Aconcagua dag13 27 december

Vi unnade oss lite sovmorgon efter gårdagens hårda marsch och vaknade upp till en strålande dag och ett camp med färre tält än när vi hade anlänt i mörkret dagen innan. Efter frukost i det fina vädret gick vi för att checkat in hos rangern, vi hade sluppit att göra det kvällen innan då vi hade anlänt så pass sent. Efter att Mei fått sig själv fotograferad bredvid den långhårige rangern var det dags att ge sig av, om än något senare än planerat.

Mei bredvid den långhårige rangern.

Mei bredvid den långhårige rangern.

Vandringen längs dalen erbjöd inte någon direkt trängsel på stigen, utan det enda vi såg var en grupp mulåsnor med packning på väg upp till basecamp och en annan grupp åsnor som var på väg ner. Åsnorna bar packning och en troligtvis skadad bergsbestigare som muttrade något om att det inte var det minsta bekvämt att sitta där på åsnans rygg.

Dagen fortsatte att bjuda på fint väder förutom under vår lunchpaus då det kom ett regnmoln och gav oss en omgång. Till lunch åt vi det sista av den medhavda riktiga maten vilket bestod av pasta och korv.

Tobias skyddar sig emot regnet under lunchen.

Tobias skyddar sig emot regnet under lunchen.

Vandringen till dagens mål Casa de Piedra 3200möh som enligt kartan skulle ta 7 timmar tog för oss 8,5 timmar. Det att det hade tagit lite längre tid än planerat tillsammans med att vi hade kommit i väg senare än planerat gjorde att det började bli kväll när vi väl var framme, iklädda dunjackor satt vi upp tälten och lagade mat.

Aconcagua i fjärran.

Aconcagua i fjärran.

Framme vid Casa de Piedra 3200möh.

Framme vid Casa de Piedra 3200möh.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag12 26 december

Äntligen var dagen inne då vi skulle ge oss iväg till Vacas Valley och Aconcagua parken för att påbörja det vi hade kommit hit för. Hotellfrukosten var ett välkommet inslag mot brungrå frystorkade geggan de kallar Pasta Provence. 

Innan vi skulle kunna sätta oss i en bil som skulle ta oss mot vårt mål var vi tvungna att fixa med kontanter och tillstånd. Vi anlände 30 minuter innan öppning till det vi trodde var en bank men det visade sig tyvärr bara vara ett slags växlingskontor. Vi började springa runt i Mendoza för att hitta en öppen bank och paniken började sprida sig när vi och började förstå att bankerna var stängda på annandag jul. Vi hade fått höra och tidigare erfara att det endast går att ta ut 1000 pesos per dag och kort och vi behövde 3000 pesos var bara till själva tillståndet.

Vi testade alla våra kort i alla bankomater och av en slump testade vi lyckan i en bankomat där det visade sig att man kunde ta ut 5000 pesos, dock endast om man hade Mastercard. Tobias och Mattias tog ut allt de kunde och tillsammans med det vi hade lyckas få ut på de andra korten hade vi nu så att det i alla fall skulle räcka till fyra tillstånd och transporten till berget.

Väntar på att få betala över 16000 kr i kontanter för tillstånden.

Väntar på att få betala över 16000 kr i kontanter för tillstånden.

Med fina löparkliv sprang vi sedan i värmen till tillståndskontoret för att få veta att betalningen gjordes på ett helt annat ställe. Lökringarna under armarna växte medans vi stressade runt. Vi lyckades hitta den lilla butiken som skulle ha våra pengar för tillstånden, vi betalade och fick ett kvitto som vi sen kunde visa upp och få våra tillstånd. Hur lång tid det tar att få tillståndet beror på hur mycket folk det är men vi hade ganska tur och vara klara på cirka en timme.

Tobias fyller i alla papper för att få sitt tillstånd.

Tobias fyller i alla papper för att få sitt tillstånd.

Med andan i halsen sprang vi sen tillbaka för att några minuter försent checka ut ur hotellet. Sorgligt nog kastade vi i oss lite mat på McDonalds av alla ställen. Packade det sista i lobbyn medan vi väntade på bilen som skulle hämta oss. Det var inte det lättaste att förklara för hotellarbetarna när vi skulle komma tillbaka då deras engelska var i stort sätt obefintlig. Victor och Tobias gjorde dock ett toppen arbete med halvdålig skolfranska och palörboksspanska och det gick även ännu bättre när de gick över till att använda laptopen och google translate. Det vi inte skulle ha med oss lämnade vi i källaren på hotellet på samma sätt som under acklimatiseringsturen.

På utsatt tid dök Grajales förare upp med en suv av nyare modell. Vår chaufför vid namn Carlos visade sig ha bott några år i staterna och guidade oss igenom det torra landskapet på utmärkt engelska. Carlos såg dock mer ut som en kille från något MC-byggarprogram på tv med sin keps och ring i örat än någon som jobbar på ett mulföretag. Vi färdades de 18 milen genom den argentinska landsbygden och såg kaktusar svischa förbi och nere i floderna åkte turister på rafting. Vi fick fiket utpekat (med det passande namnet ”Tibet”) där Brad Pitt brukade hänga mellan de olika scenerna när han var i området för att spela in ”7 år i Tibet”.

Victor vid Carlos suv och Thule släp.

Victor vid Carlos suv och Thule släp.

Väl framme i Los Penitentes backade Carlos in sin bil med den lilla svensktillverkade släpkärran av märket Thule mot Grajales portar. Vi möttes där av en tjej som även hon pratade bra engelska. Hon hjälpte oss med vår utrustning som skulle få åka multransport upp till Camp Argentina. Vi hade från början tänkt bära allt själva hela vägen men Mei fick oss på andra tankar. Att hyra en mula har även en annan fördel på berget, har man inte anlitat något mulföretag så måste man betala en avgift i lägren för att få använda faciliteterna som finns där, vilket verkar mycket omständigt. Det är inte många som bär all sin packning upp till baslägret. När vi packat om och valt ut det som skulle få snålskjuts med mulan bestämde vi oss för att ändra planen om att tälta en natt innan vi börja vandringen in i nationalparken utan bestämde oss för att ge oss iväg samma eftermiddag. Vi hoppade in i suven och Carlos skjutsade oss till porten till nationalparken.

Ompackning i Grajales lokaler i Los Penitentes.

Ompackning i Grajales lokaler i Los Penitentes.

Det kändes skönt att vi nu skulle vi ta igen dagen som vi låg efter i planeringen som vi hade förlorat på grund av strulet med kontanter och tillstånd redan när vi anlände till Mendoza. Efter vi checkat in och alla fått en skräppåse med individuella nummer som skulle lämnas tillbaka för att slippa böter började vandringen genom en grön(!) dal. Efter några timmars vandring på stigen som nu övergått i mer stenig terräng började det kännas lite ganska tungt, mycket på grund at värmen och det höga tempot vi höll. Vi gick förbi otaliga skelett av djur som oftast var mulor som fått sätta livet till för att människor skulle upp på en nästan 7000m hög stenhög.

Vandring genom en grön(!) dal.

Vandring genom en grön(!) dal.

Ett av skeletten stack ut då det satt kvar lite mjuk päls runt halsen och av storleken att dömma så kan det ha varit en guanaco. Antar att en död guanaco är mer av en upplevelse än ingen alls. Timmarna gick och mörkret kom allt fortare och snart var det nästintill kolsvart. Då rörde sig en buske och ut kom en Ranger (alla läger upp till BC är bebodda av rangers) och fråga hur det var med oss. Tydligen hade han koll på att vi skulle komma och hade gått ner för att möta oss. Han tog Meis väska och gav sig iväg i ett hiskligt tempo. Victor och Mattias kom snabbt på efterkälken medan Tobias såg stark ut och hängde på rangern riktigt bra. Tillslut kom vi ändå fram till Pampa de Lenas och kunde sätta upp tälten och laga lite middag.

Troligtvis resterna av en guanaco.

Troligtvis resterna av en guanaco.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag11 25 december

Efter att vi bestämt oss för att hoppa över den sista påsen frystorkat gick vi återigen ner till Refugion och satte oss med en cola för att vänta på de två taxibilarna som sakta snirklade sig upp för den slingriga vägen mot Ski Montana. En mycket vacker biltur ner från bergen mot det absolut platta Mendozaområdet gav oss en bra start på dagen.

Ett slitet team väntandes på taxi tillbaka till Mendoza på Refugion i Ski Montana.

Ett slitet team väntandes på taxi tillbaka till Mendoza på Refugion i Ski Montana.

Cordon del Plata från bilen på väg tillbaka till Mendoza.

Cordon del Plata från bilen på väg tillbaka till Mendoza.

Väl framme i Mendoza checkade vi snabbt in på hotellet och gav oss utan att duscha ut på stan på jakt efter Argentinska biffar. Men då det var juldagen och den är en mycket röd dag så var det mesta stängt. Vi hittade dock ett hak som serverade pizza som räddade våra frystorkade magar. Det blev en trevlig lunch med mycket skratt och prat, jag tror alla var väldigt nöjda med att vara tillbaka i civilisationen igen. Mattias variga läppar sprack vid minsta leende och fyllde hans ögonen med tårar vid varje tugga av de exstrasaltade pizzabitarna.

Pizza lunch i Mendoza.

Pizza lunch i Mendoza.

Vi begav oss sen tillbaka till hotellet för att packa om och förbereda allt inför morgondagens avfärd till Aconcaguaområdet. Vi hade dock delade meningar om hur en färdigpackad packning ser ut, men tjejer kanske tycker det är packat även om allt ligger i en hög på sängen? När vi alla fått fräscha till våra halvslitna kroppar så var det så äntligen dags att ge sig ut på biffjakt. Nu hade staden vaknat till liv och restaurangerna hade återigen öppnat. Vi hittade en restaurang på Mendozas gågata och våra magar fylldes med överraskande goda bläckfiskringar till förrätt och Mendozavin med stora biffar till huvudrätt, och en fruktig fruktsallad till efterrätt.

Middag, argentinsk biff och julstämningi Mendoza.

Middag, argentinsk biff och julstämningi Mendoza.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag10 JULAFTON

Julaftons morgon var äntligen här och julen lös med sin frånvaro. Hade sovit nästan ingenting! Natten var ruggigt kall och tryckskillnaderna som Victor varnat att han läst om verkade finnas där. Men efter att ha lyssnat igenom mp3-spelarens alla låtar ett flertal gånger så ringde ändå Meis väckarklocka.

Morgonsol och utsikt från Camp Salto de Agua, 4200möh.

Morgonsol och utsikt från Camp Salto de Agua, 4200möh.

I rejäl blåst packade vi ihop tältet och begav oss ned till grabbarna i lägret nedanför. Snackade lite med den yogande brasiljanaren och låna hans oxiometer som visade 86% syresättning. Sen började vi vandringen ner i dalen som gick betydligt snabbare än uppför. Slog läger i Las Veguitas, vilket är ett för Cordon del Plata relativt grönt område. Med en dröm om en stor och saftig biff gick vi efter att ha satt upp tälten ner till Refugion och köpte där lite kex och choklad i brist på riktig mat. Bäst var att få lite coca cola att dricka. Traskade sen upp till lägret och fortsatte våran mission med att mata fåglar med jordnötter. Solen gick sen ner och julafton var slut för detta år.

Isigt på väg ner till Refugion.

Isigt på väg ner till Refugion.

Mulskelett och upppackning i Las Veguitas.

Mulskelett och upppackning i Las Veguitas.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag9 23 december

Jag låg och vred mig i tältet och försökte vänta ut mina kamrater och få någon av dem att först stoppa ut huvudet genom tältduken, men min blåsa tvingade mig att ge upp. När jag stoppade ut huvudet möttes jag av en strålande dag. Då det ändå bara var vilodag som stod på schemat var det svårt att argumentera för att folk skulle gå ut ur tältet, speciellt bara för att jag var sällskapssjuk. Efter att ha hämtat vatten och sett hur svårt det är för folk som besöker berget att lämna det i det samma skick som det var när de kom kände jag mig lite nedstämd. Det är ju inte så att man på detta berg lider brist på stenar att gömma skit och papper under.

Tobias och Victor vilar i tältet. Sovsäckar på luftning på tälttaket.

Tobias och Victor vilar i tältet. Sovsäckar på luftning på tälttaket.

Mei tyckte att vi alla skulle ge oss upp till nästa camp, som heter Hoyada och ligger på 4600möh, för att ytterligare förbättra vår acklimatiseringen men Tobias och Victor var mer sugna på att utnyttja vilodagen med att faktiskt vila och bestämde sig för att stanna. På villkoret att Mei lärde sig att tända vårat kök så skulle jag följa med upp. Jag tycker att det är viktigt och det kan till och med vara livsviktigt att kunna detta när vi senare skulle bli tvungna att smälta snö för att få vatten. Hon hade det lite svårt i början men sen brann en fin gaslåga och vi kunde få middag innan vi med lätta ryggsäckar begav oss uppåt. Två timmar senare var tältet uppspänt och det var dags att sova.

Mattias och Mei i camp Hoyada 4600möh.

Mattias och Mei i camp Hoyada 4600möh.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag8 22 december

Klockan 07.00 ringde Meis klocka och det var bara att krypa ut ur tältet för att gå bort till bäcken för att fylla på vatten. Sen var det dags att koka upp vatten till dagens första frystorkade påse. För oss tre grabbar går det riktigt segt att få i oss den ljusbruna sörjan i REALpåsen medan det för Mei ser ut att gå betydligt bättre. Mei hade köpt egen mat då hon bestämt sig för att följa med bara en vecka innan avfärd och varierat sina påsar betydligt mer än oss andra. Vi hade satsat på att köpa påsar med högt energiinnehåll medan Mei mer försökt variera kosten. Då vi åt middagspåsar till frukost, lunch och middag så kunde Mei äta Musli och annat mer lättsmält till frukost.

Tobias, Victor och Mei på väg upp för glaciären.

Tobias, Victor och Mei på väg upp för glaciären.

Dagens mål är berget Rincon 5318möh. Tror jag suttit färdigpackad i över en timme när Tobias frågar om alla hade stegjärnen med. Tydligen hade grabbarna planerat en annan väg mot vad jag räknat med. När vi sen kom fram till bergets fot så styrde vi kosan mot glaciären. Har personligen rätt begränsad erfarenhet av att gå med stegjärn medan det var första gången för Mei. Är glad att grabbarna valde väg och att jag som alltid är lite för försiktig fick rätta in mig i ledet och få lite stegjärnsvana.

Stegjärnen satt fint på skorna och alla fyra traskade på rätt bra uppför. Lite läbbigt var det dock när det kom sten rullandes mot oss uppifrån. När vi sedan närmade oss kammen så valde Victor och Mei att gå åt vänster medan jag följde Tobias åt höger. Snön tog slut och stegjärnen fick visa vad de gick för i det steniga och jordiga underlaget. Kan inte påstå att jag var annat än livrädd när jag försökte lyssna på Tobias som ständigt påminde mig om att ha så många taggar som möjligt i kontakt med underlaget. Ytterligare längre upp så blev det lite klättring. Otäckt när inget satt fast utan ALLT var löst eller blev löst. När jag eller rättare sagt Tobias tog av mig stegjärnen så kunde jag gå/krypa upp över krönet för att sen ansluta till de andra två.

På väg uppåt.

På väg uppåt.

Det söndervittrade underlaget var riktigt löst med papperstunna stenskivor som låg löst på varandra. Blåsten kom och gick och stundtals var jag riktigt orolig att det skulle vara svårt för oss att stå kvar, speciellt om man som Mei endast väger hälften så mycket. Vi höll oss kvar och fortsatte framåt mot den branta glaciären som skulle ta oss vidare upp. Riktigt kämpigt och tidskrävande arbete.

Hade fyra ölkorvar som vi halvvägs upp kunde mumsa i oss. Nära toppen av snösluttnigen med dess minipenitentesfält och med över timmen till toppen så beslutade jag och Victor att vända ned. Då vi skulle ta en annan väg ned och vi inte visste när det skulle bli mörkt så kändes det som ett bra beslut.

 

Tobias på toppen av Rincon 5318möh.

Tobias på toppen av Rincon 5318möh.

Var lite orolig för de två tappra själarna som ändå fortsatte uppåt mot toppen. Jag satt senare i lägret och tittade upp mot toppen tills jag fick ont i nacken. Medan vi satt och väntade på våra två toppkamrater så kom en trevlig och pratglad brasiljanare in i lägret. Han kom upp från Piedra Grande med förnödenheter och fråga oss om han fick förvara dom vid vårat tält.

Mei på toppen av Rincon 5318möh.

Mei på toppen av Rincon 5318möh.

Någon timme efter att vår nye vän vänt ned mot sitt tält så stapplade Mei och Tobias in i lägret. De såg betydligt fräschare ut än vad jag trodde de skulle. Toppen var nådd! Bra jobbat!

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag7 21december

Mattias med sin svullna läpp.

Mattias med sin svullna läpp.

Efter en natt där underläppen svullna upp till en mindre ballong pga solens strålar var det äntligen morgon. Efter att ha haft en ljudbok i öronen hela natten som aldrig ville ta slut var det skönt att få krypa ut ur tältet. Idag hade vi lagt in en vilodag för att alla skulle vila och trycka i sig energi av valfritt slag. Mattias tog sin underläpp och kröp ut ur tältet och kokade upp vatten till sina teamkamrater.

Sedan började utmaningen att tvinga i sig den frystorkade maten. Dagen bjöd på klarblå himmel. Med en lätt (oftast) vind. Medan de andra tre spenderade dagen inne i tältet så satt Mattias i sin dunjacka utan att frysa det minsta o njöt av tillvaron.

Frystorkade utmaningar

Frystorkade utmaningar

Victor såg betydligt piggare ut idag och han kämpade riktigt tappert med att få i sig energi trots att det såg ut att ta emot. Victor och Tobias hade tagit med olja som de ibland spetsade innehållet i den frystorkade påsen eller ibland tog några stora klunkar av för att få i sig lite extra energi.

Victor i tältet.

Victor i tältet.

Medan en åsneförare lastade sitt djur med någon turists grejer så dök en stor skugga upp över lägret. Den svarta stora fågeln som påminde om en blandning av en stor örn och en gam med ett vitt band runt halsen visade sig vara en Condor! En dröm att få se denna mäktiga fågel i sitt rätta habitat hade gått i uppfyllelse! Någon timme senare när Victor skulle bjuda på lite choklad och Mattias böjde sig framåt så kom en rejäl vind och slet tag i hans underlag. HELSIKE!! Sen började en tröstlös jakt uppåt berget för att nästkommande nätter slippa sova direkt på den hårda och kalla marken. När Mattias nästan gett upp så ser han sitt liggunderlag ligga och flämta för att på nytt ge sig av uppåt. Men turen var på hans sida och kommande nätters sömn var räddad.

Lägret, Camp Salto de Agua, 4200möh.

Lägret, Camp Salto de Agua, 4200möh.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag6 20 december

Efter en natt med en kanonsömn så packades tältet ihop. Efter att ha vädrat dunsäckarna kunde vi börja vandringen mot nästa läger. Diskussionerna fördes huruvida vi skulle gå hela vägen upp till Camp Salto de Agua, 4200möh eller stanna halvvägs. Det fanns inte direkt vatten i överflöd utmed stigen och Tobias och Mei gjorde en kraftansträngning att hämta påfyllning efter vår långlunch. Mattias fick se sin vilja igenom och vi fortsatte stigningen uppåt på en stig som aldrig ville ta slut.

Sovsäckarna på luftning i camp Piedra Grande (stora stenen) 3500möh.

Sovsäckarna på luftning i camp Piedra Grande (stora stenen) 3500möh.

Väl uppe så möttes vi av ett kissluktande läger med fina platser att sätta upp tältet på. Utsikten var enormt vacker och urinlukten kan ha berott på de typ 100 militärerna som dagarna innan varit uppe för acklimatisering på berget. Victor mår lite illa och har huvudvärk medan vi andra tre mår bättre. Med en lättnad att jag inte mår sämre så spenderar jag de sista timmarna på kvällen med att barfota sitta och njuta av utsikten och livet utanför tälten.

Ett tomt Camp Salto de Agua, 4200möh.

Ett tomt Camp Salto de Agua, 4200möh.

De första dagarna har bjudit på ett strålande väder (veckan innan hade det tydligen varit decemetertjockt snölager här!) vilket inte bara varit positivt. Då våra nordiska decemberskin inte hunnit vänja sig vid den starka solen var det lätt att bränna sig. Ett lite oväntat ställe var händerna som pga att vi gick med stavar blev extra utsatta. Victor löste detta med att gå med handskar medan Mattias följde i Tobias spår och klippte ett hål i ärmslutet där tummen kunde föras in.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag5 19 december

Idag var det så äntligen dags för toppbestigning. Klockan ringde 7.30 och två timmar senare var Team Lajt redo att bege sig mot Cerro Adolfo Calle, 4200möh. Vägvalet vi gjorde visade sig inte vara det ultimata om man var ute efter en trevlig topptur. Gillade man istället sten och lösa klippblock som ständigt rasade mot kamrater nedanför, så var detta rätt väg.

Teamet, i backgrunden ser man dagens mål Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Teamet, i backgrunden ser man dagens mål Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Jag kunde inte låta bli att fascineras av växterna som bet sig fast i den torra stenmiljön. Stundtals var det rät obehagligt när den smala rännan uppför berget gjorde det svårt att inte riskera att ha någon i gruppen bakom. Men tack och lov så gick det bra och vi kunde några timmar senare fotografera oss vi den aluminiumkorsbeklädda toppen.

Mattias och Mei klättrar upp mot toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Mattias och Mei klättrar upp mot toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Vi såg stigen som visade oss den ”rätta” vägen och med hjälp av denna kunde vi snabbt slira oss ner mot lägret. Väl nere kunde nu konstatera att matlusten återfunnit sig hos undertecknad, medan vissa tyckte det gick fortsatt segt.

Teamet på toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Teamet på toppen av Cerro Adolfo Calle, 4200möh.

Kvällens två händelser var hunden som flyttat in i lägret och belgaren som var i Argentina för sitt tredje försök att nå toppen av Aconcagua. Med ett lite oroväckande flin berätta han om sina erfarenheter av Aconcagua och när han fått flyga helikopter med både hjärn- och lungödem. Skam den som ger sig antar jag.

På väg ner för den “riktiga” (lätta) vägen.

På väg ner för den “riktiga” (lätta) vägen.

Nere i lägret Piedra Grande (stora stenen) 3500möh tillsammans med vår nya vän “hunden”.

Nere i lägret Piedra Grande (stora stenen) 3500möh tillsammans med vår nya vän “hunden”.

Relaterade inlägg:

Aconcagua dag4 18 december

På verandan till refugion kokade vi upp vatten till vår första av många påsmatfrukostar som vi i morgonsolen tuggade i oss. Efter frukosten började vi äntligen på vandringen. Alla fyra såg ganska slitna ut fast kämpade på bra. Jag lärde mig att om man ska ha med sig en glasflaska så ska den tejpas ifall den väljer att gå sönder. Denna gång var det en av de två små vattenreningsflaskorna som pajat och gett mig glasbitar och vätska i hela den lilla påsen.

Påsmatfrukost i morgonsolen på verandan till refugion.

Påsmatfrukost i morgonsolen på verandan till refugion.

Den gröna dalen med betande kor och hästar övergick så småningom över i ett mer och mer kargt klimat. På sidorna tornade bergen upp sig med ett slitet utseende likt en gammal sjömans sargade hud. Lägret låg vid några stora stenar med det passande namnet Piedra Grande (stora stenen) 3500möh.

Tobias, Mei och Mattias vilar på väg upp till Piedra Grande 3500möh.

Tobias, Mei och Mattias vilar på väg upp till Piedra Grande 3500möh.

Idag var det premiär för mig och Mei att sätta upp vårat Hilleberg tält, som vi fått låna av Lajt-Stefan (Tack!). Tältet var av modellen Jannu och med en totalvikt på endast 2,9kg. Den röda duken spändes upp med tre tältstänger som samtidigt spände upp innertältet, vilket är en klar fördel.

Våra uppslagana Hilleberg Jannu och teamet vilande på Therm-a-Rest Z-Lite Regular.

Våra uppslagana Hilleberg Jannu och teamet vilande på Therm-a-Rest Z-Lite Regular.

Jag mådde inget vidare utan kände av höjden med en jobbig huvudvärk som påminde om en söndag som följer efter en hård natt på krogen. Det blev tack och lov lite bättre efter en vilopaus på mitt hopvikbara liggunderlag från Theramrest.

Relaterade inlägg: