Aconcagua dag20 3 januari

Äntligen går vi nedför! Vi är alla överens om att vårt val att inte gå normalleden upp mot toppen var helt rätt. Väljer man denna led möts man efter baslägret av en enda lång grusbacke. Det är denna väg vi tar ner och den är inte rolig alls. Inget vatten utan bara grus och sten.

Det är jobbigt att gå nedför!

Det är jobbigt att gå nedför!

Vi möter några norrmän som rekommenderar ett hamburgerställe i Plaza de Mulas som blir vårat första stopp i baslägret. Äntligen lite riktig mat! Sen har vi en del grejer att fixa. Bajspåsen måste lämnas, boka transport till Mendoza och äta en gång till.

En enda lång grusbacke.

En enda lång grusbacke.

När sen hotellet (precis nedanför lägret) som vi tänkt äta på hade stängt pga för dålig lönsamhet fick vi tänka om lite. Bokningen av transport var heller inte så enkelt när Grajales som vi bokat mulan och transporten hit med inte gick med på att skjutsa oss förrän vi kunde visa upp kontanter så hade vi problem. Självklart är inte det någon nyhet att Cash is King men då vi nätt och jämt fick ut kontanter till resan hit och tillståndet hade vi inget alternativ. Vi stötte återigen ihop med grabbarna från Arvidsjaur och vi började gemensamt diskutera hur vi skulle göra.

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Gott med mat som inte har varit frystorkad!

Tillslut kom vi fram till att stanna i lägret över natten och avnjuta en god middag med våra nya vänner och dagen efter hyra en mula som kunde ta 60kg av våra grejer ner till vägen där en minibuss skulle möta oss och ta oss sex till civilisationen i Mendoza. Inte mycket av detta hade blivit möjligt utan våra två nya vänner. TACK till Anders och Fredrik som verkligen hjälpte oss! En trevlig middag med biffar, trevligt sällskap och en söt servitris som Fredrik med sina sönderbrända och variga läppar gjorde sitt yttersta att imponera på fick avsluta dagen.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Tillsammans med våra nyfunna vänner Anders och Fredrik.

Graaaaacias!

Relaterade inlägg:

Aconcagua Topptursdag!

6962möh

Klockan var satt på 03.50 och jag klädde på mig och gick och kollade med Tomas om senast nu fått sista väderleksrapporten. Allt var enligt planerna ☺ ! Gick tillbaka till mina teamkamrater som inte visade någon direkt entusiasm. Kanske är förståligt en iskall morgon klockan 4 på 6000 metershöjd. Grabbarna var ändå klara att gå klockan 5 och 15 minuter därefter var även min tältkamrat klar.

Vi tog sedan rygg på Tomas grupp som alla hade stegjärnen på. Vi tog på våra järn någon timme senare efter att vi placerat de värsta stenfälten. Sen fick stegjärnen sitta på resten av dagen. Strax innan vi nådde till Independencia, som säga vara världens högst belägna byggnad valde Victor att vända om nedåt. Det var inte höjden utan mer av att kroppen sa ifrån och han inte kände sig helt frisk. Riktigt tråkigt då jag verkligen tyckte han var värd att nå toppen av Sydamerika.

Efter hyttan så började den långa traversen mot Canaletan. Jag blev överraskad över hur lång traversen var och att den bitvis var brantare än vad jag trodde. Flera grupper blev beordrade att stanna och ta fram sina isyxor för att vid ett eventuellt fall kunna göra ”self-arrest”. Då vi inte hade isyxan med så var det bara att bita ihop, knalla vidare, försöka glömma bort höjdrädslan och helt enkelt ge faan i att ramla ner.

Mei som alltid håller ett högt tempo när hon går först gick på riktigt bra och snart var vi framme i Canaletan. Där sken solen och det var riktigt varmt, så att kläderna åkte av. Canaletan som består av en bred korridor av sten var betydligt längre än jag trodde och de två militärerna vi träffat igår närmade oss snabbt bakifrån. Men då en av de, Fredrik var tvungen att stanna och kräkas flera gånger kom de inte ifatt förrän precis innan toppen.

Sista biten gick enormt sakta. Det blev inte muntrare då grupperna längst fram inte verkar veta vägen till toppen. I ca en timme står vi och se folk yra omkring och ingen verkar veta vilken väg man skulle ta. Otäcka tankar om att bli tvungen att vända ned utan att ha nått toppen snurrade i mitt trötta huvud. Svårt att beskriva den trötthet man upplever då kroppen verkligen inte förmår att knalla på. Mei är den starkaste av oss och kommer upp till toppen först, följt av grabbarna från Arvidsjaur.

 Summit of America

När man väl klev upp på toppen så blev det inte det kramkalas jag alltid trott det skulle bli. Utan istället lägger jag mig platt på rygg och pustar. Sen tar vi de obligatorisk bilderna och försöker njuta av den helt obefintliga utsikten i det stora vita molnet vi befinner oss i.

Jag gör bokstavligen en kullerbytta med min ryggsäck och stegjärnen på första biten ner från toppen. Inte för att jag direkt snubblar utan för att jag är så väldigt trött. Jag ser Tobias oroliga blick, och som ber mig att skärpa mig. Förstår att detta är helt fel plats att skada sig på.

Militärgrabbarna tackar för sig och försvinner raskt nedåt. Vi tar det betydligt lugnare och det går sakta nedför. Genom traversen går det långsamt…riktigt långsamt. Jag går där och halvsover och stundtals känner jag att jag drömmer till. Inte så bra ställe att gå och halvsova, när man vid ett felsteg hamnar några kilometer längre ner på berget.


Tar en powernap i skydd av världens högst belägna stuga(en rätt trasig stuga ska tilläggas) och fortsätter sedan ner till lägret i Colera. Väl nere i lägret vill Mei att vi ska packa ihop och fortsätta ned, men jag vill bara sova. Har sällan varit såhär trött men, jag har mått hur bra som helst hela dagen, så det är synd att klaga på livet!

Relaterade inlägg: