About Mattias

Jag är en glad & positiv östgöte på 32 år. Efter 5 års studier till agronom vid Sveriges Lantbruksuniversitet och ett halvår som utbytesstudent i Skottland har jag nu hamnat i Örebro. Jobbar nu på ett spännande företag, som heter Biototal, vilka arbetar för hållbara lösningar mellan stad och land. Där ser vi till att till synes förbrukade resurser kommer till nytta i kretsloppet. Har utanför Örebro köpt mig ett ruckel som jag sakta håller på att förvandla till ett hus. Efter jobbet spenderas även tid på gymmet, i simbassängen eller i löparspåret. När tid finns så reser jag gärna iväg till någon för mig ny och intressant plats. Kyla eller värme spelar mindre roll och livet är till för att levas, så ju mer äventyr desto bättre!

Påskturen till Sarek 2014

Jag kan!  Jag vill!  Jag gör!

 Kroppen är stark, frisk och mår bra av fysiska utmaningar. Viljan att få bli ett med naturen och att få vistas i vildmarken på dess villkor har och finns alltid närvarande. Det viktigaste av allt är ändå att man i slutändan även verkligen gör allt det där man vill och kan! Att få leva är ingen självklarhet och att inte göra det när man kan är ett hån mot de som inte kan!

-Mattias

Fredagen den 11 april 2014 arbetade jag sista dagen på Örebro kommun med en fin avtackning från kära kollegor. Innan det var dags att börja mitt nya liv på Biototal med att sluta kretsloppet från stad till land var det hög tid för en efterlängtad vintersemester i Sarek med grabbarna i Team Lajt.

Klockan 20:00 styrde Tobias in hyrbilen som han kört från Oslo in i de centrala delarna av Örebro. Under kommande timme anslöt även Anders från Uppsala och Victor som klev av tåget från Göteborg. Två glas vin senare och en sista genomgång av prylarna, somnade sedan de tre tillresta musketörerna i min lilla minilägenhet och jag gick in till min kära granne Michaela.

Efter att ha kokat upp lite kaffe så gick jag in och väckte tre förväntansfulla grabbar. Idag väntar över 100 mil bilkörning från Örebro till Arvidsjaur. Resan gick helt utan problem och vi anlände till regementet där vi sedan spenderade natten. Innan det var dags att sova hann vi även med ett besök hos Anders f.d kollega från försvarsmakten, som visade film från deras bestigning av Mt Kenya. Anders är officer på bergspluton i Arvidsjaur, men är nu tjänstledig för att studera till sjuksköterska i Uppsala.

Söndagsmorgonen gick ut på att fixa de sista prylarna som saknades, samt inhandla den mat som vi skulle få njuta av på berget. Fem timmar senare, efter att vi passerat både polcirkeln och odlingsgränsen, kom vi så fram till Sourvadammen där vi parkerade vår svarta Volvo V70. Stighudar spändes på skidorna och tre pulkor packades av mig, Victor och Tobias medan Anders fyllde upp sin ryggsäck innan vi begav oss av in i vildmarken. Snön på vägarna var sparsam medan det fanns desto mer närmare fjället och detta betydde att vi var tvungna att bära pulkorna en del i början.

Några timmar efter att vi vid 17-hugget låst och lämnat bilen slog vi så äntligen upp vårt gemensamt inköpta Mountain Hardweartält. Anders som provat att sätta upp tältet hemma i sitt studentrum tog snabbt befälet och guidade oss till tältet var rest och vi kunde krypa in och efter lite bestyr med bensinköket även kunde käka lite pasta och köttbullar. Till förrätt serverades varsin kåsa rött vin med goda ostar. Med ett leende på läpparna av att äntligen vara i naturen igen somnade jag i min tjocka och mjuka dunsäck.

 

Medan de flesta i vårt avlånga land gick till sina arbeten en solig vårdag, vaknade fyra friluftsintresserade killar och började dagens skidåkande upp på fjället genom ett vitt vinterlandskap, bland små korta fjällbjörkar. Solen stod högt på himlen och vi var noga med att smörja in naken hud för att inte upprepa tidigare misstag där huden lossnat likt billig målarfärg i gammalt hus. De vita riporna sjöng samtidigt som de flög upp bakom snökullarna och fick oss att njuta ännu mer av vildmarken. Lunchen bestod av korv med fruktkusebröd som vi njöt av i solen medan Tobias skidstav fick en ny truga i form av en snusdosa. Planen vilken vi kommit överens om var att gå 50 min och vila 10 min. Tyvärr sprack det ganska tidigt och Anders var milt sagt inte vidare imponerad av oss andra, men framåt gick det.

Vädret var till en början riktigt bra och det var svårt att klä sig rätt (vi borde kanske ha lyssnat på Anders som skakade på huvudet när vi stannade efter en kort stunds skidande för att ta av de varmaste kläderna). Blåsten tilltog sedan ordentligt och solen höll sig undan medan vi kämpade på. Jag och Victor bytte pulka när han ville ha lite avlastning ett tag. Då vi endast hade två selar till de tre pulkorna, så hade jag fått använda min alpina klättersele och samtidigt fått en något lättare packning.

När vi sedan äntligen kom fram till platsen där vi skulle slå upp tältet hade vinden tilltagit ännu mer och stridsvärdet var inte direkt på topp. Det var ett rejält ösande och grävande innan vi kunde slå upp tältet och Victor och Anders, som då var de mest frusna kunde krypa in och värma sig. Medan grabbarna försökte få upp någon slags värme så fortsatte Tobias bygga en skyddande mur av de snöblock som jag lyckades hacka loss. Även om det utanför tältet var ganska kyligt så väntade en mycket varm natt och det var skönt att dra ner blixtlåset för att inte dö av värmeslag under natten.

 

När vi på tisdagsmorgonen tittade ut i absiden så möttes vi av en ordentlig snöhög, som trots våra försök hade blåst in under tältduken. Jag tog mig ut och letade fram ryggsäckarna som legat täckta under snön och grävde bort det som låg och tryckte mot tältduken. Även om allas skalplagg såg ut att vara stelfrusna så gick de ändå relativt snabbt att få mjuka igen.

Efter att ha packat ner alla grejerna där de skulle vara så begav vi oss av mot nya mål. Anders såg till att vi höll ett bra tempo, med Tobias tätt i häl bakom. Jag och Viktor kämpade på en bit bakom och efter några timmars slit kunde inte Victor låta bli att muttra och undra vem som utsett Anders till Marschhitler. 2,5 timmar senare kom vi fram till det som skulle bli den nya lägerplatsen och vid det laget hade Anders tröttnat på tempot och spänt fast en av pulkorna på sin ryggsäck och stuckit i förväg och därmed visat för oss andra var skåpet ska stå. Alla var inte överlyckliga och fyllda av energi när vi kom fram till det blåsiga fältet som skulle komma att bli vårt läger de närmaste dagarna. Med gemensamma krafter byggde vi snabbt upp den första delen av muren som några dagar senare mer skulle likna en borg av snö. Snö började att smältas medan vi alla satt i vår nedgrävda matgrop och snart tog även Tobias tag i matlagningen och bjöd på pasta med baconsås. När jag som siste man sedan skulle krypa in i tältet så väntade därinne ett moln av dun. Detta efter att Victor råkat stöta till Tobias som opererade fot med en kniv vilken han då tappade rakt ner genom sitt sprillans nya liggunderlag av senaste modell. Innan vi somnade kunde vi sedan njuta av världens vackraste fullmåne som reste sig över berget nere i dalen. Livet är allt bra underbart en kväll som denna!

 Topptursdag!

Vid 7-tiden vaknade vi och försökte koka upp lite vatten. De dyrt inköpta frukostpåsarna med lätt kanelsmak var en bra smak på dagen. Vi packade ner våra klättergrejer, mat, termosar, vattenflaskor, matpåsar, värmekläder och vindsäckar i två ryggsäckar. Stegjärnen spändes fast på storskorna och vandringen via kammen mot Sveriges tredje högsta berg hade startat. Victor som tittat ut en spännande kamvandring via datorn några månader tidigare verkade spänd på en innehållsrik dag med mycket klättring. Anders tog sin ryggsäck och gick som vanligt sedan med de snabbaste stegen mot dagens mål. Jag och Tobias turades till en början om med vår gemensamma packning, men ju längre dagen gick desto mer fick han bära själv. Jag tyckte själv att det gick sakta och segt, även om jag inte direkt tycker att jag på något sätt var utmattad i kroppen. Ju längre upp vi kom, desto mer tilltog vinden. Ibland blåste det så kraftigt att alla stannade och satte sig på huk för att inte riskera att blåsa omkull. På Nordtoppen av Sarektjåhkka stannade vi i stormen och käkade lunch i skydd av två orangefärgade vindsäckar. Så fort man stannade började man frysa, men så länge man rörde på sig var kylan inget problem.

 

Efter lunchen lämnade vi våra ryggsäckar på lunchstället. Vi gick via den snöklädda kammen med stup på var sida, med dunjackorna på och med isyxan i handen, upp mot Stortoppen. Inte långt efter att vi lämnat Nordtoppen var vi framme vid Stortoppen av Sarekthjåkka och tillika Sveriges tredje högsta berg! Jag plockade fram Team Lajts flagga och vi turades om att 3 o 3 bli fotograferade på toppen. Utsikten var näst intill obefintlig och stundtals kunde jag tycka att det var skönt att slippa se stupen och den långa vägen min kropp skulle behöva falla, innan den med ett duns och ett splash skulle slå i backen vid ett felsteg. Tanken från början var att vi skulle fortsätta längst kammen och ta några toppar till men med tanke på det dåliga vädret kände vi att det var äventyr nog att tagit sig upp på första toppen och vi beslutade oss för att vända ner igen.

 

Nervägen gick betydligt snabbare än vad vägen uppför gjort. Anders och Tobias gjorde en stark insats och gick hela vägen med ryggsäckarna på. Jag fick ont i nedre delen av yttersidan av högerknät, vilket inte var så kul. Jag har känt av samma sak på bland annat Aconcagua när underlaget var väldigt ojämnt. Provade att åka en bit nerför på magen tills farten blev alldeles för hög och jag fick oväntat träna på self arrest med isyxan. Efter en hel del pulsande och hasande så såg vi sedan det välgjorda lägret där tältduken syntes sticka upp och vi var hemma. Victor slank in i tältet och försökte tina upp kropp och själ, medan jag och Anders smälte snö och Tobias förberedde middagen. Grillkorv och pulvermos som förgyllts med nerhackad parmesanost mättade våra magar. Tre blev mätta och belåtna medan Anders lite väl sent talade om att han inte var något större fan av potatismos och därför heller inte direkt bad om en portion till.

Med ett leende av gårdagens lyckade bestigning vaknade vi i våra sovsäckar. Då jag tidigare råkat spilla ut lite av den nysmälta snön i absiden, så valde vi idag att fippla med detta utomhus. Ute fanns ju både frisk luft och gott om plats för alla möjliga tänkbara göromål, så det kändes som ett klokt val. Tältet packades ihop och grejerna spändes återigen fast på pulkorna och vi skidade ner mot den is- och snötäckta sjön. Vädret var hyfsat och när vi tar lunch är det riktigt varmt och skönt ute. Victor tar ansvaret för snösmältningen och vippar bara ut det ljumma vattnet vid ett tillfälle, medan han får höra på Tobias nu mer obligatoriska påtryckningar om att han måste äta upp allt som finns i den inte alls så lockande frystorkade påsen. Efter stoppet börjar en lång och kämpig skidåkning mot bilen. Vi skidade alltså hela vägen runt berget och sedan vidare mot berget Slugga, för att sedan fortsätta uppåt över fjället. Därefter började sedan jag kämpa med min pulka nerför. Då den saknade bra skacklar, så bråkade den ganska mycket så jag och pulkan turades om att lägga krokben för den andre.

Sista biten när vi närmade oss bilen fick vi bära pulkorna utanpå ryggsäckarna och snabbt som attan packar vi in grejerna i och på bilen och beger oss hemåt. Efter en inte allt för lång bilresa bort så stannade vi till vid restaurangen vid Stora Sjöfallet. När vi kliver in så känner vi oss som fyra gringos som kommit in bland civiliserade människor för första gången på flera år. Victor bjuder där gänget på en förträfflig laxsoppa (det enda som fanns) med kaffe, kaka och en mycket efterlängtad läsk. Tobias som fryser i hela kroppen skakar på huvudet när jag sedan sätter mig i bilen med en glass i handen. Några timmar senare visar Anders sitt officersleg till vakten och vi blir insläppta på regementet i Arvidsjaur. Här somnar vi sedan gott med ett riktigt tak över huvudet och drömmer oss tillbaka till den gångna veckans härliga äventyr i den svenska vildmarken.

Hela resan som pdf: Påskturen till Sarek 2014

Relaterade inlägg:

Glaciärkurs i Jostedalen Norge

Maj 2014

Av: Mattias

LAJT-grabbarna Victor, Stefan, Tobias och Mattias möttes upp på Kristihimmelsfärdsdagen i Oslo för att påbörja helgens äventyr. Denna gång gick färden längs oerhört vacker norsk natur upp till Jostedalen, ca sex timmar norr om Oslo. På helgens schema stod glaciärkurs, för att vi ville förbättra våra kunskaper om hur, var och när man bäst färdas på en bre (Norska för glaciär).

Tobias på styva linan

Tobias på styva linan

Väl framme svängde Stefan in den hyrda Volvon på campingen, som skulle bli vårt hem de kommande tre nätterna. Grillen tändes och till den saftiga mangosalladen serverades grillad ryggbiff utan tillstymmelse till kryddor. Efter att även bananen med smält choklad glidit ner så tog Tobias fram sin slackline som spändes upp mellan två björkar. Sen var det upp till bevis med att visa sin om något bristfälliga balansegenskaper, på den inte alltid så stadiga linan.
 

Rune Abildgaard Sørensen som var Fjellfører/Mountain Guide på www.friluftsliv-fjellsport.no mötte upp oss två timmar senare för att gå igenom knopar och materiell. Rune som skulle vara vår guide kom ursprungligen från Danmark, men i bristen på fjäll i sitt hemland som blev han bosatt i Norge sedan ett antal år tillbaka. Vår guide visade sig vara en mycket trevlig och lättsam man vilket bådade gott inför det som komma skulle. Han talade även relativt tydligt och lättbegripligt för att vara från Danmark, även om jag själv fick fråga vad han sade både två och tre gånger ibland.

Även om Victor tyckte att 7:30 var i tidigaste laget så ringde ändå klockan på fredagsmorgonen och alla klev upp. Ägg kokades, bacon stektes, bröd skivades och pålägg av olika animaliska ursprung dukades fram. Efter att ha handlat det sista som saknades inklusive salt och peppar, så trängde vi in oss i Runes Suzukijeep och begav oss den korta biten upp till Nigardsbreen. Efter en kortare anmarsch åkte selar och stegjärn på och vi knöt in oss i ett replag om fyra och började kursen på allvar. Det visade sig att vi hade valt helt rätt helg då solen stod högt på en klarblå himmel och med en vind som lätt svalkade våra leende ansikten. Vi turades om att leda replaget och välja rätt väg på den blå isen mellan snövattenhål, sprickor och de tobleroneliknande isformationerna.

Glaciärvandring

Glaciärvandring

Jag blev mäkta imponerad av styrkan i isskruvarna som enkelt gängades fast i den solida isen och då gav oss en säker punkt att arbeta ifrån. Rune gick systematiskt igenom olika tekniker hur man bäst färdas genom terrängen med stegjärn och vad man bör tänka på. Även om vi alla redan visste vikten av att gå med så många taggar som möjligt ner i isen så kunde detta inte påpekas nog så många gånger. Grillad (och okryddad) kyckling blev en finfin lunch med tillhörande mackor, som vid det här laget hunnit hårdna något.

Stefan i nöd väntar på räddning

Stefan i nöd väntar på räddning

Dagens roligaste och kanske viktigaste övning var livräddning. Då hissades valfri LAJT-kille ner i närmaste spricka för att sedan med Runes guidning firas upp i säkerhet från en i ett skarpt läge potentiell otäck situation.
 

Det blev en lång dag och när stegjärnens skarpa tänder började gnissla mot den polerade bergshällen nedanför glaciären hade vi inte långt kvar till bilen.

Till middag tändes återigen grillen och snart svaldes ytterligare ett köttstycke (kryddat!) ned, med ett glas rött vin under en värmande kvällssol, i magen på fyra trötta men nöjda glaciärfarare. Den blommande häggens doft, blandat med lätt lukt från de betande hästarna precis bakom vår stuga, tillsammans med fågelsången och den brusande älven, gör detta till en helt sagolik plats nere i dalen med de omgivande vitklädda bergstopparna.

RIIIIINNNG!!! Äntligen morgon! Med iver studsar alla fyra upp ur sina sköna sängar i stugan vi hyrt på campingen. Stefan tar frukostansvaret och rattar vant in vredet på de två spisplattorna och fyller återigen det lilla rummet med bacondoft.

Rune är på plats strax efter nio och då börjar vi dagen med att gå igenom kartan och vad man bör tänka på när man väljer vägval på glaciärer. Det kan vara allt från var sprickor bildas och varför de bildas just där, var snöbryggor är som svagast och när det är störst risk att falla igenom. När kartan gåtts igenom packas prylarna ned i ryggsäckarna och idag även snöankare.  Idag provar vi en annan glaciär för att få träna på en mer snöbeklädd omgivning.

Kartgenomgång om hur man bäst och säkrats färdas på glaciären

Kartgenomgång om hur man bäst och säkrats färdas på glaciären

 

En inmarsch på strax över timmen tar oss så äntligen fram till glaciären och kursen kan börja på riktigt! På inmarschen är det ingen som tvivlar på guidens påstående om att det i år är ett lämmelår. Detta eftersom vi får se både levande, döda, platta, tomma, halva, massakrerade och ulltussliknande lämlar överallt utmed vår väg.

Om man inte tänker på var man går i ett sådant här landskap så kan man själv få bli en platt och krossad varelse eftersom det med jämna mellanrum rasar mindre laviner, stenblock och grusmassor från sluttningarna intill bergsväggarna. I sådana lägen känns det bra att man befinner sig en bit bort i säkerhet ute på glaciären.

Istället för isskruvar får vi idag använda snöankare och nedgrävda isyxor för att få en säker och fastsatt plats att arbeta ifrån, vid t ex en räddning. Räddning ur spricka stod även på schemat idag och vi turades om att hissa upp den stackars kamrat som planenligt blivit hängandes i andra änden av repet.

Fyra nöjda glaciärfarare

Fyra nöjda glaciärfarare

Solen sken under hela dagen och tussen som syntes under någon minut är synd att kalla för moln. Vyerna här har varit helt fantastiska och det tillsammans med den övriga naturen, snön, isen och glada kamrater gör en helg som denna oförglömlig. På nedvägen får vi korsa några mindre forsar, vilket görs utan att få några våta fötter. Inte ens Victors ivriga studsande mellan de våta klippblocken i forsen resulterar i några olyckor. Vi har alla kört med storskor och tre av dessa är La Sportivas Spantik, som vi är mycket nöjda med, och starkt rekommenderar till andra.

Uppåt Mot nya äventyr

Uppåt Mot nya äventyr

Väl hemma på campingen tackar vi Rune för en bra och mycket lärorik kurs, innan vi återigen tänder grillen för en sista natt med gänget.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

Bränsle på Denali

När vi reste till Aconcagua så valde vi att endast använda oss av gas, vilket fungerade riktigt bra förutom då det blev riktigt kallt runt gasbehållarna som då tappade sin verkningsgrad något. Till sommaren ska vi till Alaska och ett av världens kallare berg och måste därför planera därefter.

Sammanfattningsvis brukar man säga att när det gäller vikt är gas att föredra framför bensin medan gas är dyrare. Bensin rekommenderas som bränsle i kalla förhållanden medan gas föredras vid plusgrader.

Gas är renare, tystare, säkrare, enklare och kräver inget förarbetet jämfört med bensin. Gas rekommenderas däremot inte som bränsle i kallt klimat, men fungerar bättre på hög höjd! Detta beror delvis på att det låga lufttrycket gör att gasen, som i flaskan är i vätskeform, förgasar sig vid betydligt lägre temperatur än vid havsytan. Det finns olika gasblandningar och olika blandningar passar olika bra beroende på förutsättningarna. Gas med högre propanhalt fungerar exempelvis bättre i kyla.

Ska man använda bensin är kemisk bensin (utomlands; white gas, Coleman fuel eller Blazoo) att föredra då den sotar, luktar och innehåller mindre föroreningar än vanlig bilbensin. När bensin används så krävs en del förarbete då den måste sättas under tryck och förvärmas innan den kan användas. Bensin kräver också mer syre vilket är en bristvara på hög höjd. Nu är inte det högsta lägret på Denali högre än 5245 m.ö.h vilket inte kan räknas som riktigt tunn luft.

Enligt Calle Sandell som gjorde en lyckad bestigning av Denali, den väldigt varma sommaren 2013, använde de sig av bensin i de nedre lägren och gas i de högre. Detta är lite tvärtom vad vi planerat att göra, men en varm sommar som det var förra året så verkar det ha fungerat utan problem. Calle och hans team köpte bensinen av flygbolaget (Talkeetna Air Taxi) som flög in dem till glaciären. Bensinen fanns sedan i baslägret (tillsammans med en massa annan bensin som tidigare klättrare lämnat och som det bara vara att ta ifrån). Bensin kan köpas i dunkar (se foto) på 3,78 liter (1 gallon). 

Hur mycket bensin som går åt beror på antalet medlemmar i expeditionen och förstås hur kallt det är. Vi räknar grovt med att det kan komma att gå åt max12 literbensin för oss tre. Vi planerar även att ta med 3 gastuber som vi kan använda i de lägre lägren. Gasen köper vi på Rei, där vi kommer handla en del av den proviant som vi inte tar med hemifrån. För att spara ytterligare bränsle så tar vi med en lite större kastrull (3l) med värmeväxlare under, som kommer att spara oss ytterligare bränsle. Känns lite overkill med en fin teflonpanna när man bara ska smälta snö, men det kan ju inte skada!

Vi får hoppas flänsen ska göra susen så vi lite snabbare kan få lite att dricka :-)

 

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag21 4 januari

Dags att säga adjö till servitrisen i Camp Plaza de Mulas

Dags att säga adjö till servitrisen i Camp Plaza de Mulas

Vi gick 50/10! Äntligen lite lumpenkänsla när vi gick 50min och sen vila 10. Det var kul med två nya bekantskaper att samtala med. Kanske har man funnit två kamrater att besöka Elbrus med! Tyvärr råkade Victor trampa snett när han skulle studsa över en bäck och foten blev illa tilltygad. Då foten värkte försökte vi kolla upp möjligheterna med en multransport till Victor, men det skulle kosta både tid och pengar. Tobias fick bli hans stöttepelare och med hjälp av honom och några värktabletter kunde Victor halta sig ned.

10 minuters rast!

10 minuters rast!

Tobias som Victors stöttepelare.

Tobias som Victors stöttepelare.

Jag kunde bjuda mina fem kamrater på varsin ölkorv vid rasten vid Piedra Grande stenen. I Horcones väntade en riktigt skraltig minibuss, med få fungerande säkerhetsbälten och en extremt törstig kylare som hängde kvar med lite tunn ståltråd. Vi stannade till och åt en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet. Efter stora betalproblem för vår middag, då resturangens kortläsare inte fungera och då Anders fått springa genom regnet till en bankomat som fick slut på kontanter medan han stod i bankomatkön, lyckades ändå servitrisen få liv i kortläsaren och vi kunde pusta ut och fortsätta.

Väntar i Horcones på minibussen som skall ta oss till Mendoza.

Väntar i Horcones på minibussen som skall ta oss till Mendoza.

Anders pepprar en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet.

Anders pepprar en lyxig trerättersmiddag på en restaurang som låg på samma gata som Brad Pitt hade sin favoritkafeteria när han var här och spelade in filmen 7 år i Tibet.

Relaterade inlägg:

Elbrus & Elbrus Race

En liten del av Team Lajt, som ännu inte haft möjligheten att i äventyrets tecken åka till Ryssland, fick äntligen visumet i handen. Elbrus har under åratal lockat med sina 5642 möh och det faktum att det är Europas och Rysslands högsta berg. Elbrus är en slumrande vulkan och ligger belägen i Kaukausus nära gänsen till Georgien.

När vänner i Lajt valde att åka till Kilimanjaro, då de redan varit på Elbrus så fick jag börja leta efter andra reskamrater. Jag packade därför min Arcteryxryggsäck och åkte tillsammans med Mei och en kille med namnet Carl. Mei hade jag tidigare under året stått tillsammans med på toppen av Aconcagua och Calle, en ung hurtig friluftskille från Stockholm hade vi hittat via utsidan.se.

Övriga Lajtgänget valde år 2007 att gå mot toppen via den lite längre och ovanligare östra leden. Östra leden går upp mot toppen via en glaciär och kräver en del vana med glaciärvandring (se reseberättelse på utsidan.se och lajt.com). I år reste vi till Elbrus, för att via normalleden ta oss upp till toppen. Den lilla ”touch” vi ville sätta på vår Elbrusexpedition var att ta oss till toppen genom att vara de första skandinavier som deltagit i tävlingen International Elbrus Race.  

Efter att ha mellanlandat och turistat lite i den vackra men unga staden St Petersburg flög vi via Moskva till Mineralnyie Vody i södra Ryssland. Där blev vi hämtade av en kille i en minibuss som körde oss genom det enorma jordbrukslandsskapet upp mot bergen. Vi stannade en snabbis för att proviantera gas till köket. 

Vi hade valt att köpa ett resepaket genom det ryska företaget Top Sport Travel, som även var arrangör av ovan nämnda tävling. Företaget fixade med de papper och stämplar som behövdes för visum och den tre timmar långa transfern från flygplatsen till foten av Elbrus. Det ingick även flera nätter med full logi på hotell samt nätter i ”Barrels” på berget. Även på berget ingick maten vilken visade sig vara supergod och ”hemlagad”. Allt till ett mycket bra pris!

 För att verkligen hinna acklimatisera oss ordentligt valde vi att skippa de första dagarna i ”resepaketet” där acklimatiseringsvandringar ingår och istället på egen hand bo in oss på berget. Nu kunde vi vänja oss vid höjden i den takt vi behövde och inte behöva känna någon stress. 

International Elbrus Race arrangeras varje höst i slutet av klättersäsongen, när fullmånen skiner över Kaukasus. Detta är en tid då vädret brukar vara stabilare med mer sol, mindre vind och då de största horderna med turister lämnat berget. Tävlingen följer normalrutten från dalen vid Azau – ”refuge Barrels” – Pastukhova Rocks – Sadeln – Elbrus västra topp. De tre olika klasser gör att det finns något för alla; tourist, classic och extreme. I extremklassen startar man en timme tidigare på 2350möh medan man i de två andra klasserna startar på 3710möh. I turistklassen gör man en alpin uppstigning och ger sig iväg i fullmånens sken medan man i classic startar kl 7:00 när solen håller på att stiga upp över den majestätiska omgivningen. Säkerheten var det viktigaste för arrangörerna och med den expertis som fanns hos dem så kände man sig alltid riktigt trygg.

25/8

2350 –> 3400 –> 2900

Igår fick vi skjuts från flygplatsen i Mineralnyie Vody och inatt sov tre förväntansfulla svenskar på hotell Elba, inte många kilometer från Azau där vi idag skulle börja vår vandring. Vi packade våra ryggsäckar på hotellet och lämnade de grejer/kläder som vi inte skulle behöva på berget. Efter en god hotellfrukost, satte vi oss i samma minibuss som igår och åkte under en klarblå himmel upp till Azau på 2350möh.

Vid liftstationen i Azau delade vi lite på oss. När vi ändå hade flera dagar till godo och då vi var här för att bestiga berg, så tyckte jag att vi allt bör bära vår packning upp på berget(?). Men min reskamrat tyckte det var en bra idé att ta liften upp och hon betalade de 700 rublerna för ett liftkort. Jag lyfte upp min Arcteryxsäck på ryggen efter det att Calle och jag smörjt in våra bleka ansikten. I riktigt fint väder började vi stigningen sedan uppåt mot nya höjder. 

Liftstationen vid Azau

Efter en första stigning på 500 höjdmeter så stannade vi och jag fick äta resans första frystorkade mat. Efter lunchen tog Calle och jag en acklimatiseringstur upp till 3400möh med lätt packning. Mei åkte med liften upp och ner för att tillslut övernatta själv i lägret ovanför oss. Dagen har varit fantastiskt fin med blå himmel och en temperatur på närmare 30 gr C!

26/8

2900–>4200–>3800

I en lång slang från berget kunde vi hämta färskt dricksvatten som vi kunde dricka direkt utan att behöva använda vattenreningstabletterna. Inser att jag inte gillar innehållet i de frystorkade påsarna något vidare. Kyckling i Örtsås är i alla fall ingen favorit.

Calle mot nya höjder!

Vindstilla och utan ett enda (inte ett enda!) moln på himmelen kunde vi sedan börja vandringen uppåt. Mei berättade via sms, att en guide sagt att det skulle bli pissväder följande vecka, But so far so good! Började gå 8.45 och steg in i lägret vid Barrels hut klockan 12. Lägret har namn efter de mer än 10 jättetunnorna som finns där uppradade, som hotell och skydd. För att bo där krävs vanligen förbokning. Efter lunchen tog jag och Calle en acklimatiseringstur upp till lägret vid 4200m. Där låg vi i solen någon timme, tills vi vände ner och mötte Mei.

Då det inom ett par dagar skulle bli dåligt väder funderade vi på hur högt vi skulle orka gå nästa dag. Skulle vi ta en rejäl acklimatiseringstur eller skulle vi rent av orka hela vägen upp till toppen redan på tredje dagen? Vi bestämde att Mei skulle ställa klockan på 3.00 och att vi då skulle se hur vi mådde och kände. Ikväll mådde jag dock inget vidare. Mådde illa och hade ingen som helst matlust utan såg mest fram emot att få krypa ner i min syntetiska sovsäck med en komforttemperatur på mellan +15gr C & -15gr C. 

Ett välspänt Hillebergstält och ”Barrels” i bakgrunden

27/8

3800–>5642–>3800

När Mei frågat kl 3.00 om vi tyckte vi skulle gå iväg så fick hon inget svar och drog då slutsatsen att vi inte ville. En något irriterad Mattias vaknade sen ett par timmar senare och morrade om varför ingen väckt honom.

Calle startade sedan gasköket och några minuter efter sex var vi på väg uppför berget. Efter någon timme åkte stegjärnen på och fick sitta där resten av dagen. Solen gick upp strax efter sju, men värmde inte mer än att man fick ha underställ och mössa på. 

Vid ungefär 5000 meter tackade Calle för sig och vände om neråt när huvudvärken blev för intensiv. Mei och jag fortsatte mot toppen, även om vi förstod att vi inte skulle nå den förrän framåt 16 på eftermiddagen. Efter att ha haft strålande väder hela dagen så kom molnen när vi sakta närmade oss toppen. När vi väl klev upp på toppen av Europas högsta berg så var det helt vitt. Mei var tröttare än vad hon någonsin tidigare varit i hela sitt liv. Då ska nämnas att hon tidigare bestigit berg som Kilimanjaro och Aconcagua och som ett par veckor innan resan till Ryssland genomförde en Ironmantävling. Känslan och tankarna av att stå där på toppen handlade mer om det dåliga vädret och nedstigningen än om något glädjerus. Jag kände inget av höjden och kroppen kändes väldigt stark, så träningen innan måste ha gett resultat. Det blåste allt kallare och efter de obligatoriska bilderna i det vita landskapet var det dags att gå ner. Då det inte fanns mycket till nysnö på berget blåste spåren inte igen. Spåren gick därför hyfsat lätt att följa med hjälp av de många röda käpparna som fanns utmed vägen. Kändes tryggt att ha dem där, då många av de olyckor som sker på berget sker p.g.a. folk som går vilse. På sina håll är det rätt brant och det skulle bli svårt att få stopp på ett eventuellt fall, speciellt när isyxan med sina 505g låg kvar i en väska på hotellet. Nedstigningen gick dock bra, även om den var väldigt jobbig och seg. Efter att ha varit ute i 14 timmar så kom vi ner till Calle i lägret klockan åtta. Då mobilen visade fullt på täckningen så passade jag på att skicka ett sms till grabbarna i Team Lajt som snabbt uppdaterade Lajts facebooksida. Imorgon väntar en välbehövlig vilodag.    

Team Lajts flagga på toppen av Elbrus!

 

Mattias & Mei on the summit of Elbrus!

28/8

Förutom att ansiktet är sönderbränt eftersom jag slarvat med solskyddsmedlet igår så kändes kroppen riktigt fräsch. Pissvädret som skulle ha kommit bestod på förmiddagen mest av ett gäng moln som cirkulerade på himlavalvet. Mei som träffat en kille från Brasilien tog liften ner för att sen spendera de närmaste nätterna på hotell. Personligen så tyckte jag att vi hade det riktigt bra i Calles fina Hillebergstält med kerlon 1800-väv och med extra stor absid av modell Nammatj GT. Där kunde man ligga och halvsova, lyssna på ljudböcker på mp3-spelaren, äta Ahlgrens bilar och annat godis man köpt i Sverige. 

Calle i Barrelssängen

När det sedan började hagla och blåsa rejält i tältduken så kom Nikolay helt lägligt. Nick från Top Sport travel, vilka arrangerar Elbrus Race är de som fixat att vi fått de papper o stämplar som behövdes för visumet. Nu hade de kommit upp till lägret och vi var välkomna att bo med dem i Barrels. Då vi ändå betalat för detta och då vädret ville ha bort oss från tältlivet så tackade vi snabbt ”JA” och packade ihop våra och Meis grejer. 

Vid Barrels väntade mellanmål med kaffe, bröd och färska grönsaker på oss. Kommer att trivas här! Efter att ha druckit tre stora koppar kaffe och ätit mig riktigt mätt på bröd med gott pålägg, så inser jag att det inte är något fel på aptiten, utan endast på min aptit på frystorkat. Tiden fram till middagen spenderas liggandes i sängen i Barrels nr 4, samtidigt som jag lyssnar på ett nedladdat reportage om djuphavsdykningens pionjärer och pillar bort torkade hudflagor från min torra och variga panna. Middagen består kycklingfilé, potatis och färsk sallad som varieras med gubbarnas anekdoter om Lenin, sovjettiden och olika bergsbestigningar. Med sken från en måne som inom några dagar skulle bli full gick jag till lägrets dass och gjorde det jag skulle. Om man bara ser till att andas genom munnen så är det inte ett så farligt ställe. Gick sen och la mig mig i en hyfsat skön säng. Calle hade nog hellre sett att det var tempurmadrasser, vilka han till vardags säljer hemma i Stockholm, men han klagade inte utan somnade inom några minuter. 

Dagboksskrivande

 29/8

Efter en väldigt stormig och blöt natt är jag glad att vakna i en trygg säng med dukat frukostbord bara20 meter bort. Det dåliga vädret gjorde att Nick och de andra arrangörerna beslutade att ställa in dagens kvalifikationsrace. Detta var inget vi hade något emot. Även om det finns minimalt med saker att göra här uppe så är jag glad att vara här och inte nere i civilisationen med all dess trafik och stress. Känns mäktigt att vara här uppe bland bergen som fostrat sovjetiska legender inom alpinismen. Vid middagsbordet skvallrar arrangörernas emblem på jackor och kläder om expeditioner till berg runtom hela världen. En herre fyller snart 77 år och sitter med en urtvättad dunjacka från en Everestexpedition 2004. Denne gamle man gick för några dagar sedan sakta men säkert om oss upp mot toppen och han är någon som förtjänar all respekt. Om jag är så pigg som han är om 47 år så kommer livet att vara underbart! Efter middagen avslutades kvällen med lite film på Nicks dator från tidigare Elbrus Race´s och från Sovjets första expedition till Mount Everest. En av de 24 killarna som deltog i den lyckade expeditionen var Vladimir som satt där i samma Barrel, som oss och tittade på dokumentären. Ibland kunde jag stanna upp och undra hur jag nu hamnat här bland dessa legendarer inom sovjetisk/rysk alpinism. 

30/8

3700–>4200–>3700

Efter en som alltid lika god frukost så bestämde Calle och jag att vi skulle utnyttja dagen till liten promenad upp till lägret på 4200m. Det börja sen blåsa mer och mer. Samtidigt kändes det som det regnade småspik från himlen. Gick där och började frysa om fingertopparna och undrade hur mycket mina dyra Hestrahandskar skulle skydda mig. Samtidigt som jag gick där och funderade mötte vi 77åringen på väg uppåt… med händer helt oskyddade mot vinden och kylan! Senare i veckan fick vi veta att denne herre i Korea blivit av med alla sina tår. Suttit fängslad i Kina då ”han verkar skum då han går omkring med två vänsterskor”. Han hade gått upp på fel topp på Anapurna. Deltagit i sovjetiska experiment inför rymdfärder där han fått sitta helt naken i ett rum med över 60 grader minus i temperatur. Detta för att se vad den mänskliga kroppen klarar. 

Vi mötte Mei senare nere i lägret, efter att hon kommit upp med liften efter några nätter på hotell. 

När jag betalat de 2000rublerna för startavgiften och fått min orangea t-shirt samt min nummerlapp med siffran 08 så började jag bli lite nervös. Skulle jag hinna upp till ”the sadle” innan klockan 12:00 när vi startar så sent som klockan 7? Jämför vi med min och Meis tid i måndags så kändes detta helt omöjligt! Calle som ännu inte varit på toppen tog beslutet att göra en solobestigning genom att gå upp tidigare på morgonen för att hinna upp. Då det skulle vara många funktionärer och andra expeditioner på berget mot toppen så kändes det ändå hyfsat säkert. Kvällen spenderades med Aggey, vår nye vän från Kazakstan, som pratar bra engelska och som klättrat en hel del, bland annat över 8000m på K2. Jag gav bort en svensk flagga av konstiga proportioner till en överförtjust Nick som snabbt hängde upp den bland de andra flaggorna vilket gjorde tävlingen ännu mer internationell.

Calle, Mattias, 77årige Boris, Aggey & Mei

 31/8

3700–>5400

Klockan 7:00 stod 12 deltagare uppställda på startlinjen nedanför hangaren på 3710m. Nummerlapp och stegjärn satt på och alla höll ett stadigt grepp om sina stavar. Vladimir, den sovjetiska klätterlegenden som bland annat deltog i den lyckade första Sovjetiska expeditionen till Mount Everest räknade ner på ryska tills ordet ”marsch” ljöd och vi gav oss iväg. Stigningen mot toppen gick via Pastukova Rocks, vilket skulle passeras inom 2h 15min (vanligtvis 2h, men som pga av inställt kvalrace getts 15 extra i tid). 

Strax innan jag nådde Pastukova Rocks så kom ledaren i extremklassen förbi mig. Extremklassen startade klockan 6:00 nere på 2350möh vid Azau och med en vänlig hälsning gick Roman med nr 01 på bröstet lugnt förbi mig under en sol som höll på att gå upp. Det verkade bli en toppendag! Under Elbrus Race är det ingen som springer utan alla går, men i olika takt och fart. Kände att jag började gå ganska ryckigt och behövde stanna ofta för att hämta andan. Ledarna i min klass var långt framför och de långsammaste var en bra bit nedanför. Däremot kom 77årige Boris ifatt mig. Där såg jag min chans och jag lade mig i hans spår. Började gå i exakt samma takt som denne ryske legend. Det funkade riktigt bra och jag kunde hålla en jämn och stadig takt uppåt! Vid Pastukova Rocks fick man en liten kopp te innan det var dags att gå för att inte tappa farten efter Boris. Fingrarna blev hela tiden allt kallare och solen värmde inte lika mycket som jag hoppats. Till slut var det hela olidligt och jag blev tvungen att stanna för att ur ryggsäcken ta fram tunna innerhandskar och OR-skalhandskar. Detta för att slippa få svarta prinskorvar till fingrar som sedan skulle ramla bort. Kändes som detta var i sista sekund för nu var fingrarna riktigt stela. Snickersen som legat i min bröstficka och som nu skulle ha gett mig ny energi var som en stenhård isbit som fick läggas tillbaka i fickan. Som tur var kom Calle fram till mig medan jag satt där och fipplade med min ryggsäck.

Mot toppen!

Calle hade i fullmånens sken gått upp kl 3:00 och en timme senare gett sig iväg uppåt för att några timmar senare äntligen få stå på toppen. Jag fick några Ahlgrens bilar som gav mig en liten sockerkick innan jag sa hejdå till Calle och fortsatte uppåt. Boris som varit min ledstjärna var vid det här laget långt före och jag fick klara mig själv. Sista biten ”runt hörnet” och fram till mållinjen på the sadle gick smidigt. Då detta var första dagen med hyfsat väder på flera dagar var det mycket folk på berget, som man fick trängas med på den smala upptrampade stigen i snön. Började frysa så smått om händerna igen, men när jag klev över mållinjen blev jag helt varm i hela kroppen och fingrarna var inte längre något som helst problem. Tävlingsledningen hade beslutat att ”the summit is closed” då det nu hunnit bli riktigt dåligt väder där uppe. Personligen var detta inget som störde mig då jag några dagar tidigare redan stått på toppen. Jag vände glatt neråt efter att ha tagit på dunjackan. Jag hade nu klarat av VII International Elbrus Race och var mer än nöjd över att ha kommit i mål med över 75 minuter tillgodo! Mei som missuppfattat kvaltiden till Pastukhova Rocks blev diskvalificerad och blev tvungen att vända ner till baslägret. Med glädje i hela kroppen gick jag ner till lägret där de andra väntade på mig tillsammans med rysk tv. Blev intervjuad om tävlingen och mina upplevelser. Måste ha sett perfekt ut där jag stod med zinkpasta täckt över näsan och ett ansikte som höll på att lossna. Värre flagning i ansiktet har jag aldrig sett och det var tur att jag inte själv förstod hur illa jag såg ut. Därefter väntade en skön sista lunch på berget medan vi väntade på de sista arrangörerna av tävlingen. De hade fått rycka ut som räddningspersonal till en filippinsk klient av till en annan expedition, som fallit ihop på berget. Vi packade ihop grejerna och tog oss ner till dalen ihop med Aggey och Elena från Russianclimb.com. Mei, valde att stanna tillsammans med en kille från Brasilien för att imorgon försöka gå mot östtoppen. Jag och Calle kände oss mer än nöjda med våra prestationer på berget och såg fram emot dusch och annan lyx på hotell Elba. Kvällen spenderades sedan med att riva lossa torkade hudflagor från ansiktet och med Aggey som lärde oss att det finns mer i Kazakstan än tokstollen Borat.

1/9

Den förste september blev en lugn och skön dag. Jag, Calle och Aggey käkade frukost och gick till några källor där det kom upp järnhaltigt vatten ur marken. Efter att ha ätit olika typiska centralasiatiska rätter och druckit lokalproducerat te, som Aggey försökte lära oss namnet på var det dags för prisutdelningsceremoni i Azau. 

Aggey & Calle provsmakar vattnet från källorna

Arrangörerna

På kvällen var det avslutningsmiddag där god mat varvades med historier och Elbrus Racefilmer från olika år. Lokalt fruktigt vin drack vi till maten medan vodkan lös med sin frånvaro!

Tjoooo

 2/9

Efter att ha tackat Vladimir och Nick för en härlig vecka satte vi oss återigen i minibussen och körde till Minealniye Vody. Ett något försenat flygplan med skrikande barn landade sedan på en av Moskvas tre flygplatser. Flera hjälpsamma Moskvabor fick sedan hjälpa oss att hitta till hotellet som inte med den minsta ledtråd var utmärkt.

Kreml

 3/9

En skön dusch var en var en bra start på dagen som sedan spenderades som en äkta turist i Moskva. Kyrkor, Kreml, teatrar varvades med torg fyllda med babuschkadockor och ryska hattar. Det imponerande jättevaruhuset Gum från 1893 förtjänade också ett besök. Moskva är en jättestad, men som var betydligt trevligare och renare än vad jag trott. I trafiken varvades nya lyxbilar med gamla skrothögar och trafiken var inget som imponerade då de körde som dårar även i de centrala delarna av staden. Parkera verkade man kunna göra precis hur som helst även om detta innebar att detta var mitt i en korsning eller att bilar innanför inte skulle kunna ta sig ut. Asiatiska turister med fotomani varvades med, tjejer i för höga klackar och unga poliser som glatt vandrade runt i stan. I parken vid den okände soldatens grav satte vi oss och tog oss en glass tillsammans med familjer som käkade McDonaldsmat och killar på dejt med alldeles för snygga tjejer. På kvällen blev det Military tattoo på Röda torget där olika länders militärförband visade upp sin militärorkester med pompa och ståt. Det hela var ett mäktigt arrangemang med smällar och fyrverkerier som jag gjorde det bästa med att föreviga med min billiga digitalkamera.

 4/9

Så var en mycket lyckad resa slut och vi flög hem via Riga till Arlanda. 

 Resan i siffror

Flygbiljetter: ~4700kr (Med turistdagar i St Petersburg på ditvägen och i Moskva på hemvägen!)

Tävlingsavgift: ~50Euro

Visum: ~550kr

Top Sport Travel: 3072kr (Papper och stämplar till visumet, transfer Mineralniye Vody –> Elbrus tur och retur, 3hotellnätter med frukost, lunch & middag, 3 nätter på Barrels med toppenmat minst 3ggr/dag, avslutningsmiddag)..

 Elbrus Race 2012 TEAM LAJT i PDF        

 

Relaterade inlägg:

International Elbrus Race

Efter att ha läst sloganen att ”You can´t Race any higher in Europe” och med en brinnande längtan efter att äntligen få stå på Europas högsta berg, så kändes det som jag hittat rätt. När jag läste om International Elbrus Race så funderade jag först på om det var klokt att tävla på ett så pass högt berg, som ändå Elbrus är med sina 5642möh. I efterhand, med den tillit jag fick till arrangörerna av tävlingen så kan jag varmt rekommendera detta sätt att utmana sig själv och samtidigt få stå högre än någon annan i Europa.

International Elbrus Race arrangeras varje höst i slutet av klättersäsongen när fullmånen skiner över Kaukasus. Detta är en tid då vädret brukar vara stabilare med mer sol, mindre vind och då de största horderna med turister lämnat berget. Tävlingen följer normalrutten från dalen vid Azau – ”refuge Barrels” – Pastukhova Rocks – Sadeln – Elbrus västra topp. Det finns tre olika klasser att välja mellan; turist, classic och extrem, vilket gör evenemanget till något för alla. I extremklassen startar man en timme tidigare på 2350möh medan man i de två andra klasserna startar på 3710möh. I turistklassen gör man en alpin uppstigning och ger sig iväg i fullmånens sken medan man i classic startar kl 7:00 när solen håller på att stiga upp över den majestätiska omgivningen.

Två dagar före start ska deltagare genomföra ett kvalifikationsrace till Pastukhova Rocks på 4800möh för att se att man har kapaciteten att hinna upp till toppen på en säker tid. Klarar man inte detta får man istället bestiga berget i turistklassen.

Arrangörer av tävlingen är Top Sport Travel och Russianclimb.com. Arrangörerna såg till att vi fick hjälp med de papper vi behövde för visum, fixade transfer från Mineralniye Vody och bokade hotell och plats på ”Barrels” när vi var på berget och såg till att vi fick riktigt bra mat både till frukost, lunch och middag. Mycket väl investerade pengar!

Jag och mina svenska vänner; Mei och Carl, reste till Elbrus några dagar innan startskottet skulle gå. Detta mest för att hinna acklimatisera oss tillräckligt innan själva tävlingen. Top Sport Travel erbjuder även ett program där acklimatisering ingår, men vi ville köra en del på egen hand. Acklimatiseringen gick över förväntan och redan på tredje dagen stod två av oss på toppen av Elbrus. Carl valde klokt att vända när han kände att höjden blev för påtaglig. Att gå mot toppen av ett så pass högt berg som Elbrus på redan tredje dagen är i snabbaste laget, men då vi kände oss fräscha och hade vädret på vår sida så ville vi ändå försöka.

När väl sedan tävlingsdagen kom var vi alla bra acklimatiserade och redo för den högsta tävlingen i Europa. Att springa till toppen är det synd att säga att vi gjorde. Själv tog jag rygg på den 77årige Boris som med bestämda steg kämpade sig mot toppen och höll ett bra och stadigt tempo.

Om man drömmer om att pressa sig, stå på toppen av Europa och få vara del av något större kan Elbrus Race vara något att satsa på. Man blir varmt välkommen i en grupp som består av några av forna Sovjetunionens verkliga legendarer inom alpinsim, där säkerheten är det viktigaste.

The swedish gang and our new friend Aggey from Kazaksthan

För hela berättelsen se:

http://lajt.com/blogg/elbrus-elbrus-race/

Relaterade inlägg:

Argentina 5-10 januari 2012

Dagarna efter att vi kommit tillbaka till Mendoza spenderade vi med våra två nyfunna vänner. Varje dag fyllde vi med aktiviteter som tex en förvånansvärt trevlig tur på hästrygg bland kaktusar och andra torra och taggiga växter.

Efter några försök pga dåligt väder fick vi äntligen kasta oss ut och se landskapet från ovan när vi hoppade skärmflyg eller vad det nu kan heta. Mycket behagligt att hänga där och jämfört med den otrevliga bilvägen upp till hopplatsen var detta ingenting.

En förmiddag spenderade vi på olika vingårdar vilket måste ses som ett obligatoriskt inslag om man är i Mendoza. Turen hade bokats av en herre vid namn Ulf som A & F mött på berget. Ulf var en välbetalt advokat som visste det mesta om allt och gärna ville att alla skulle få veta det.

Dagligen intogs de stora argentinska biffarna och till dessa utsåg vår egen vinexpert Fredrik det bästa vinet. Den bästa kulinariska upplevelsen fick vi direkt efter skärmflygningen och klädda i svettiga t-shirts och skjorts klev in på kvällens restaurang. Trodde först vi kommit fel när vi vandrade fram på den mörka gatan som kantades av prostituerade, stora som skogshuggare. Restaurangen låg på Itzuago 1548. Restaurangen som Victor hittat i en reklamtidning drevs av en fd läkare som sadlat om till krögare. Restaurangen låg i hans hem! Och vi var dom enda gästerna. För ett mycket prisvärt pris fick vi en 7-rätters med smakprov från Argentinas alla delar och en trevlig förklaring om varifrån och varför.

En fantastisk resa och en underbar start på ett nytt år led mot sitt slut.

Ett Stort TACK till Victor och Tobias för en grymt bra planerad resa!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag20 3 januari

Äntligen går vi nedför! Vi är alla överens om att vårt val att inte gå normalleden upp mot toppen var helt rätt. Väljer man denna led möts man efter baslägret av en enda lång grusbacke. Det är denna väg vi tar ner och den är inte rolig alls. Inget vatten utan bara grus och sten.

Det är jobbigt att gå nedför!

Det är jobbigt att gå nedför!

Vi möter några norrmän som rekommenderar ett hamburgerställe i Plaza de Mulas som blir vårat första stopp i baslägret. Äntligen lite riktig mat! Sen har vi en del grejer att fixa. Bajspåsen måste lämnas, boka transport till Mendoza och äta en gång till.

En enda lång grusbacke.

En enda lång grusbacke.

När sen hotellet (precis nedanför lägret) som vi tänkt äta på hade stängt pga för dålig lönsamhet fick vi tänka om lite. Bokningen av transport var heller inte så enkelt när Grajales som vi bokat mulan och transporten hit med inte gick med på att skjutsa oss förrän vi kunde visa upp kontanter så hade vi problem. Självklart är inte det någon nyhet att Cash is King men då vi nätt och jämt fick ut kontanter till resan hit och tillståndet hade vi inget alternativ. Vi stötte återigen ihop med grabbarna från Arvidsjaur och vi började gemensamt diskutera hur vi skulle göra.

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Tillslut kom vi fram till att stanna i lägret över natten och avnjuta en god middag med våra nya vänner och dagen efter hyra en mula som kunde ta 60kg av våra grejer ner till vägen där en minibuss skulle möta oss och ta oss sex till civilisationen i Mendoza. Inte mycket av detta hade blivit möjligt utan våra två nya vänner. TACK till Anders och Fredrik som verkligen hjälpte oss! En trevlig middag med biffar, trevligt sällskap och en söt servitris som Fredrik med sina sönderbrända och variga läppar gjorde sitt yttersta att imponera på fick avsluta dagen.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Graaaaacias!

Relaterade inlägg:

Aconcagua Topptursdag!

6962möh

Klockan var satt på 03.50 och jag klädde på mig och gick och kollade med Tomas om senast nu fått sista väderleksrapporten. Allt var enligt planerna ☺ ! Gick tillbaka till mina teamkamrater som inte visade någon direkt entusiasm. Kanske är förståligt en iskall morgon klockan 4 på 6000 metershöjd. Grabbarna var ändå klara att gå klockan 5 och 15 minuter därefter var även min tältkamrat klar.

Vi tog sedan rygg på Tomas grupp som alla hade stegjärnen på. Vi tog på våra järn någon timme senare efter att vi placerat de värsta stenfälten. Sen fick stegjärnen sitta på resten av dagen. Strax innan vi nådde till Independencia, som säga vara världens högst belägna byggnad valde Victor att vända om nedåt. Det var inte höjden utan mer av att kroppen sa ifrån och han inte kände sig helt frisk. Riktigt tråkigt då jag verkligen tyckte han var värd att nå toppen av Sydamerika.

Efter hyttan så började den långa traversen mot Canaletan. Jag blev överraskad över hur lång traversen var och att den bitvis var brantare än vad jag trodde. Flera grupper blev beordrade att stanna och ta fram sina isyxor för att vid ett eventuellt fall kunna göra ”self-arrest”. Då vi inte hade isyxan med så var det bara att bita ihop, knalla vidare, försöka glömma bort höjdrädslan och helt enkelt ge faan i att ramla ner.

Mei som alltid håller ett högt tempo när hon går först gick på riktigt bra och snart var vi framme i Canaletan. Där sken solen och det var riktigt varmt, så att kläderna åkte av. Canaletan som består av en bred korridor av sten var betydligt längre än jag trodde och de två militärerna vi träffat igår närmade oss snabbt bakifrån. Men då en av de, Fredrik var tvungen att stanna och kräkas flera gånger kom de inte ifatt förrän precis innan toppen.

Sista biten gick enormt sakta. Det blev inte muntrare då grupperna längst fram inte verkar veta vägen till toppen. I ca en timme står vi och se folk yra omkring och ingen verkar veta vilken väg man skulle ta. Otäcka tankar om att bli tvungen att vända ned utan att ha nått toppen snurrade i mitt trötta huvud. Svårt att beskriva den trötthet man upplever då kroppen verkligen inte förmår att knalla på. Mei är den starkaste av oss och kommer upp till toppen först, följt av grabbarna från Arvidsjaur.

 Summit of America

När man väl klev upp på toppen så blev det inte det kramkalas jag alltid trott det skulle bli. Utan istället lägger jag mig platt på rygg och pustar. Sen tar vi de obligatorisk bilderna och försöker njuta av den helt obefintliga utsikten i det stora vita molnet vi befinner oss i.

Jag gör bokstavligen en kullerbytta med min ryggsäck och stegjärnen på första biten ner från toppen. Inte för att jag direkt snubblar utan för att jag är så väldigt trött. Jag ser Tobias oroliga blick, och som ber mig att skärpa mig. Förstår att detta är helt fel plats att skada sig på.

Militärgrabbarna tackar för sig och försvinner raskt nedåt. Vi tar det betydligt lugnare och det går sakta nedför. Genom traversen går det långsamt…riktigt långsamt. Jag går där och halvsover och stundtals känner jag att jag drömmer till. Inte så bra ställe att gå och halvsova, när man vid ett felsteg hamnar några kilometer längre ner på berget.


Tar en powernap i skydd av världens högst belägna stuga(en rätt trasig stuga ska tilläggas) och fortsätter sedan ner till lägret i Colera. Väl nere i lägret vill Mei att vi ska packa ihop och fortsätta ned, men jag vill bara sova. Har sällan varit såhär trött men, jag har mått hur bra som helst hela dagen, så det är synd att klaga på livet!

Relaterade inlägg: