droppe att dricka! Då bäcken frusit under natten så hade inte jag heller med ett överskott på vatten, utan jag hade endast räknat att det skulle räcka till mig. Så när två skulle dela på vattnet så tog det snabbt slut. Även om Mei inte hade något vatten med så var hon den klart snabbaste av oss 4 och tog ledningen och gick först uppför berget. Victor såg lite sliten ut och Tobias kämpade på med sin fulla packning. Ju tröttare de andra tyckte det var, ju piggare kände jag mig, vilket känns bra inför morgondagen. Uppe i lägret väntade Mei med en liter varmt vatten som hon fått av en av guiderna i lägret.

Sakta men säkert!

 

Vi slog upp våra två tält i mitten av lägret och efter det gick Mei och la sig, medan vi andra tre började smälta snö för att få vatten. Pratade med Amanda som hunnit med ett toppförsök och som tråkigt nog blivit tvungen att vända pga av energibrist. En av nackdelarna av att åka med en kommersiell expedition är att man är helt i händerna på ledarna. Även om de hade tre extradagar på sig så hade man bara en chans att nå toppen och missade man den chansen så var det kört. I deras expedition var det endast en kille från USA som kom upp!

Medan vi sitter och försöker smälta snö i våra gaskök som vars effekt blir allt sämre ju kallare gasen blir så ser jag två gestalter stå i lägrets utkant ca 50 meter bort.
Av deras svenskliknande utseende så gissar jag att det är Janne och Niklas som kommit ner från toppen, och vinkar med glädje att de ska komma. Efter att ha börjat konversera med de två så förstår jag att det inte alls är Janne och Niklas utan två helt andra svenskar. Det var två militärer från Arvidsjaur som med försvarets läderkängor och värmetröja som stod och pratade med oss efter en acklimatiseringstur från normalrutten. Även Anders och Fredrik som dom hette hade planen att nå toppen nästa dag.

Snösmältningen fortsatte. Gratulerade sedan 2012 års första Aconcaguabestigare som blev Janne o Niklas till ett bra utfört dagsverke! Fyllde upp lite innehåll i min bajspåsen och lämnade över snösmältningen till Mei, som fick försöka smälta snö med gasbehållare som gjorde mycket dåligt ifrån sig i den kyliga snöstormen. Förstod sedan att jag måste ha tappat mina 4 marabou mjölkchokladkakor som jag hade tänkt dela med mig av kvällen innan topptursförsöket. Så istället för att göra min vänner glada har jag bara haft dom i min ryggsäck under hela min tid på Aconcagua som 1kg extravikt, bara för att skräpa ner berget. Inte bra!

Pratade med Tomas och fick veta att deras grupp skulle lämna lägret 5.00. Då vi inte visste riktigt vägen i mörkret och då alla spår försvunnit i snön beslutade vi att vi skulle ta rygg på deras grupp.

Ska bli spännande imorgon!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag17 Nyårsafton

Vaknade och blev arg på mig själv då jag insåg att jag druckit för lite kvällen innan. Kändes inte bra alls då jag gått o muttrat på de andra att dom måste dricka mer. Men efter några liter vatten och te så kändes det bättre igen.

Mei bokade med tanke på den jobbiga gårdagen, en bärare att för några tusen kronor bära upp delar av hennes packning till nästa läger. Men efter att ha diskuterat saken med en guide så avbokade hon bäraren och vi beslöt att gå upp med delar av packningen idag för att imorgon få det lättare. Mei, jag och Victor fyllde väskorna med det vi inte behövde idag och traskade upp med grejerna till Camp Colera. Tobias tyckte att man skulle vila på vilodagen och stannade i lägret.

Det tog oss två timmar att gå upp med grejerna och endast ca 30 minuter att gå ner. Det vi inte räknat med var att det skulle börja snöa och att sikten skulle bli lika med noll. Lyckades ändå ta oss upp till Colera där vi möttes av en massa tält och vindskyddet ”Elena” som ska användas i nödfall. Endast en människa vandrade likt ett spöke genom det grådimmiga spöklägret. Vi hittade Janne och Niklas tält och började prata med grabbarns som av förklarig anledning inte hade någon lust att öppna dragkedjan på tältet. Efter konversationen genom tältduken så lämnade vi våra grejer bakom deras tält och vände neråt. Jag valde att ta med vindsäcken ner igen för att vara på den säkra sidan.

Dagens, ja kanske hela veckan höjdpunkt var när Grajales guide kom fram till oss och frågade om vi ville ha lite nylagad mat som blivit över. Vi fick en gryta med pasta (som ej varit frystorkad) och tonfisk mm som fick bli vår nyårsmiddag. Mei tyckte grytan var värd ett fotografi men jag orkade inte, vilket jag kan ångra i efterhand. Försökte diska i den iskalla bäcken och lämnade tillbaka grytan och tackade för mat. Slut på 2011.

Vägen mot Colera

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag16 30 december

Sov hyfsat och var ute barfota och slog en drill i den stjärnklara natten! Vilket underbart liv man lever som får göra detta! Började dagen med att tjata på mina tre reskamrater att de skulle dricka ordentligt. Grabbarna tvingade i sig så mycket de kunde, samtidigt som de tvingade i sig den ljusbruna sörjan i REAL(o-)turmatspåsen, som vi vid det här laget kallade energi och inte mat. Att dricka är livsviktigt på bergen och blir allt viktigare ju högre upp man kommer. Rekommendationen är att man ska få i sig minst 5 l/dag.

Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.

Börjar bli riktigt jobbigt med maten för dom flesta.

Min svenska flagga hade gjort resultat och en stockholmska med namnet Amanda och ansiktet insmetat med solkräm hade kommit och sagt Hej! Amanda hade rest till Argentina och där letat upp en resebyrå som hade en plats över. Vi hade bestämt att vi skulle iväg kl 10.00, men vi kom iväg vid 11.00 och de andra grupperna var vid det här laget små prickar långt upp på berget. Vi började gå uppför den långa långa uppförsbacken och det dröjde inte länge innan man hör orden ”jag har druckit för lite”. Måste erkänna att det var ganska irriterande att höra dessa ord när man tjatat så väldigt mycket om att min tältkamrat måste dricka mer. Vi går vidare fast farten sänks ordentligt och vi måste stanna flera ggr för att ta fram vatten, resorb och huvudvärkstabletter. Vid det här laget har de andra grupperna sedan länge försvunnit över krönet och på den till synes oändliga branten är det nu bara vi fyra kvar tillsammans med en guide och en äldre man som är på väg ned pga höjdssjuka.

Med nästan en timme kvar till krönet så beslutar vi att vi ska dela på oss och att två ska gå i förväg med en del av vår packning till camp 3 och att sen minst 1 av de 2 ska komma tillbaka och hjälpa min tältsambo med hennes ryggsäck. Victor och Tobias lovar att skynda sig tillbaka till oss så fort de bara kan. Vi fortsätter (jag och Mei) sedan sakta sakta uppåt medan vi ser det andra tältlaget försvinna uppåt. Ibland kommer vinden och kyler oss kraftigt för att sedan återigen ge plats åt värmen. Uppe på krönet kommer en guide fram och undrar hur det står till med min kamrat och det kändes bra att då kunna säga att det bara var en tidsfråga innan vi fick hjälp av våra expeditionskamrater som lovat att undsätta oss. Min kamrats steg blir allt långsammare och pauserna blir längre.

Jag springer i förväg för att möta bärhjälpen, men ser endast att vi har långt kvar att vandra innan vi är i lägret. Hon ser inte ut att må så vidare bra, men klagar inte det minsta utan kämpar verkligen på. När det börjar bli kallare så börjar jag undra om vi lyckats gå åt fel håll eller om vår bärhjälp har råkat ut för något. Men då det inte finns någon alternativ väg så långt ögat kan nå så är det bara att fortsätta uppåt. När solen försvinner bakom berget så blir det kallt och timmarna går. Tillslut når vi ändå lägret och man kan sjunka ner på sitt liggunderlag i kvällsolen så uppe på berget fortfarande är framme.

Äntligen framme!

Äntligen framme!

Tobias och jag satte sedan upp tältet medan Victor fixade te åt oss. Som tur var hade inget hänt grabbarna utan dom hade känt sig trötta och valt att stanna i lägret istället för att möta oss. I lägret fanns förutom Team LAJT och Amanda även två andra svenskar; Niklas och Janne. Sonen och fadern från Sundsvall som vi hade haft lite kontakt med på nätet innan avfärd. Kul att få säga hej till dom. Invigde min ”bajs-påse” med en underbar utsikt. Två hundbajspåsar fick bli skyddet innan den stoppades ner i den vita påsen med ett särskilt IDnummer som vi fått av rangern i Plaza Argentina. Victor kämpade på med att få i Mei vatten och te. Kändes bra att när alla hon pratade med och berättade om hur hon mådde bara tjatade om hur viktigt det var att dricka mer.

När nu toppdagen närmade sig så började vi mer och mer bekymra oss för vädret. Enligt guiderna till olika expeditioner i lägret så skulle det vara ”paradise day” på nyårsdagen, hyfsat den 2e och sen skitväder. Vi hade funderat på att ha en vilodag imorgon och i så fall skulle vi gå mot toppen den andre. Efter lite diskussioner så kom vi fram till att göra som planerat. Även om jag kände att jag nog skulle orka fortsätta redan imorgon, så hade de andra helt rätt i att vi gått utan någon vilodag alls och efter en lång dags som denna så kändes det skönt att få vila.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag10 JULAFTON

Julaftons morgon var äntligen här och julen lös med sin frånvaro. Hade sovit nästan ingenting! Natten var ruggigt kall och tryckskillnaderna som Victor varnat att han läst om verkade finnas där. Men efter att ha lyssnat igenom mp3-spelarens alla låtar ett flertal gånger så ringde ändå Meis väckarklocka.

Morgonsol och utsikt från Camp Salto de Agua, 4200möh.

Morgonsol och utsikt från Camp Salto de Agua, 4200möh.

I rejäl blåst packade vi ihop tältet och begav oss ned till grabbarna i lägret nedanför. Snackade lite med den yogande brasiljanaren och låna hans oxiometer som visade 86% syresättning. Sen började vi vandringen ner i dalen som gick betydligt snabbare än uppför. Slog läger i Las Veguitas, vilket är ett för Cordon del Plata relativt grönt område. Med en dröm om en stor och saftig biff gick vi efter att ha satt upp tälten ner till Refugion och köpte där lite kex och choklad i brist på riktig mat. Bäst var att få lite coca cola att dricka. Traskade sen upp till lägret och fortsatte våran mission med att mata fåglar med jordnötter. Solen gick sen ner och julafton var slut för detta år.

Isigt på väg ner till Refugion.

Isigt på väg ner till Refugion.

Mulskelett och upppackning i Las Veguitas.

Mulskelett och upppackning i Las Veguitas.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag9 23 december

Jag låg och vred mig i tältet och försökte vänta ut mina kamrater och få någon av dem att först stoppa ut huvudet genom tältduken, men min blåsa tvingade mig att ge upp. När jag stoppade ut huvudet möttes jag av en strålande dag. Då det ändå bara var vilodag som stod på schemat var det svårt att argumentera för att folk skulle gå ut ur tältet, speciellt bara för att jag var sällskapssjuk. Efter att ha hämtat vatten och sett hur svårt det är för folk som besöker berget att lämna det i det samma skick som det var när de kom kände jag mig lite nedstämd. Det är ju inte så att man på detta berg lider brist på stenar att gömma skit och papper under.

Tobias och Victor vilar i tältet. Sovsäckar på luftning på tälttaket.

Tobias och Victor vilar i tältet. Sovsäckar på luftning på tälttaket.

Mei tyckte att vi alla skulle ge oss upp till nästa camp, som heter Hoyada och ligger på 4600möh, för att ytterligare förbättra vår acklimatiseringen men Tobias och Victor var mer sugna på att utnyttja vilodagen med att faktiskt vila och bestämde sig för att stanna. På villkoret att Mei lärde sig att tända vårat kök så skulle jag följa med upp. Jag tycker att det är viktigt och det kan till och med vara livsviktigt att kunna detta när vi senare skulle bli tvungna att smälta snö för att få vatten. Hon hade det lite svårt i början men sen brann en fin gaslåga och vi kunde få middag innan vi med lätta ryggsäckar begav oss uppåt. Två timmar senare var tältet uppspänt och det var dags att sova.

Mattias och Mei i camp Hoyada 4600möh.

Mattias och Mei i camp Hoyada 4600möh.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag8 22 december

Klockan 07.00 ringde Meis klocka och det var bara att krypa ut ur tältet för att gå bort till bäcken för att fylla på vatten. Sen var det dags att koka upp vatten till dagens första frystorkade påse. För oss tre grabbar går det riktigt segt att få i oss den ljusbruna sörjan i REALpåsen medan det för Mei ser ut att gå betydligt bättre. Mei hade köpt egen mat då hon bestämt sig för att följa med bara en vecka innan avfärd och varierat sina påsar betydligt mer än oss andra. Vi hade satsat på att köpa påsar med högt energiinnehåll medan Mei mer försökt variera kosten. Då vi åt middagspåsar till frukost, lunch och middag så kunde Mei äta Musli och annat mer lättsmält till frukost.

Tobias, Victor och Mei på väg upp för glaciären.

Tobias, Victor och Mei på väg upp för glaciären.

Dagens mål är berget Rincon 5318möh. Tror jag suttit färdigpackad i över en timme när Tobias frågar om alla hade stegjärnen med. Tydligen hade grabbarna planerat en annan väg mot vad jag räknat med. När vi sen kom fram till bergets fot så styrde vi kosan mot glaciären. Har personligen rätt begränsad erfarenhet av att gå med stegjärn medan det var första gången för Mei. Är glad att grabbarna valde väg och att jag som alltid är lite för försiktig fick rätta in mig i ledet och få lite stegjärnsvana.

Stegjärnen satt fint på skorna och alla fyra traskade på rätt bra uppför. Lite läbbigt var det dock när det kom sten rullandes mot oss uppifrån. När vi sedan närmade oss kammen så valde Victor och Mei att gå åt vänster medan jag följde Tobias åt höger. Snön tog slut och stegjärnen fick visa vad de gick för i det steniga och jordiga underlaget. Kan inte påstå att jag var annat än livrädd när jag försökte lyssna på Tobias som ständigt påminde mig om att ha så många taggar som möjligt i kontakt med underlaget. Ytterligare längre upp så blev det lite klättring. Otäckt när inget satt fast utan ALLT var löst eller blev löst. När jag eller rättare sagt Tobias tog av mig stegjärnen så kunde jag gå/krypa upp över krönet för att sen ansluta till de andra två.

På väg uppåt.

På väg uppåt.

Det söndervittrade underlaget var riktigt löst med papperstunna stenskivor som låg löst på varandra. Blåsten kom och gick och stundtals var jag riktigt orolig att det skulle vara svårt för oss att stå kvar, speciellt om man som Mei endast väger hälften så mycket. Vi höll oss kvar och fortsatte framåt mot den branta glaciären som skulle ta oss vidare upp. Riktigt kämpigt och tidskrävande arbete.

Hade fyra ölkorvar som vi halvvägs upp kunde mumsa i oss. Nära toppen av snösluttnigen med dess minipenitentesfält och med över timmen till toppen så beslutade jag och Victor att vända ned. Då vi skulle ta en annan väg ned och vi inte visste när det skulle bli mörkt så kändes det som ett bra beslut.

 

Tobias på toppen av Rincon 5318möh.

Tobias på toppen av Rincon 5318möh.

Var lite orolig för de två tappra själarna som ändå fortsatte uppåt mot toppen. Jag satt senare i lägret och tittade upp mot toppen tills jag fick ont i nacken. Medan vi satt och väntade på våra två toppkamrater så kom en trevlig och pratglad brasiljanare in i lägret. Han kom upp från Piedra Grande med förnödenheter och fråga oss om han fick förvara dom vid vårat tält.

Mei på toppen av Rincon 5318möh.

Mei på toppen av Rincon 5318möh.

Någon timme efter att vår nye vän vänt ned mot sitt tält så stapplade Mei och Tobias in i lägret. De såg betydligt fräschare ut än vad jag trodde de skulle. Toppen var nådd! Bra jobbat!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag7 21december

Mattias med sin svullna läpp.

Mattias med sin svullna läpp.

Efter en natt där underläppen svullna upp till en mindre ballong pga solens strålar var det äntligen morgon. Efter att ha haft en ljudbok i öronen hela natten som aldrig ville ta slut var det skönt att få krypa ut ur tältet. Idag hade vi lagt in en vilodag för att alla skulle vila och trycka i sig energi av valfritt slag. Mattias tog sin underläpp och kröp ut ur tältet och kokade upp vatten till sina teamkamrater.

Sedan började utmaningen att tvinga i sig den frystorkade maten. Dagen bjöd på klarblå himmel. Med en lätt (oftast) vind. Medan de andra tre spenderade dagen inne i tältet så satt Mattias i sin dunjacka utan att frysa det minsta o njöt av tillvaron.

Frystorkade utmaningar

Frystorkade utmaningar

Victor såg betydligt piggare ut idag och han kämpade riktigt tappert med att få i sig energi trots att det såg ut att ta emot. Victor och Tobias hade tagit med olja som de ibland spetsade innehållet i den frystorkade påsen eller ibland tog några stora klunkar av för att få i sig lite extra energi.

Victor i tältet.

Victor i tältet.

Medan en åsneförare lastade sitt djur med någon turists grejer så dök en stor skugga upp över lägret. Den svarta stora fågeln som påminde om en blandning av en stor örn och en gam med ett vitt band runt halsen visade sig vara en Condor! En dröm att få se denna mäktiga fågel i sitt rätta habitat hade gått i uppfyllelse! Någon timme senare när Victor skulle bjuda på lite choklad och Mattias böjde sig framåt så kom en rejäl vind och slet tag i hans underlag. HELSIKE!! Sen började en tröstlös jakt uppåt berget för att nästkommande nätter slippa sova direkt på den hårda och kalla marken. När Mattias nästan gett upp så ser han sitt liggunderlag ligga och flämta för att på nytt ge sig av uppåt. Men turen var på hans sida och kommande nätters sömn var räddad.

Lägret, Camp Salto de Agua, 4200möh.

Lägret, Camp Salto de Agua, 4200möh.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag6 20 december

Efter en natt med en kanonsömn så packades tältet ihop. Efter att ha vädrat dunsäckarna kunde vi börja vandringen mot nästa läger. Diskussionerna fördes huruvida vi skulle gå hela vägen upp till Camp Salto de Agua, 4200möh eller stanna halvvägs. Det fanns inte direkt vatten i överflöd utmed stigen och Tobias och Mei gjorde en kraftansträngning att hämta påfyllning efter vår långlunch. Mattias fick se sin vilja igenom och vi fortsatte stigningen uppåt på en stig som aldrig ville ta slut.

Sovsäckarna på luftning i camp Piedra Grande (stora stenen) 3500möh.

Sovsäckarna på luftning i camp Piedra Grande (stora stenen) 3500möh.

Väl uppe så möttes vi av ett kissluktande läger med fina platser att sätta upp tältet på. Utsikten var enormt vacker och urinlukten kan ha berott på de typ 100 militärerna som dagarna innan varit uppe för acklimatisering på berget. Victor mår lite illa och har huvudvärk medan vi andra tre mår bättre. Med en lättnad att jag inte mår sämre så spenderar jag de sista timmarna på kvällen med att barfota sitta och njuta av utsikten och livet utanför tälten.

Ett tomt Camp Salto de Agua, 4200möh.

Ett tomt Camp Salto de Agua, 4200möh.

De första dagarna har bjudit på ett strålande väder (veckan innan hade det tydligen varit decemetertjockt snölager här!) vilket inte bara varit positivt. Då våra nordiska decemberskin inte hunnit vänja sig vid den starka solen var det lätt att bränna sig. Ett lite oväntat ställe var händerna som pga att vi gick med stavar blev extra utsatta. Victor löste detta med att gå med handskar medan Mattias följde i Tobias spår och klippte ett hål i ärmslutet där tummen kunde föras in.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag5 19 december

Idag var det så äntligen dags för toppbestigning. Klockan ringde 7.30 och två timmar senare var Team Lajt redo att bege sig mot Cerro Adolfo Calle, 4200möh. Vägvalet vi gjorde visade sig inte vara det ultimata om man var ute efter en trevlig topptur. Gillade man istället sten och lösa klippblock som ständigt rasade mot kamrater nedanför, så var detta rätt väg.

Teamet, i backgrunden ser man dagens mål Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Teamet, i backgrunden ser man dagens mål Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av växterna som bet sig fast i den torra stenmiljön. Stundtals var det rät obehagligt när den smala rännan uppför berget gjorde det svårt att inte riskera att ha någon i gruppen bakom. Men tack och lov så gick det bra och vi kunde några timmar senare fotografera oss vi den aluminiumkorsbeklädda toppen.

Mattias och Mei klättrar upp mot toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Mattias och Mei klättrar upp mot toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Vi såg stigen som visade oss den ”rätta” vägen och med hjälp av denna kunde vi snabbt slira oss ner mot lägret. Väl nere kunde nu konstatera att matlusten återfunnit sig hos undertecknad, medan vissa tyckte det gick fortsatt segt.

Teamet på toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Teamet på toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Kvällens två händelser var hunden som flyttat in i lägret och belgaren som var i Argentina för sitt tredje försök att nå toppen av Aconcagua. Med ett lite oroväckande flin berätta han om sina erfarenheter av Aconcagua och när han fått flyga helikopter med både hjärn- och lungödem. Skam den som ger sig antar jag.

På väg ner för den “riktiga” (lätta) vägen.

På väg ner för den “riktiga” (lätta) vägen.

Nere i lägret Piedra Grande (stora stenen) 3500möh tillsammans med vår nya vän “hunden”.

Nere i lägret Piedra Grande (stora stenen) 3500möh tillsammans med vår nya vän “hunden”.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag4 18 december

På verandan till refugion kokade vi upp vatten till vår första av många påsmatfrukostar som vi i morgonsolen tuggade i oss. Efter frukosten började vi äntligen på vandringen. Alla fyra såg ganska slitna ut fast kämpade på bra. Jag lärde mig att om man ska ha med sig en glasflaska så ska den tejpas ifall den väljer att gå sönder. Denna gång var det en av de två små vattenreningsflaskorna som pajat och gett mig glasbitar och vätska i hela den lilla påsen.

Påsmatfrukost i morgonsolen på verandan till refugion.

Påsmatfrukost i morgonsolen på verandan till refugion.

Den gröna dalen med betande kor och hästar övergick så småningom över i ett mer och mer kargt klimat. På sidorna tornade bergen upp sig med ett slitet utseende likt en gammal sjömans sargade hud. Lägret låg vid några stora stenar med det passande namnet Piedra Grande (stora stenen) 3500möh.

Tobias, Mei och Mattias vilar på väg upp till Piedra Grande 3500möh.

Tobias, Mei och Mattias vilar på väg upp till Piedra Grande 3500möh.

Idag var det premiär för mig och Mei att sätta upp vårat Hilleberg tält, som vi fått låna av Lajt-Stefan (Tack!). Tältet var av modellen Jannu och med en totalvikt på endast 2,9kg. Den röda duken spändes upp med tre tältstänger som samtidigt spände upp innertältet, vilket är en klar fördel.

Våra uppslagana Hilleberg Jannu och teamet vilande på Therm-a-Rest Z-Lite Regular.

Våra uppslagana Hilleberg Jannu och teamet vilande på Therm-a-Rest Z-Lite Regular.

Jag mådde inget vidare utan kände av höjden med en jobbig huvudvärk som påminde om en söndag som följer efter en hård natt på krogen. Det blev tack och lov lite bättre efter en vilopaus på mitt hopvikbara liggunderlag från Theramrest.

Relaterade inlägg: