Kaskasepakte 2006

kaska
Utsikt från Kaskasapaktes sydvästkam.

Kaskasapakte ligger i norra delen av Kebnekaise massivet och anses vara ett av dom svårare bergen i Sverige att bestiga. Detta beror på att det inte finns någon ”lätt” väg upp, utan alla vägar kräver en viss mån av klättring. Det finns två vägar att välja på om man inte vill ha riktigt utmanande ren klättring, och dessa två är sydvästkammen, eller vägen via Kaskasatjåkka. Vi hade valt att ta andra alternativet upp och första ner vilket skulle visa sig vara en dålig ide.

Första dagen bestod av vandring från Nikkaluokta bort till Tarfala för att där slå läger en bit bort från stugorna där. Resten av kvällen ägnades åt att se till att vi skulle få med oss alla grejer och att utrusningen var i form. Nästa dag var det upp så fort solen hade börjat gå upp, och efter en sedvanlig grötfrukost bar det iväg mot Kaskasatjåkka. Vi valde denna gång att gå via syd-öst kammen, vilket i efterhand kanske inte var så smart då det var en tidskrävande väg, även om det var en rolig sådan.

Väl uppe på toppen gick det snabbt att nå basen till Kaskasapakte, och det kändes som vi hade bra flyt. Det var här någonstans mellan toppen på Kaskasatjåkka och basen på Kaskasapakte som vi insåg: Ingen kastrull till maten! Men skam den som ger sig, vi bestämde att matbrist inte var en tillräcklig anledning att vända om, vi hade ju gott om vatten fortfarande. Vägen upp till toppen gick så smidigt det kan gå med tanke på att det var lite mer tekniskt denna bit och vi var tre personer på ett rep, men inga problem. Det började dock bli lite småkallt. Väl uppe på toppen hade det börjat mulna på och vi befann oss helt plötsligt inne i ett stort moln, men det var ett senare problem, nu skulle det firas genom att dela på en flaska lättöl som Stefan hade envisats med att släpa upp, och det var inte en så dålig ide helt plötsligt.

Blev ingen lång paus på toppen, det började bli sent och sikten var inte särskilt uppmuntrande ändå, så vi begav oss ner mot sydvästkammen. Första biten här var lätt och krävde ingen riktig klättring, vilket var tur då det började bli mörkt. Dock så tog det inte så lång tid innan vi kom till första stupet. Som tur var hittade vi ett befintligt ankare vi kunde använda. När alla kommit ner och vi skulle dra igenom repet så fastnade det såklart! Victor tog på sig uppdraget att klättra upp igen utan säkring för att försöka få loss det, det som hade hänt var att att åttan var kvar i änden. Lätt att göra misstag när man varit på berget hela dagen utan mat och alla började vara rejält utmattade och frusna.

När vi kom till nästa stup var det helt mörkt och klättringen startade i skenet av pannlampor. Att säkra nu var det ingen som rusade fram för att göra. Det innebar att sitta still och skaka av köld samtidigt som man försökte vara 100% fokuserad på personen som klättrade och framförallt på att man inte skulle somna, vilket låg extremt nära tillhands efter alla timmar på berget plus mat och vätskebrist. Som tur var så började det ljusna när vi skulle starta den svåraste delen av klättringen. Ljuset och värmen gav oss ny energi att fortsätta. När vi var nere från det stupet såg vi en fantastisk syn! Vi var ovanför molnen och soluppgång. Otroligt vackert. Som extra bonus var det en av oss som kom på att vi faktiskt hade varsin Wasa-sandwich längst ner i ryggsäcken. Detta lilla energitillskott plus att vi fick tag på mer vatten gjorde att vi utmattade men vid betydligt bättre humör kunde ta oss ner den sista biten för berget och bort till tältet. Efter ca 26 timmar på berget tog vi oss i kragen och gjorde mat trotts all trötthet och somnade sedan väldigt snabbt. Kvar var nu bara att packa ihop allt och vandra tillbaka till Nikkaluokta där vi sov innan vi körde hem till Umeå igen.

Relaterade inlägg:

Kebnekaise 2006

keb
Gruppbild på Kebnekaises sydtopp 2104m.ö.h.

Kebnekaise är Sveriges högsta berg och består av två toppar, Nord- och Sydtoppen. Nordtoppen är 2097 m.ö.h och sommaren 2005 var Sydtoppen 2104 m.ö.h. men eftersom Sydtoppen utgörs av en glaciär ändras därför höjden ständigt med glaciärens tillväxt och avsmältning.

I början av Juni åkte vi till Nikkaluokta för en 10 dagars vandring i området. Vi började vår vandring mot Kebnekaise Fjällstation där vi sov vår första natt. Turen gick sedan vidare mot Kebnekaises toppar via Singivaggi, så vi kom upp mot Kebnekaise bakvägen. När vi på Nationaldagen kom upp på Kebnekaises Sydtopp var det redan kväll men väldigt fint väder och vi beslutade oss för att spendera natten i den gamla toppstugan. Nästa dag vandrade vi kammen över till Nordtoppen trots väldig dimmigt väder och mycket begränsad sikt. Eftersom vädret inte var speciellt bra bestämde vi oss för att

spendera ytterligare en natt i stugan för att nästa dag ta den östra leden ner som var lite besvärlig på grund av all snö. Vi gick ner till Kebnekaise Fjällstation för att där torka kläder och skor, vi tältade sedan en bit från fjällstationen. Vi beslutade att följande dag skulle vi gå till Tarfala stugan för att försöka bestiga Kaskasatjåkka (2076m) och Kaskasapakte. På väg till stugan började det blåsa väldigt häftigt och vi fick i efterhand reda på att det hade varit Orkanvindar och högsta uppmätta var 43 sekundmeter, inte konstigt att man fick sätta sig ner och hålla i en sten en gång. Följande dag satt vi planen i verket och kom upp på Kaskasatjåkka men var tvungna att avbryta bestigningen av Kaskasapakte då vi hade med oss alldeles för lite teknisk utrustning för all snö. Vi stannade ytterligare en natt i Tarfalastugan innan vi ännu en gång begav oss förbi Kebnekaise Fjällstation. Härifrån besteg vi Tolpagorni via den östra vägen, så vi kom upp i ”skålen” och därifrån var det en lättare klättertur upp på toppen. Dagen efter gick vi tillbaka till Nikkaluokta och tog bilen hem igen.

Relaterade inlägg:

Akka 2007

akka I slutet på mars satte vi oss i bilen och åkte norrut, målet denna gång var berget Akka. Akka ligger i Stora sjöfallets nationalpark och är det berg som har högst höjdskillnad från fot till topp i Sverige, nästan 1500m och är 2016 meter högt. Namnet Akka är samiskt och kommer ifrån namnet på den samiska gudinnan som stod för det kloka och sköna här i världen.

Vi hade bara 4 dagar på oss så det gällde att det flöt på ganska bra med väder och dylikt när vi kom fram. Första dagen skidade vi över Akkajaure och när vi kom fram fick vi erbjudande om att vi kunde få övernatta i vedboden vid Akkastugorna, det var en väldigt stor vedbod med gott om plats utan ved så detta var ett bra alternativ mot att slå upp tält sent på kvällen. Dag två bestod av att ta sig upp så långt som möjligt på berget, eftersom vi kom iväg ganska sent så satsade vi på att hitta en bra tältplats för slagläge dagen efter, tyvärr började vädret bli sämre ju längre av dagen som gick, och när vi kom upp dit vi skulle slå läger så hade det blåst upp rejält. Så det blev snabbt upp med tältet och in och sova och hoppas på en bättre dag nästa dag.

Dag 3 grydde och vi vaknade till ett väldigt blåsigt och vitt väder. Sikten var dessutom väldigt dålig, så vi beslöt att vänta i tältet några timmar och hoppas på bättre väder. Tyvärr hände det inte mycket med vädret och eftersom vi inte hade några extradagar så var det bara att packa ihop våra saker och börja skida neråt igen. Det hade nu börjat bli väldigt slaskigt eftersom vi var ute sent på säsongen. Leden över sjön var delvis nästa helt under vatten och vi konstaterade snabbt att detta var nog sista veckan som man kunde korsa någorlunda torrskodd och säker. Efter vi satt oss i bilen och börjat köra hem så såg vi över Akkas topp hur det började klarna upp och såg nu riktigt bra ut. Typiskt. Men det var nog inte det sista vi såg av Akka.

Relaterade inlägg: